Som vanligt är jag sist på pucken och har inte läst Kodnamn Verity förrän nu trots att jag har tänkt läsa den i flera år. Men sån är jag, det tar ett tag innan jag känner att en hype är tillräckligt bra för att jag faktiskt ska lägga ned tid på den. Yup.

 

Hur som helst så har jag nu läst Kodnamn Verity och ja, den var ju bra. Wein har ett mycket unikt språk och hela berättelsen är skriven som att det är huvudpersonernas egna anteckningar och biografi man läser. Under första halvan av boken får vi läsa Veritys historia. Hon är spion/radiotelegrafist som jobbar bakom fiendens linjer i det naziockuperade Frankrike under 1943. Av en oturlig händelse åker hon fast och blir satt i ett av nazisternas ökända fängelser för krigsfångar där hon under tortyr går med på att berätta allt hon vet. Hon får papper och bläck och börjar skriva. Det är hennes ord vi får läsa. 
Under andra halvan av boken får vi följa Maddie Brodatt, Veritys bäste vän och den brittiske piloten som flög henne till Frankrike. Tillsammans berättar de en enstående historia om sin vänskap, det brittiska flygvapnet och hur det är att arbeta inom motståndsrörelsen och för de allierade i Frankrike mitt under brinnande krig. 
Som sagt, Weins språk är verkligen originellt. Veritys anteckningar är kaxiga, fyllda med bitska kommentarer och detaljer om både flyg, hennes fångvaktare och sina egna skotska förfäder. Hon är arg, mycket arg på allting. Sina bödlar, kriget och även på sig själv att hon gått med på den här uppgörelsen och det visar sig tydligt i anteckningarna. Men där är också en annan historia som gömmer sig mellan raderna. En historia där hon drömskt beskriver vänskapen och historien om Maddie, frihetskänslan i att flyga och vad för hopp och drömmar den andre flickan har. 
Weins språk är undvikande, man får alltid en känsla av att man inte får hela historien, den är fylld av tekniska detaljer och är emellanåt riktigt obehaglig. Men Wein har också en förmåga att inte beskriva något rakt ut som jag tycker är väldigt skickligt. Ni har säkert hört talas om begreppet "Unreliable narrator" och Verity är just en sådan, pay attention, säger jag bara! 
Jo, det här med att förmedla fruktansvärda händelser utan att beskriva det, är något Wein lyckats förfina till perfektion. Hon sätter aldrig ord på tortyren som Verity och de andra fångarna utsätts för men genom subtila detaljer och små ledtrådar förstår man ändå. Det är brännmärken, fotogen, syra och även avrättningar. Något som gör att jag blir rätt förvånad över att boken är riktad till ungdomar då den är bra mycket mer obehaglig än många böcker som riktar sig till en betydligt äldre publik. Nu ser jag inget problem i att ungdomar läser sånt där för gällande krig och andra hemskheter är det viktigt att man verkligen förstår hur det var, inte att det lindas in i något fint gullegullfluff. (Dagens ord: Gullegullfluff).
Jag kan dock tänka mig att förlagen kanske inbillade sig att ungdomar skulle missa en del av de mer subtila detaljerna och därför ansåg att det var okej men jag vet inte. Kodnamn Verity är obehaglig på sitt kaxiga sätt. Inget snack om saken. 
Sedan ska man inte heller förringa faktumet att det är en bok skriven om en tid då nästan allt var centrerat kring männen i världen. Det var män som slogs i skyttegravarna, det var män som flög bombplanen och det var män som satt vid makten och tog beslut. Men Wein har skrivit en bok om två kvinnor i detta kaos av män. Två kvinnor som inte ber om ursäkt, som är mänskligt porträtterade och som kan sina jobb. Jag blir varm inombords!
Hur som helst, det är en bladvändare det här, skickligt skriven och med flera lager varav de sista inte uppenbaras förrän de sista sidorna. Det är en bok att läsa om för det finns ett mervärde i den. Alla de saker man missade eftersom man inte hade hela historien klart för sig. Och det är inte många författare som lyckas få mig att vilja läsa om en bok för att jag missade en del första gången. 
Så läs den, ni blir inte besvikna!

Den senaste tiden har jag funderat en del på vad jag egentligen skriver om här på bloggen. Man har ju sina standardinlägg i form av recensioner och vad man läser, vad för böcker man har köpt etc. men jag skriver ju också en del mer informella inlägg om både det ena och andra inom fantasy. Dessutom skriver jag då och då nästan krönikaliknanade inlägg om ett speciellt tema t.ex. rustningar osv. Jag har ju alltid sagt att jag skriver bloggen främst för egen del, att jag inte vill forma den efter hur andra tycker att den ska vara utan skriver vad som dyker upp i huvudet helt enkelt. Men jag tänkte ändå att jag kunde fråga: vilken sorts inlägg tycker ni bäst om? 
Jag själv är inte alltid jätteförtjust i recensioner och tycker mer att det är trevligt att läsa andra bloggares personliga reflektioner men ni kanske inte alls håller med?

Alltså, vad gillar ni? Varför läser ni den här bloggen?

Jag fyndade lite på bokrean häromveckan! Det brukar ju inte vara så mycket att hurra för eftersom bokförlagen mobbar fantasy men jag hade sån tur att jag hittade de två sista böckerna i Sanningens svärd! Detta innebär att jag nu bara fattas nr 16 innan serien på 25 delar är komplett. Woho! Vidare passade jag på att klicka hem Kodnamn Verity (som jag nu har börjat på och gillar skarpt) samt Susan Hills spökhistoria Kvinnan i svart (som även den är påbörjad) och till sist Elisabet Nemerts Röd måne. Jag blev lite förvånad över hur tunn Kvinnan i svart var men vafan det kan ju vara skönt med något tunnt ibland, eller? Röd måne var ett impulsköp som jag inte kunde motstå, jag har velat läsa något av Nemert väldigt länge så varför inte liksom? Jag är dock inte övertygad om att det är hennes bästa bok men vi får se. I helgen klickade jag också hem Nina Åkestams Meningen med hela skiten som en vän tipsade om och som jag än så länge kan rekommendera varmt till alla som undrar vafan de håller på med ibland. 
Har ni läst någon av dessa?

 

 

Med risk för att bli långtråkig och låta som om jag vore 15 igen blir det här ett något förvirrat inlägg om lite olika saker som farit genom mitt huvud och förbi på min skärm den senaste tiden.

Jag har ju som bekant tagit upp Teen Wolf igen. Och med sitt töntiga namn, supersnabba och helt uppåt-väggarna handling kan man säga vad man vill om en serien men en sak är säker. Den är otroligt nog engagerande. Igår natt såg jag klart tredje säsongen och jag tror fantamej att jag inte varit så känslomässigt inne i en serie sen jag såg Ned Starks huvud rulla i första säsongen av Game of thrones för ganska många år sedan nu. Inte för att Teen Wolf är i närheten av Game of thrones. Men på nåt sätt har karaktärerna krupit in under skinnet på mig och under slutscenerna av finalen (som f.ö. innehöll varulvar, onis, japanska tjejer med katanas och en besatt huvudkaraktär som mest påminde mig om Constantine, japp det är Teen Wolf i högform) satt jag nervöst framåtlutad i sängen och vågade knappt blinka med risk för att missa något. Japp, helt sant. MTV's tonårsserie om varulvar har fått mig ur balans. Mycket oväntat. 

Givetvis är det mycket på grund av Stiles (som jag skrev om i förra inlägget) men även moralen, påhittigheten i handlingen och de andra karaktärerna har växt. 

Hur som helst funderade jag redan förra veckan på om Dylan O'Brien spelar Stiles så bra för att det är sådan han är eller om han är en så pass duktig skådespelare att han kan spela lika bra i någon annan produktion. Efter att ha konsulterat IMDB kom jag förtjust underfund med att han tydligen har huvudrollen i Maze runner vilken fick bli förra veckans film. 
Så här i efterhand kan jag ju lätt konstatera att han verkligen vet vad han gör. Det var riktigt påfrestande att se på när han spelade psykopatisk galning aka. besatt av en japansk yako (se bild nedan). Men nog om det nu.

Jag har inte brytt mig det minsta om Maze runner tidigare för jag har bara satt den i samma fack som Divergent. Ja, jag har faktiskt sett Divergent men jag tyckte den var så hilarious att jag inte ens orkade skriva nåt om den. Nej, jag fattar inte grejen med en missanpassad tonåring som har identitetsproblem och bara vill hänga med de tuffa kidsen trots att hon inte passar in. Jag pendlade mellan att gäspa och frustrerat skrika åt vad-hon-nu-heter-rådjursöga när jag såg den. Och när ni andra ser Four ser jag bara turken i Downton Abbey.Jag menar titta på bilden! Hon ser ju ut inte ens ut som om hon tar det på allvar själv. Och han ser ut att vara 40 år.

Hur som helst. Maze runner. Efter O'Briens insats i Teen Wolf var jag ju som sagt nyfiken på om han skulle hålla måttet i en annan produktion. Thomas, huvudkaraktären i Maze runner är ju inte direkt lik Stiles om man säger så. Men O'Brien slog mig på fingrarna och bevisade att han inte bara kan spela sarkastisk, tafatt tonåring. Det fanns inte mycket av Stiles i Thomas utan istället fick jag se en ganska plågad och bekymrad kille. Dessutom var filmen spännande, jag gillade hela konceptet med labyrinten, att man inte fick reda på mer än pojkarna i gläntan och att den vände runt historien ett par gånger så att jag inte var helt förberedd på slutet. Imponerande med tanke på hur lätt jag annars brukar kunna gissa mig till saker. När en film faktiskt lyckas hålla mig förvirrad ända in till slutminutrarna kan jag inte annat än att bocka och buga. För Maze runner var både genomtänkt och spännande. Jag kommer fortfarande ihåg att jag sådär en halvtimme in i filmen förvånat utbrast till pojkvännen: Men jag fattar inte! Jag bryr mig ju faktiskt om det här!"

Så av alla urban fantasy/dystopihistorier med tonåringar som huvudkaraktärer kvalar Maze runner faktiskt in rätt högt, inte långt efter Hunger Games faktiskt. Och jag fortsätter att låta mig imponeras av Dylan O'Brien. Men jag tänker inte läsa böckerna. Det får vara. 

Jag har också noterat att blogg.se numera satt tvångströja på oss bloggare och tvingat oss in i mobilanpassningsfacket med resultetat att min design är helt fuckad. Tack som fan för det.

Nåväl, nästan enda anledningen i alla fall.

För även om Teen Wolf är urtöntigt och så gjort och man är trött på missförstådda tonåringar så kan jag inte låta bli att gilla serien. Inte minst för humorn och för att de inte backar för sex och gore trots att den är för tonåringar. Men det finns en aspekt som gör att serien höjer sig över de andra serierna i samma fack.
Nämligen den här killen: