Mad Max Fury Road

Publicerad 2015-08-03 18:31:32 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Reflektioner,

Jag såg ju Mad Max Fury Road härförleden. Den vart ju bra. Oväntat bra faktiskt. Kanske var det mest Carlize Therons förtjänst (gud, den kvinnan är bra!) men det kan också bero på avsaknaden av dialog eller den fantastiska estetiken. Hur som helst, se den och förundras över att det faktiskt finns actionfilmer som vet vad de gör.
 
 

Om Dylan O'Brien, facket tonårsdystopi och produktioner som lyckas sticka ut

Publicerad 2015-03-08 18:07:16 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Paranormal, Reflektioner, Tv-serier,

Med risk för att bli långtråkig och låta som om jag vore 15 igen blir det här ett något förvirrat inlägg om lite olika saker som farit genom mitt huvud och förbi på min skärm den senaste tiden.
Jag har ju som bekant tagit upp Teen Wolf igen. Och med sitt töntiga namn, supersnabba och helt uppåt-väggarna handling kan man säga vad man vill om en serien men en sak är säker. Den är otroligt nog engagerande. Igår natt såg jag klart tredje säsongen och jag tror fantamej att jag inte varit så känslomässigt inne i en serie sen jag såg Ned Starks huvud rulla i första säsongen av Game of thrones för ganska många år sedan nu. Inte för att Teen Wolf är i närheten av Game of thrones. Men på nåt sätt har karaktärerna krupit in under skinnet på mig och under slutscenerna av finalen (som f.ö. innehöll varulvar, onis, japanska tjejer med katanas och en besatt huvudkaraktär som mest påminde mig om Constantine, japp det är Teen Wolf i högform) satt jag nervöst framåtlutad i sängen och vågade knappt blinka med risk för att missa något. Japp, helt sant. MTV's tonårsserie om varulvar har fått mig ur balans. Mycket oväntat. 
Givetvis är det mycket på grund av Stiles (som jag skrev om i förra inlägget) men även moralen, påhittigheten i handlingen och de andra karaktärerna har växt. 
Hur som helst funderade jag redan förra veckan på om Dylan O'Brien spelar Stiles så bra för att det är sådan han är eller om han är en så pass duktig skådespelare att han kan spela lika bra i någon annan produktion. Efter att ha konsulterat IMDB kom jag förtjust underfund med att han tydligen har huvudrollen i Maze runner vilken fick bli förra veckans film. 
Så här i efterhand kan jag ju lätt konstatera att han verkligen vet vad han gör. Det var riktigt påfrestande att se på när han spelade psykopatisk galning aka. besatt av en japansk yako (se bild nedan). Men nog om det nu.
Jag har inte brytt mig det minsta om Maze runner tidigare för jag har bara satt den i samma fack som Divergent. Ja, jag har faktiskt sett Divergent men jag tyckte den var så hilarious att jag inte ens orkade skriva nåt om den. Nej, jag fattar inte grejen med en missanpassad tonåring som har identitetsproblem och bara vill hänga med de tuffa kidsen trots att hon inte passar in. Jag pendlade mellan att gäspa och frustrerat skrika åt vad-hon-nu-heter-rådjursöga när jag såg den. Och när ni andra ser Four ser jag bara turken i Downton Abbey.Jag menar titta på bilden! Hon ser ju ut inte ens ut som om hon tar det på allvar själv. Och han ser ut att vara 40 år.
Hur som helst. Maze runner. Efter O'Briens insats i Teen Wolf var jag ju som sagt nyfiken på om han skulle hålla måttet i en annan produktion. Thomas, huvudkaraktären i Maze runner är ju inte direkt lik Stiles om man säger så. Men O'Brien slog mig på fingrarna och bevisade att han inte bara kan spela sarkastisk, tafatt tonåring. Det fanns inte mycket av Stiles i Thomas utan istället fick jag se en ganska plågad och bekymrad kille. Dessutom var filmen spännande, jag gillade hela konceptet med labyrinten, att man inte fick reda på mer än pojkarna i gläntan och att den vände runt historien ett par gånger så att jag inte var helt förberedd på slutet. Imponerande med tanke på hur lätt jag annars brukar kunna gissa mig till saker. När en film faktiskt lyckas hålla mig förvirrad ända in till slutminutrarna kan jag inte annat än att bocka och buga. För Maze runner var både genomtänkt och spännande. Jag kommer fortfarande ihåg att jag sådär en halvtimme in i filmen förvånat utbrast till pojkvännen: Men jag fattar inte! Jag bryr mig ju faktiskt om det här!"
Så av alla urban fantasy/dystopihistorier med tonåringar som huvudkaraktärer kvalar Maze runner faktiskt in rätt högt, inte långt efter Hunger Games faktiskt. Och jag fortsätter att låta mig imponeras av Dylan O'Brien. Men jag tänker inte läsa böckerna. Det får vara. 
Jag har också noterat att blogg.se numera satt tvångströja på oss bloggare och tvingat oss in i mobilanpassningsfacket med resultetat att min design är helt fuckad. Tack som fan för det.

Mockingjay part 1 - recension

Publicerad 2014-11-22 14:49:18 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Recensioner,

Igår var jag och såg Mockingjay och det kan ju inte beskrivas som något annat än en smärre pärs.
Herrejävlar vad mörk den var!
Spoilervarning f.ö.
Handlingen var ju som den var. Jag menar första halvan av boken är ju i princip en enda lång plåga till de faktiskt börjar slåss mot huvudstaden och saker och ting typ börjar ordna sig. Eller ja, ingenting ordnar ju egentligen sig i deras värld men ja. Ni fattar.
Så ja, det hände ju egentligen inte så mycket mer än att de lyckades ta de enda ljusglimtarna som tidigare funnits och trampa på dem.
Hade det inte varit för att i stort sett alla skådespelare var helt fenomenala hade jag gäspat mig igenom hela filmen för ärligt talat så händer det inte mycket. Men så blev det inte. Istället satt jag där och kände bara: "Jag orkar inte mer!" 
För de har faktiskt gjort helt rätt, istället för att fokusera på handlingen som inte finns har de verkligen gått in för att få publiken att känna sig bedrövlig och förmedla Katniss svåra sits. 
Jag kände inte ett så stort behov att gråta som jag gjorde i Catching fire, istället kände jag bara en stor klump i magen och känslan av att jag helst ville gå ut för att jag inte orkade se mer. Det började ju redan med scenen när Katniss åker tillbaka till 12 och de visar en hel gata full av sönderbrända kroppar. Det tillsammans med Lawrences fantastiska rollprestation gjorde att man verkligen fick det där fruktansvärda slängt rätt i ansiktet. Det fortsatte med bombningen som överträffade många bunkerscener från andra världskriget, total klaustrofobi och när man mellan dessa scener trodde att man skulle få lite andrum fick man istället se Peeta se alltmer plågad ut på diverse tv-skärmar. 
Det tog ju inte särskilt lång tid att räkna ut att de skulle bryta med att avslöjandet att Peeta blivit helt hjärntvättad och nu tror att Katniss är roten till allt ont ungefär. Det i sin tur gjorde nog att jag tyckte att resten av filmen var mycket mer brutal, just för att Katniss tror att allt blir bra bara hon får hem Peeta och så skiter det sig så kopiöst när hon inser att hon blivit lurad. Usch.

Så ja, tråkig handling men fruktansvärt pyskologiskt jobbigt att titta på blir betyget för Mockingjay Part 1. För min del tycker jag gott att de kunde ha höjt åldersgränsen till 15 år, att visa avrättningar, sönderbrända kroppar och den psykologiska skräcken som genomsyrar hela filmen och tycka att 11 är en lagom ålder känns för mig rätt psykat. Jag menar jag är över 20 och jag tyckte det var fruktansvärt.
 

Metro 2033 av Dimitrij Gluchovskij - recension

Publicerad 2014-08-20 19:11:44 i Allmänt, Böcker, Dystopi, Recensioner,

Jag har länge funderat på att läsa Metro 2033 och efter rekommendationerna på bloggen kände jag att det nu äntligen var dags. Och vad passar bättre än en klaustrofobisk dystopi mitt i högsommaren?
 
Metro 2033 utspelar sig efter kärnvapenkatastrofen på en jord där jordytan är obebolig på grund av all strålning. Allt liv som vi känner till det har raderats ut och ersatts av muterade monster där människan är villebråd. En sista människospillra har tagit sin tillflykt i den atombombssäkra Moskvametron där mörkret och klaustrofobin kan göra vem som helst galen när man ska ta sig mellan de dåligt upplysta stationerna. Vad väntar på spåren i mörkret? En ung man vid namn Artiom ger sig ut på en vandring genom metron där han får möta såväl psykologiska faror som verkliga samtidigt som han träffar på en mängd färgstarka karaktärer på sin väg. 
 
Jag är väldigt kluven av Metro 2033. Å ena sidan är det en välskriven bok som tar upp många filosofiska frågeställningar med ett vackert språk, å andra sidan är den löjligt macho och oförsvarbart fattig på kvinnor. Jag kan inte annat än att bli trött när man läser sida efter sida med män, män och åter män. Artiom hinner avverka en mängd karaktärer på sin resa genom tunnelbanan med den enda gemensamma nämnaren att de är just män. Och till slut blir det riktigt löjligt. Det finns en namngiven kvinna med, hon är fru till en person som Artiom träffar och det hon gör är att laga mat och skälla på barnet. Ehum, tillåt mig att spy. Jag klarar inte av sånhär skit. För ärligt talat. Vi pratar år 2033. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det enda kvinnorna gör år 2033 är att laga mat och ta hand om barnen. Och tyvärr drar detta ned betyget på boken rejält. För det kvittar hur bra språket är, eller hur många det än är som hyllar boken, jag kan inte tycka att en författare som i stort sett utelämnat kvinnor är en bra författare. Det går bara inte. Skärp dig Dimitrij!
 
Förutom problemet med avsaknaden på kvinnor är Metro 2033 en riktigt bra bok. Den tar upp de grundläggande filosofiska frågorna som ödet, meningen med livet, vad människan gör med jorden osv. och dessutom på ett mycket gripande och vackert sätt. Blandat med dessa grubblerier från Artioms sida håller boken högt tempo. En mängd stationer och underliga platser avverkas och vi hinner med en hel del eldstrider och närkamper med allehanda fiender, mutanter så väl som människor. Det figurerar en hel del vapen i boken och människorna i metron är inte sena till att skjuta, jag tror Artiom är nära att bli dödad ungefär en gång i varje kapitel. Det är ju inte allt folk som är trevligt liksom.
Gluchovskij har byggt en hel värld där nere bland tunnlarna med fascister, kulturvetare, tiggare, poliser, handelsresande och flyktingar. Det dras många anekdoter om gångna tider t.ex. Stora fosterlandskriget, Lenin, Kreml och andra viktiga händelser och platser i Rysslands gedigna historia och det är inte annant än att jag blir imponerad av äktheten i Gluchovskijs berättelse. Man är verkligen i Ryssland, i Moskva under jorden tillsammans med dessa människor med olika bakgrund från både före och efter katastrofen som med olika förutsättningar och olika åskådningar försöker ta sig fram genom livet i metron. Man kan inte komma ifrån att Gluchovskijs världsbygge är riktigt, riktigt bra. 

Dessutom är han väldigt bra på att beskriva den krypande skräcken som alltid lurar bakom hörnet i tunnlarna och det kan hända att jag vände mig om några gånger extra när jag vandrade runt i lägenheten här hemma själv i mörkret. Tunnelångesten är inte att leka med och jag tror ingen skräckläsare kan bli besviken på Metro 2033.
 
Allt som allt är Metro 2033 en rejält spännande historia fylld med filosofi och psykologisk skräck i en värld som känns så äkta att den lika gärna kunde utspelats sig nu och inte 2033. Tyvärr är avsaknaden på kvinnliga karaktärer ett rejält bakslag vilket gör att jag inte tyckte om den så mycket som jag hade kunnat göra. Jag kommer bara inte över det!
 

Stormdancer av Jay Kristoff - recension

Publicerad 2014-05-23 17:26:00 i Allmänt, Böcker, Dystopi, Recensioner, Steampunk,

Det har ju blivit väldigt lite tid till att läsa nu när jag har skrivit mitt examensarbete (usch, fy och bläh, är så trött på hela skiten just nu) men igår lyckades jag faktiskt läsa ut Stormdancer som jag har hållt på med i säkert en månad nu. 
 
Stormdancer är första boken i trilogin (?) om The Lotus War och utspelar sig på den fiktiva japanska ön Shima i något som kan liknas vid en alternativ framtid à la steampunk. Intressant, tyckte jag när jag köpte boken och visst stämde det. Historien kretsar kring unga Yukiko som tillsammans med sin far tillika Shougnens främste jägare blir beordrade att hitta och fånga den Arashitora (övers. Stormtiger eller nåt sånt) som Shogun Yoritomo sett i en vision. 
Det finns bara en liten hake, alla Arashitoras är utdöda och i sanna japansk hedersanda måste de lyckas med uppdraget om de inte ska bli avrättade eller bli tvingade att begå Seppuku. Dåliga odds, jo ja tackar ja.
 
Yukiko är en mycket intressant figur. Förutom att hon är kvinna men inte kvinnligt porträtterad (ja, tyvärr är det ju inte så ofta man ser den typen av gestaltning inom fantasy, tro mig, jag har letat) dras hon inre konflikter där hennes innersta säger åt henne att det döende landet hon lever i är korrupt och diktatoriskt medan hennes uppfostran och leverne håller fast henne i en bur av heder, traditioner och rädsla för förändring. För Shima är inte något sagoland direkt. Vi pratar inte Sagan om klanen Otori här direkt. 
Shimas framgång bygger på växten Blodlotus, blomman som byggt imperiet, gett ön bränsle till att maskineriet i form av fabriker, järnvägar och luftskepp och dessutom håller befolkningen i schack genom beroendet blommans ångor skapar. Men framgången har ett fruktansvärt pris. I blommans spår följer smogen från fabrikerna som förgiftar landet och befolkningen till döds, förvandlar himmeln röd så den skarpa solen gör att alla måste bära goggles mot det röda ljuset och utrotar allt levande i sin väg, från djur till människor till träd. Till råga på allt sitter det en galning på tronen som i hemlighet styrs av det ljusskygga Lotus Guild vars medlemmar aldrig ses utan sina dräkter. Orena människor bränns levande mitt i huvudstaden tillsammans med de obekväma, de ifrågasättande och ingen ser, eller väljer att inte se att landet är döende.
Nej, det är ingen trevlig värld Kristoff målar upp för läsaren.
 
Handlingen i sig är inget ovanligt, en flicka (vilket i sig är lite ovanligt) som är speciell och en förtryckande makt som måste störtas. Det är inte direkt aspekter man inte hört förut och på så sätt är boken lite tråkig. Dessutom är själva intrigerna inte jättekomplicerade, man följer med lite väl lätt i handlingen och det är inte utan att jag kan räkna ut vad som ska hända rätt tidigt. 
Men trots det kan jag inte annat än att gilla den här boken för i slutändan gör det inget om handlingen är lite förutsägbar eller att japanskakunskaperna i boken känns som de är tagna från Wikipedia, det är inte det som är grejen med Stormdancer. 
Grejen med Stormdancer är det döende landet och valet Yukiko står inför; att stå upp mot förtrycket och förändra eller att låta sig invaggas i den falska trygghet som statsmakten står för. Aktuella grejer även i vår värld. Kristoff ägnar mycket tid åt utförliga beskrivningar oavsett om det handlar om naturen eller kläder vilket kan bli lite tröttsamt i längden men å andra sidan hade bokens poäng gått förlorad om det inte hade lagts ned mycket krut på beskrivningarna så ja. Jag tror att Stormdancer inte är en bok man ska läsa om man är stressad, för det tar tid med alla beskrivningarna och jag tror att det måste få ta tid för att man ska uppskatta boken.
Så ja, Stormdancer är en bra bok. Den är inte den bästa jag har läst men den är helt klart en av de bättre.
Jag tycker att det har varit lite dåligt med kommentarer den senaste tiden. Konstigt det där, ibland känns det som om desto fler det är som läser desto mindre kommentarer är det. Skumt.
 

Catching fire - recension

Publicerad 2013-12-17 09:55:00 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Recensioner,

 I förrförra veckan var även jag och såg Catching Fire. 
 
Spoilervarningar från filmen!
Jag hade väl egentligen inga direkta förhoppningar för i mitt huvud var andra boken den sämsta och ungefär bara en upprepning av första och en upptakt till tredje. 
Döm om min förvåning när jag insåg att filmen var bättre än första filmen och att jag, till skillnad från i boken, gillade biten innan spelen bäst. Hm, vad hände där?
Jag tror det berodde på att de hade lagt ned fruktansvärt mycket jobb på att tiden innan The Quarter Quell skulle så bra som möjligt och verkligen engagera. Inte bli som ett enda långt intro till spelen. Och som de lyckades! Jag var nära att gråta så många gånger! Det var så många ögonblick under The Victory Tour men även när Effie sa till dem att de förtjänade bättre och att hon var ledsen bröt jag ihop totalt. Gudars liksom! 
Jag som är ett stort fan av Peeta älskade också hur han utvecklas som karaktär i denna filmen även om jag tycker att Jennifer Lawrence är en mycket bättre skådespelare än Josh Hutcherson. Det kan vara så att det är hon som bär upp Peetas karaktär lite också. 
Som sagt, de hade lyckats väldigt bra med att få till hela propagandakänslan runt The Victory Tour, jag känner nästan andra-världskrigetvibbar runt hela grejen med unga, starka och vackra personer, stora affischer och tal. Mycket starkt!
Det de inte har lyckats så bra med är själva spelen. Min pojkvän som satt och väntade på spelen och då missade lite av det bra i början blev fruktansvärt besviken och jag kan inte annat än att hålla med. Spelen kändes väldigt stressade och man hann inte få ett band till några av karaktärerna som var med. De försökte med både Finnick, Mags, Johanna, Beetee & Wiress men tyvärr hänger jag knappt med på deras namn, det var ju nåt år sen jag läste böckerna. Alltihopa gick så snabbt och det som i böckerna var mycket invecklat med klockan och de många områdena samt alla de färgstarka karaktärerna fick stå till sidan för allt som hände innan spelen. Det kändes som att spelen mest var med för att de skulle kunna ta sig ut därifrån. Tyvärr. 
Men jag kan ändå förstå till viss del varför de gjort så. Spelet fyller ju ingen direkt funktion (till skillnad från första boken där spelet spelade all roll) utan det är ju det som händer innan och i slutet som är viktigt för fortsättningen och då tycker jag ändå att det är bra att de fokuserat på det. Men visst blir filmen lite tråkigare på så vis också.
Så vad mer ska jag säga? Catching fire är bättre än föregångaren, Jennifer Lawrence är awesome, huvudstadsfolket såg mycket mindre löjliga ut i den här filmen & jag blev så otroligt upprörd när spelen precis skulle börja och det sista Katniss ser är hur Cinna blir nedslagen. 
Jag hoppas att sista delen(arna, suck) blir episka!
 
 

Tips - Reign of fire

Publicerad 2013-08-22 10:12:00 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Tips,

Tänkte dela med mig av ett filmtips nämligen action/fantasyrullen Reign of fire (på svenska: Drakarnas rike) från 2002. Denna filmen hade jag aldrig hört talas om förrän pojkvännen rotade fram den i sin filmlåda, detta trots att det finns en massa kända namn med så som Christian Bale, Gerard Butler, Izabella Scorupco och Matthew McConaughey. Stoyrmässigt är filmen ganska rak och det är tyvärr det som gör att den inte blir någon fullpoängare, det hade behövts några vändningar till och den hade mått bra av att vara några minuter längre. Premissen är som sådan att drakar har tagit över världen för ca tjugo år sedan. Vi får följa människornas kamp i askorna efter världens undergång när det försöker överleva, låta bli att bli uppätna eller sönderbrända och försöker utrota drakarna. Filmen utspelar sig i Storbritannien och kretsar kring en liten grupp överlevande med Christian Bale som ledare. Dessa överlevande kommer i kontakt med några amerikanska marinkårssoldater ledda av Matthew McConaughey och därifrån bär det av. Något lame handling som sagt.
Men det är inte därför jag tycker att man ska se Reign of fire. Nej, det är för att de har skapat de absolut bästa drakarna jag nånsin har sett på film och detta trots att den har några år på nacken. Jag som verkligen avskyr filmer som skor sig på specialeffekter kan inte annat än bocka och buga inför dessa realistiska odjur som de har skapat. För det första gillar jag designen på drakarna, inte för häftiga och inte för gulliga utan precis som jag hade tänkt mig en drake. Har sett så många dåliga exempel på drakar att jag blir varm inombords varje gång nån faktiskt lyckas! För det andra är jag ett stort fan av hur mörka och skitiga de har gjort dem, inget blänkande fjäll har inte, detta gör att de smälter in bättre i omgivningen och det syns inte så mycket att de är gjorda i datorn. För det tredje har de lyckats få till det bra när de rör sig både på marken och i luften och när de sprutar eld ser man verkligen hur de har inspirerats av hur en orm sprutar sitt gift. Bra tänkt! Så ta och se Reign of fire bara för drakarnas skull! Om inte annat får ni 1,5h lättsam underhållning!
Svårt att hitta bra bilder på drakarna men här är en iallafall!
 
 

World War Z - recension

Publicerad 2013-08-04 16:10:00 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Recensioner,

I måndags var vi sent omsider och såg World War Z vilket jag verkligen inte ångrar.
Både jag och pojkvännen tyckte att den var riktigt bra trots att i alla fall jag hade relativt höga förväntningar på den sen innan. Anledningen till att jag trodde att den skulle vara bra är att jag bara har hört gott om boken samt att Brad Pitt inte brukar vara med i dåliga filmer. Jag menar, varför skulle han vara med i en zombiefilm som inte är bra? Makes no sense.
Som sagt så gillade jag den skarpt. Först och främst för att det var så lite action och mer rysarinslag än jag hade trott. Jag som bara gäspar mig igenom actionscener gillade därför när jag fick sitta och bita på naglarna av nervositet istället. Scenen i flygplanet var ju bara ren och skär panik till exempel. Tror till och med att jag själv hyschade åt skådespelarna någon gång, så engagerad blev jag. Att det gick så snabbt för en biten person att bli zombie gjorde ju sitt till till spänningen. Allting gick ju så jäkla fort!
Dessutom kan jag verkligen förstå hur panikslagen man måste bli när en katastrof inträffar och man har två små barn att ta hand om och få med sig. The horror!
Jag gillade att filmen hade så högt tempo hela tiden men ändå utan att det kändes stressad, en svår avvägning som jag tycker de har lyckats perfekt med. Det var också trevligt att man fick ett perspektiv på hela världen och inte bara USA utan vi hann med både Israel, Sydkora och Wales. Najs!
Någonting som också var bra var specialeffekterna, eller snarare bristen på dem. Här var inte mycket cg utan zombierna var sminkade och de enda gångerna cg användes var nästan i den scenen i trailern där de klättrar över muren. Pluspoäng för jag hatar filmer som lever på sina, ofta dåliga, specialeffekter. Men World War Z var precis tvärtom. Här fokuserar man på handling, nervkittlande spänning och intressanta karaktärer. Brad Pitt gjorde ett bra jobb som vanligt, precis lagom macho, lagom smart och lagom omtänksam. Det hade lätt kunnat bli macho-militärkille-skjuter-huvudet-av-folk-i-slow-motion men inte med Brad Pitt. Skönt att de castade honom! Även de andra inblandade var bra, den som kändes svagast var nog tyvärr Mireille Enos som spelade hans fru. Hon kändes inte riktigt äkta. Resten tyckte jag var klockrena, ända ner till den excentriska unga forskaren. 
En sak som också lätt händer med sådana här filmer är att man redan i början kan gissa sig till slutet vilket vi också gjorde. Döm om förvåningen när det visade sig att vi hade helt fel. Skönt att man fortfarande kan bli förvånad!
Så, vad var det som inte var bra då? 
Tyvärr måste jag säga slutet. Tio minuter innan filmen var slut sa vi till varandra att "det känns ju inte som om den är slut snart..." för det var så det kändes. Filmen var mitt uppe i  sin handling och det var fortfarande många lösa trådar när de bara på fem minuter knöt ihop allting och för min del kändes det väldigt stressat. Helt plötsligt var det slut och vi satt där och bara: "Va?". Filmen kändes ju verkligen inte stressad innan och det var väldigt synd att det helt plötsligt kändes som att de kom på att de måste avsluta och gjorde det lite hafsigt. Jag hade förväntat mig minst 20min längre och trodde det skulle bli några vändor till med familjen, labbet osv. 
 
Så sjukt tråkigt när man tyckte att hela filmen var jättebra och så snubblade de på mållinjen. Typiskt. 
Men jag kan ändå rekommendera World War Z för den är rysligt bra både handlings- och spänningsmässigt. Dessutom tyckte jag inte att den var för läskig heller. Jag gillar varken rysare eller skräckfilmer i vanliga fall men både jag och min skräckfilmsälskande pojkvän tyckte att den var precis lagom läskig. 
 
Så gå och se den vettja! Nu måste jag väl läsa boken också. 
Om jag ser så bra ut i långt hår som Brad Pitt när jag är 50 blir jag glad!
 

Warm bodies av Isaac Marion - recension

Publicerad 2013-06-05 19:15:00 i Allmänt, Böcker, Dystopi, Recensioner,

Jag mostod inte frestelsen efter alla kommentarer om boken så när jag var på biblioteket sist kunde jag inte låta bli att låna hem Warm Bodies av Isaac Marion. 

Det första som slog mig var hur tunn boken var. Jag hade förväntat mig åtminstone det dubbla och det var nog en av de tunnaste böckerna jag har läst på länge. Detta gjorde att det tog mig bara en dag att läsa ut den, rekord hittills detta året haha!
Så vad tyckte jag då om denna hypade bok? Det som slår en bara några tiotals sidor in i boken är hur mycket av boken som faktiskt är ren filosofi. Lite konstigt kan tyckas i en zombiebok men man förstår snart vart Marion vill komma. För egentligen är det ju inte en zombieapokalyps han beskriver. Egentligen är nog hela boken en kritisk reflektion över dagens samhälle. Så förstår jag det i alla fall.
Men när Marion inte radar upp tänkvärda citat är boken rejält underhållande, R's och Julies förhållande känns för det mesta äkta, även om hon tar det ganska bra att han ätit upp hennes pojkväns hjärna. Liiite konstigt kanske men men, man är ju olika. Handlingen är spännande och om jag inte hade sett filmen innan hade jag nog tyckt att den var ännu mer spännande men det fördärvade jag ju för mig själv bra...
Jag gillar hur han låter de andra karaktärerna ta plats och jag gillar världen han målar upp och jag gillar även att han inte fastnar i själva kriget. Här förklaras ingenting om hur världens undergång inträffade, inget av kriget förutom just där R är. Just för att det här är R's historia och han minns inte hur det var. Skönt att slippa den annars oundvikliga genomgången av allt det där! Marion bevisar att det räcker att författaren har koll på sin egen värld, han/hon behöver inte berätta allt om det för sin läsare då. Man köper det ändå. 
Något som också förvånade mig var hur mycket interaktion det faktiskt är mellan R och Perry. Det var definitivt nedtonat i filmen. Tyvärr tycker jag inte att det är så särskilt nödvändigt att ha med Perry mer än de hade i filmen så de delarna som är hans minnen är absolut de tråkigaste delarna av boken. Men å andra sidan förstår jag ändå varför Marion har valt att betona det så mycket. De delarna av det som faktiskt känns meningsfulla är när de faktiskt interagerar och det inte bara är minnen. Det var oväntat och intressant. Särskilt i slutet.
 
Så, vad ska man säga om Warm Bodies, jag tyckte det var skönt med bara en bok och ett avslut, den kändes inte för tunn trots sina få sidor och karaktärerna engagerade och ploten höll hela vägen. Jag kan rekommendera den om man vill ha något nytt och fräscht och inte är främmande för en hel del filosofi.
 
 
"And well they should, because look at us. We are several hundred monsters and a hundred-pound girl, standing on the edge of their city with fire in our eyes. Deep under our feet the Earth holds its molten breath, while bones of countless generations watch us and wait."

Warm bodies - recension

Publicerad 2013-05-02 22:24:00 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Recensioner,

I måndags var jag och pojkvännen på bio för första gången sedan The hobbit, tror jag, och såg Warm Bodies.
Vi såg en konstig reklam/recensionsgrej för den på MTV för några veckor sen och sa båda två att den där borde vi nog gå och se för den verkade faktiskt vara mer än man trodde. 
Sagt och gjort gick vi dit med blandade förväntningar, zombieapokalyps möter Twilight. Mje, låter ingen höjdare. 
Men, den där trailern vi såg gjorde att man fick en föraning om att det här kanske faktiskt var bra.
Det tog mig ungefär så långt som tre minuter in i filmen innan jag insåg att det här, det här var vad Twilight borde varit. Det tog mig ytterliggare tio minuter innan jag insåg att jag satt och smålog lite fånigt utan att jag hade märkt det. Och då kan det nämnas att senaste gången jag satt och log omedvetet i en film var väl för sisådär tio år sedan. Jag är otroligt kräsen när det gäller komedier, ännu mer kräsen när det gäller romantiska komedier och som mest kräsen när det handlar om ungdomar. Så då vet ni lite hur ovanligt det är!
 
Redan i inledningen inser man att det här är nog ingen vanlig film, och genom resten av filmen hinner man både skratta, bli frustrerad och överraskad. Förutom att man har fokuserat på precis rätt saker, nämligen på R's, som är zombie, tankar tar filmen även upp alla inslag man kan behöva i en zombiefilm. Med detta som bakgrund manövererar filmen skickligt på en precis lagom nivå humor och en lagom nivå action/zombieskräck. I kontrast till alla vanliga zombieinslag tar de även upp de knäppa bitarna; som vad zombies gör när de inte jagar människokött skrikandes "braaaains" och andra grejor man har funderat över i en vanlig zombiefilm. 
Själva relationen mellan R och Julie, hans mänskliga crush, hade också kunnat bli twilight fast tio gånger värre men  även här lyckas filmskaparna riktigt bra med att göra de bra bitarna ännu bättre och de löjliga bitarna drivs med genom att de har satt till ett härligt låtval eller att man får höra R's tankar på ett upplättande sätt. Många tummar upp där!
Jag gillar även touchen att deras relation även påverkar resten av zombie vs människa-förhållandet men jag ska inte spoila för mycket här nu ^^.
Till sist gillar jag även valet av skådespelare. Nicholas Hoult, som jag tydligen sett innan i X-men first class utan att känna igen honom, är precis sådär lagom snygg och i samma veva zombieaktig att man faktiskt tror på det. Teresa Palmer var en trevlig omväxling eftersom hon faktiskt ser ut precis som en vanlig jäkla tjej. Kurvor, kort, eller är det bara han som är lång, lagom blont hår, lagom sött ansikte. Trovärdig helt enkelt! Mer sånt tack!
Och så dyker ju John Malkovich helt oväntat upp. What?! Inte så lite otroligt att se honom i en sånhär film. 
The awesomeness in that liksom!
 
Sådär, nu har jag inte sagt för mycket och nu tycker jag att alla som läser det här går och ser denna filmen oavsett kön, läggning eller annat man kan skylla på för det är en film för de flesta smaker och den bästa i sin genre, om den nu tillhör en sådan, jag sett på mycket, mycket länge!
 

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela