Fördomen man alltid möts av, som aldrig riktigt, hur mycket man än resonerar och diskuterar, går att tvätta bort gällande fantasy. Vad?
Ni som läser/tittar på fantasy vet nog vad jag pratar om.

Jo, åldersdiskremineringen såklart. 
För ni vet ju hur det är, man går in på biblioteket för att låna en bok och nästan varenda jävla gång får man efter minst tio minuters letande bland de vanliga hyllorna bege sig mot ungdomshyllorna för att hitta boken man vill ha. Eller varje gång man pratar böcker med folk och man nämner att man läser fantasy och folk ger en den där "men-du-är-ju-vuxen!-blicken. 
För alla jag vet som läser fantasy känner igen sig i det här. Fantasy är enligt vanligt folk (med vanligt folk menar jag alla som inte läser fantasy) för barn. Man kan ju inte vara vuxen och läsa fantasy liksom. Fantasy är ju sagor och sagor läser man för sina barn och de som läser fantasy och är över tolv är ju sådana där kufar som man tycker är lite konstiga. För det finns ju ingen normal vuxen människa som kan tycka att det är roligt att läsa om något som inte är verkligt. Punkt. När man är vuxen ska man läsa Stieg Larsson eller andra snustorra deckare alternativt det som kallas för finlitteratur dit alla välprisade författare som aldrig ens varit i närheten av fantasy hör. Så är det.
Och jag är så jäkla trött på att varje gång försöka förklara att all fantasy inte är Tolkien eller C.S. Lewis och att även om det kan se jättetöntigt ut och innehålla precis samma saker som i de där sagorna du läste för minstingen innehåller fantasyn sååå mycket mer. Jag skulle t.o.m. vilja påstå att vissa frågeställningar som en fantasy kan ta upp går inte att ta upp i en "vanlig" bok. 

Det som retar mig mest är att folk är väldigt noga med att inte döma något på förhand i vanliga fall. Åh, man ska inte vara fördomsfull, man ska ge allt en chans osv osv. Men när det gäller fantasy. Tvärstopp. Så fort de nämns en drake, magi eller svärd förpassas det till barn/ungdomsfacket direkt och skulle man vilja förklara att det kanske inte är riktigt rätt känns det som att folk bara vill slå händerna för öronen, titta upp i skyn och sjunga för sig själva tills man har slutat prata. 
Varför denna missuppfattning? För tro mig, och ni som läser det här vet att jag har rätt, många fantasys är verkligen inte lämpade för barn. Sanningens svärd t.ex. Prova att läsa den serien för ett barn. Med alla våldtäkter och lemlästade människor och massmord. Bra mycket mer hemskt än vilken Beck som helst om du frågar mig. För att inte tala om A song of ice and fire. Där alla, och precis alla, karaktärer sitter löst och de flesta faktiskt stryker med. Men nej, så fort det finns ett svärd med så är det automatiskt en barnbok. Suck.

Ännu värre är det med filmer, om man bortser från storsatsningar som Sagan om ringen och Game of thrones förstås. Vi har Guldkompassen som är en bok av Philip Pullman som på bioduken blev en film om en liten flicka för barn i ungefär samma ålder som huvudpersonen dvs. runt tio. I boken är Lyra (som hon heter) visserligen lika gammal men boken är i sig ingen barnbok utan behandlar många filosofiska frågor ang. skapelsen av universum, religion och vad som skulle kunna hända om gud och vetenskap förenas alternativt slår ut varandra osv. som helt föll bort i filmen. 
Eragon är ett annat exempel på en ytterst barnslig film av en bok som inte heller den är särskilt barnslig. Visserligen skriven av en väldigt ung författare men även här är det mycket politik, blod och invecklad intrig som gäller. Detta faller givetvis bort i filmen som mer är "ett äventyr för heeela familjen." Suck.

Det är extra tråkigt när filmbolagen inte vågar rikta sig till en vuxen publik utan tar ett vuxet material och kokar ned till en familjefilm bara för att det är så de uppfattar fantasy. Att de inte vågar rikta sig till en vuxen publik utan tror att de bara kan sälja biobiljetter om det är barn som är målgruppen. Trist. Men det är väl likadant med alla stora företag inom alla områden kan jag tänka mig.

 

Det gör mig ledsen att så många människor fördömer en hel genre som barnlitteratur och nonsens när det egentligen är precis tvärtom. Personligen anser jag att det visar på bra mycket bättre skrivarförmåga att skapa en hel värld med regler, språk, religioner, raser, varelser osv. och sedan dessutom skriva in ett gäng med intressanta karaktärer och en bra handling än att bara ta en random deprimerad kriminalare, tillsätta ett mord och låta kriminalaren lösa detta. Ändå är fantasyn litteraturens fulgenre som bara är okej att läsa om man är omyndig eller annars hyssjas ned och låtsas som att den inte finns.

Dags för en förändring. Var stolt över att du är vuxen och läser fantasy och tyck synd om de andra trångsynta som missar litteraturens godisbord säger jag!

Igår såg jag Underworld - Awakening som jag velat se ett tag eftersom jag ändå gillar de andra filmerna. Lättsam underhållning liksom. 

I Underworld Awakening är det återigen dags för Kate Beckinsale att klämma in sin 40-åriga (snarare 20-åriga?) kropp i latexdräkten vår kära Selene alltid springer runt i och ta vid där Underworld Evolution slutade. Människorna har fått reda på att vampyrer och lycans existerar och vad gör de. Jo massutrotning givetvis. Selene får tuffa till sig ännu mer än hon gjort i de föregående filmerna för att klara sig i en värld där alla (och då verkligen alla) vill döda henne och Michael.

Förutom Beckinsale dyker också Charles Dance upp och gör en repris på sin roll som Tywain Lannister (haha, alltid den rollen!) vilket han gör lysande som vanligt. Bravo, som man säger.

Det som inte är bra med Underworld Awakening är slutet. Wut? Jag satt och halvslöade lite mitt i en strid och så helt plötsligt när jag koncentrerade mig igen var det eftertexter som rullade. Varken jag eller pojkvännen fattade någonting. Helt plötsligt gick Underworld Awakening från hyfsat bra till Underworld To be continued. Nope, stressade slut är det värsta jag vet och tyvärr är det det man får i Underworld Awakening. Men förutom det håller fjärde Underworldfilmen fanan högt och är lika sevärd som de föregående. Förutsatt att man gillar den sortens filmer.

Den senaste tiden har det blivit en hel del filmtittande som följd av att studierna har lugnat ned sig för ett tag. Roligt! Därför kommer det bli några lite kortare inlägg med tankar om filmerna jag sett.

Men filmen alltså. Stort plus för effekterna, och för en hel del någorlunda okända skådisar vilket gör att det känns mer äkta. Antar att Lena Headey är den som är mest känd, egentligen. 

Jag gillar Lily Collins, för att hon ser awesome ut utan att se för "hej-jag-är-en-amerikansk-tonårsskådis" ut och jag älskar Lena Headey, särskilt när hon får spela ass-kicking-morsa (som i Sarah Connor Chronicles, mumma!) och Jamie Campbell Bower är skitsnygg. Det har jag tyckt sedan jag såg honom i Sweeney Todd. Fantastiskt med tanke på att jag inte brukar tycka att folk under 40 är så särskilt snygga. 
Hur som helst, filmen. Ska jag vara ärlig så var den inte så värst engagerande, underhållande ja, men inte engagerande. Tyvärr. Jag tror det är själva storyns fel. Har vi inte redan hört historien om tonårstjejen som är speciell och upptäcker en dold värld med en farlig kille i? Typ tusen gånger. Gäsp. Det som Mortal Instruments har som de andra liknande filmerna inte har är återigen Lena Headeys karaktär och även Collins kompis Simon spelad av Robert Sheehan (och framtida kärlekstriangel antar jag om vi ska följa konceptet) som faktiskt är lite nytänkande. Snäll och söt hipster. Like it! 
Förutom en något svag plot så tror jag att The mortal instruments ändå representerar boken bra, vad ska man göra med handlingen liksom? Efter grundförutsättningarna tror jag att alla inblandade har gjort en så bra film som det går att göra med bakgrundsmaterialet, sen att jag är kinkig med klichéartade plots är en annan femma. The mortal instruments är en bra film som är både spännande och välgjord men min personliga åsikt är ändå att den här sortens historier känns lite utjatade. Däremot skulle det inte förvåna mig om jag gillar boken. Det ska bli spännande att se!

 

Nu har jag botaniserat bland böckerna på Luleå Stadsbibliotek och till min förvåning (och ohämmade glädje) hade de ganska mycket böcker inom fantasy, både på svenska och engelska. Najs! Det innebär att det kommer att bli en del annorlunda böcker i fortsättningen, har t.ex. ställt mig på kö för första delen i Mortal instrument-serien. Ska bli spännande och se om den är så bra som folk säger.

Sist jag var där, alldeles svettig för jag kombinerade biblioteksbesök med ett svettigt bodypumppass, fick jag med mig dessa två hem. 

 

Fredens pris har jag varit lite sugen på ett tag. Alltid kul med svenska författare som skriver fantasy!
Libba Bray har ju skrivit trilogin om Ögat över månskäran som visserligen är för en lite yngre publik men som jag gillar skarpt och nu har hon tydligen skrivit en ny bok. Yay! Så den har jag redan kastat mig in i.

Innan dess läste jag ut The ocean at the end of the lane och hann med 23:e (nästan klar, aaaaaah!) delen i Sanningens svärd.

Jag har även sett några intressanta filmer som jag ska skriva lite om när jag får tid. Juridik som ska göras först. Uäh.

 

För första gången hoppar jag på Lyrans Tematrio. Denna veckan handlar det om tre böcker man inte orkat läsa klart. Det finns ju tyvärr en del.

När jag läser använder jag den s.k. 200-sidorsregeln som innebär att jag alltid läser 200 sidor i en bok oavsett om jag gillar den eller inte. Om jag inte skulle börjat gilla den vid sidan 200 lägger jag ned den och tar någon annan bättre bok istället. Det är en väldigt bra regel för, ärligt talat, har man inte gillat en bok efter 200 sidor kommer man troligtvis inte att gilla den alls.

 

Så, mina tre oavslutade böcker:

 

1. Elantris av Brandon Sanderson: jag vet inte varför jag inte gillar Sanderson, det här gick bara inte trots att den hade alla förutsättningar till att bli bra. Jag hann helt enkelt inte bli tillräckligt engagerad av karaktärerna och världen innan jag la ned boken.

Så för första gången har jag sett en Marvel-film på bio. Vet inte om det är bra eller dåligt.
Hur som helst såg jag fram emot att åter få stifta bekantskap med Thor, Loke, Jane, Darcy och de andra, just för att jag gillade den första filmen så mycket. Även om jag bara kunde skaka på huvudet åt de plastiga rustningarna. 
Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Thor: the dark world. Det som jag gillade med den första filmen hade liksom hamnat i skymundan och det kändes som om de tog sig själva på för stort allvar, troligtvis på grund av den höjda budgeten.
För det var något som jag faktiskt tyckte var positivt. De hade helt klart lagt mer tid på att få rustningar, vapen osv. att faktiskt se verkliga ut med verklig tyngd. Något som verkligen behövdes för att man ska ta Thor på allvar. 

Tyvärr tappar Thor: the dark world lite av det här lättsamma. I den här filmen läggs det mer krut på. Ja, vad läggs det krut på egentligen? Lite invecklad handling (till ingen nytta)? Specialeffekter? Skurken? Nja, Thor: the dark world känns mest som en tråkigare och lite mer invecklad variant av första Thor-filmen. Det är väldigt synd för den hade alla förutsättningar till att bli bättre än föregångaren. Jag menar, ni har för fasen Christopher Eccleston som skurk! Herregud, få britter kan spela så excentriska som honom och istället för att utnyttja detta skrev ni honom som en intetsägande tråkmåns. Pfft.

Så vad är positivt med Thor (förutom det förbättrade rustningarna)? Jo, inte helt oväntat är det Tom Hiddleston (Loke) som stjäl showen. Han får vara både genialisk, excentrisk, galen och medlidsam och alla scener han är med i lyfter ordentligt. Den delen av filmen jag gillade bäst var helt klart när Thor, Loke och Jane hade scenen för sig själva. Jag hade gärna förlängt den delen med det dubbla för då tyckte jag att filmen var riktigt bra och överträffade ettan med råge. 
Förutom Tom Hiddleston tyckte jag också att Janes rollkaraktär var bättre i denna filmen, hon fick mer utrymme och fick mer åsikter vilket jag gillade skarpt. Heja!
Men Thor då? Tja, Hemsworth har väl egentligen inte så mycket att jobba med där, Thor är Thor och det gör han bra. Han levererade ju tunnelbanescenen riktigt bra, skrattade gott åt både den och när han klämde in sig i den gamla Volvon. Hade filmen innehållit mer sånt hade jag varit betydligt gladare.

Så, summan av kardemumman, Thor: the dark world var bättre än ettan rent karaktärsmässigt; den gav mer djup åt alla karaktärer (utom Eccleston då) och specialeffekter/rustningar etc. var mycket bättre i denna men i gengäld hade den tappat lite av sin lättsamma känsla och ville lite för mycket med handlingen tror jag. Med det sagt får jag väl ändå fortfarande säga att jag gillar Thor-filmerna bäst i Avengers-serien. Helt klart.

 

Vad tyckte ni om Thor: the dark world?

 

The Ponkissons anordnar en tävling där man kan vinna The prince of soul and the lighthouse av Fredrik Brounéus som jag tänkte vara med i, främst för att jag gärna läser svenska författare (även om denna boken är skriven på engelska) och för att jag tycker boken verkar väldigt nytänkande och givetvis spännande. Lite Neil Gaiman-stil kanske? 
Hoppas jag vinner boken!

 

Så var det dags för tredje boken i Carrigers Parasollprotektorat som Styxx var snälla att skicka till mig. I Hemlös beger sig Alexia och några bekanta personer i form av Madame Lefoux och Alexias alltmer potente butler Floote ut på en resa i Europa för att lösa barnbesväret som Alexia råkat ut för. Som vanligt är det någon som vill döda henne och till råga på allt försvinner hennes enda livlina och bästa vän Lord Akeldama.
Hemlös är lite annorlunda från de två föregående böckerna. Det är mer action, en hel del handgemäng och man får även följa Professor Randolph Lyall lite mer, han har ju varit POV i de tidigare böckerna också men då har det mest varit för att fylla ut huvudhandlingen med Alexia och Lord Maccon. I den här boken är det två parallella handlingar, som givetvis är sammankopplade, den med Alexia utomlands och den med Prof. Lyall i London och hur mycket jag än gillar Alexia och hennes rappa sätt och förmåga att ta all dramatik med en handviftning så är det just i den här boken nästan roligare att följa Prof. Lyall och alla händelser i London. I Hemlös känns det som om handlingen skruvats upp ett snäpp och man känner att ett klimax är på väg i följande böcker. Det kanske inte händer jättemycket egentligen men nog är det som händer både spännande och roligt att läsa. 
Carriger levererar i vanlig ordning ett snabbt och komiskt språk som gör att jag fnissar till var och varannan minut när jag läser och boken är fullproppad med steampunk-rekvisita och vetenskapsreferenser, något som den naturvetare jag är gillar skarpt. 
Precis som föregående böcker introduceras även i Hemlös en hög med nya personer, en exentrisk tysk professor och en cynisk tempelriddare för att nämna några. Jag hoppas att Carriger fortsätter i samma stil för då kommer Parasollprotektoratet ha en stående hedersplats i bokhyllan. 

 

Sedermera är det också väldigt roligt att läsa om Ivy Hisselpennys reaktion på att italienarna dricker kaffe. Kaffe! Ve och fasa! Och så skickar hon med sin väninna en påse med te. Jag önskar jag också fick en påse med gott te med mig varje gång jag reser!

 

Allt som allt, Hemlös fortsätter i samma stil som tidigare böcker och håller fanan högt även om boken ändå är lite annorlunda mot de förra. Carriger löser också eventuella upprepningar genom att byta ut London mot kontinenten och räddar på så vis upp serien som annars hade kunnat bli lite likartad. Jag ser fram emot resterande delar!

Häromveckan såg jag Hansel and Gretel: Witch hunters. Det var kanske ingen höjdarfilm direkt och jag har stora problem med Jeremy Renner, jag menar har ni någonsin sett en så tråkig karl?! Ska jag tycka han är snygg för isåfall har det verkligen flugit rätt över huvudet på mig. Däremot gillar jag Gemma Arterton desto mer, kanske inte för att hon är en så bra skådis som för att jag tycker hon ser oförskämt bra ut men hur som helst kan jag inte låta bli att låta mig bli inspiererad av både hennes ganska starka kvinnliga rollkaraktärer som frisyrer och kläder. Jag önskar också att jag fick springa runt i sådana outfits!

Som sagt, Hansel and Gretel är kanske ingen film man ser på för att man vill få hjärngympa och ha djupa diskussioner men om man bortser från allt det uppenbart dåliga är filmen ganska underhållande. Jag kan inte annat än gilla filmer med mycket action som utspelar sig i något östeuropeiskt land runt 1800-talet med monster och tjejer i snygga kläder och frisyrer. Det kanske är den enda typen av actionfilm jag faktiskt gillar, just för att det är dumt, superlöjligt, alldeles för mycket intressanta armborst och alldeles för dåliga effekter. Vi pratar Van Helsing, Snow White and the huntsman (som visserligen inte är i nåt östeuropeiskt land och som jag skrivit om här), Underworld (nutid), Red Riding Hood (en av de sämre i genren), Sleepy Hollow (Östeuropa utbytt mot Amerika) menmen jag tror ni fattar. Mer sånt! Och har ni nåt tips på en liknande film som jag inte tagit upp får ni gärna hinta!

Och en annan sak, Peter Stormare har en förmåga att dyka upp lite överallt också. Weird.

 

 

Oj, nu var det ett tag sen det blev något inlägg men så blir det ibland. Anledningen är att jag har både haft tentaplugg och sedan flyttat land och rike run,t eller närmare bestämt ändå upp till Luleå där jag nu ska plugga i några månader. Långväga hemifrån om man säger så!

Måste verkligen fixa lånekort häruppe med! Aaaah!

 

Förra veckans bokbloggsjerka handlade om man hade tänkt sig att läsa någon halloweeninspirerad läsning såhär i allhelgonatider. Jag hann inte göra jerkan denna gången men jag hade ändå tänkt läsa lite skräck/rysarlitteratur såhär i halloweentider. Boken jag har börjat på är The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman. Har tänkt läsa den ända sen i somras men det har inte blivit av men nu åkte den med i väskan upp till Luleå och även om jag bara har kommit några kapitel in i den gillar jag rysarkänslan och mystiken som boken omges av. Detta kan nog bli bra! 

Jag har ju inte läst något av Gaiman innan och har ingen aning om det är bra att börja med denna men nu får det bli så! Har ju tänkt läsa Stardust ungefär sen jag såg filmen första gången men så blev det icke, blev ocean at the end of the lane istället.