Nytt i bokhyllan

Publicerad 2015-01-23 12:37:00 i Allmänt, Böcker, Steampunk,

I helgen var jag och pojkvännen i Stockholm (främst för att gå på Fotografiska och se Jimmy Nelsons bilder) och givetvis var vi tvugna att ta en runda in i Sf-bokhandeln i Gamla Stan. Av någon anledning var det jättemycket folk där men jag fick hur som helst syn på resten av böckerna i Clockwork Century-serien, i rätt upplaga! Så jag slog till, nu har jag hela serien, najs!
 

Dreadnought av Cherie Priest - recension

Publicerad 2015-01-19 13:14:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Så var det dags för steampunk igen! Jag beställde ju andra delen i Cherie Priests Clockwork Century i höstas men har inte riktigt haft lust att läsa den förrän nu. Första delen hette ju Boneshaker (recension här) och den gillade jag skarpt, inte minst för att det fanns en fin balans mellan män och kvinnor som alla var mycket väl porträtterade. 
Andra delen heter Dreadnought och är en fristående fortsättning på första boken, dvs. den utspelar sig i samma värld och en del av karaktärerna från förra boken dyker upp men man behöver inte ha läst första för att förstå Dreadnought.
Huvudperson i Dreadnought är sjuksköterskan Mercy Lynch som arbetar på ett sjukhus mitt i amerikanska inbördeskrigets Tennessee. När hon plötsligt blir änka och i samma veva får telegram från sin länge försvunne far att han är döende och vill träffa henne i Seattle har hon inte mycket att förlora än att genomföra den långa resan tvärs igenom ett krigshärjat Amerika. Därifrån är det, luftskepp, ångbåtar, järnväg och en lång lista på färgstarka personer plus en hel del zombies. Många trevliga aspekter alltså.
Jag gillade ju som sagt Boneshaker men Dreadnought är faktiskt bättre. Det är mer fart, mindre störiga tonåringar, en bättre handling helt enkelt. 
Mercy Lynch är en karaktär man trivs med att läsa om, hon är stark men ingen superwoman, tycker om att vara för sig själv, kan ta hand om sig själv och har ganska dåligt tålamod med personer hon tycker är naiva. Jag gillar henne skarpt! Förutom Mercy gick blev jag lite småförälskad i hennes ofrvillige partner in crime, Horatio Korman, en sheriff från det neutrala Texas med mustasch, stetsonhatt och pistolhölster. Jag menar, bara där är man ju fast! Dessutom respekterar han Mercy (trots att hon är kvinna) har en egen hemlig agenda, pratar lite sådär muttrande och är lugn oavsett hur många kulor som viner runt öronen på honom. Ett riktigt radarpar faktiskt, han och Mercy. Det borde skrivas en bok om bara de två!
För att inte spoila för mycket tänker jag inte ta upp de andra karaktärerna men jag kan lova att det finns många, alla med lika stor personlighet.
Förutom persongalleriet och en mycket behaglig huvudkaraktär är handlingen rejält spännande genom hela boken. Ibland har jag problem med böcker som främst kretsar kring faktiska händelser, det blir gärna lite platt som när man går på en konsert och de försöker dölja artistens dåliga röst bakom en flashig show (*host, gamla rockband, host*) men Dreadnought går verkligen inte ner sig i det träsket. Eftersom Mercy är ute på en resa mitt i ett krig genom hela boken blir det aldrig tråkig eftersom bakgrunden hela tiden ändrar sig. Dessutom är Priest riktigt bra på att beskriva actionscener vilket jag har märkt att många andra författare har svårt för. När man läser Priest känner man verkligen hur kulorna viner runt en, hur zombiesarna flåsar en i nacken och hettan från ånglokens maskineri bränner en i ansiktet. Sidorna vänder nästan sig själva i de partierna!
Sen kan jag inte låta bli att gilla att hon ändå har knutit ihop de två berättelserna i slutet, det bådar gott inför framtiden! Nu vill jag bara läsa vidare i nästa del!
 

Etiquette and Espionage av Gail Carriger - recension

Publicerad 2014-10-05 18:59:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Efter mycket om och men har jag äntligen läst ut första boken i Gail Carrigers YA- och spinoffaktiga Finishing School. Det tog sin lilla tid eftersom jag klämde in In Great Waters och Jakten på kapten klänning (mysläsning?) emellan men nu är den klar!
 
Vi befinner oss i samma universum som Parasollprotektoratet (recension på dem finns här, här och här ^^) men cirka tjugo år tidigare än händelserna i Själlös. Vampyrer och varulvar är accepterade men fortfarande något man inte talar så mycket om och de olika varelserna håller hårt i sina hemligheter. Vi får följa Sophronia, en ung tjej som kanske kan lite för mycket om hur man klättrar på husfasader och lite för lite om hur man niger ordentligt. För att råda bot på dessa problem skickas Sophronia iväg på internatskola för flickor där poängen är att hon ska lära sig allt som en ung dam i det viktorianska Storbritannien behöver kunna. Och visst lär hon sig det. Men hon lär sig också hur man kastar kniv, svimmar vid bästa tidpunkten för att avleda uppmärksamhet och spionerar på någon utan att bli upptäckt. Dessutom är skolan ingen egentlig byggnad utan ett luftskepp! Sug på den, liksom!
 
Det jag tycker om med Carrigers sätt att skriva är humorn, Alexias rappa sätt och ironiska världsbild är det som gör ett par ganska medelmåttiga böcker till riktigt underhållande och roliga. Tyvärr har Carriger tappat rätt mycket av det som jag tycker gör henne så bra i  Etiquette and Espionage. Humorn är rejält tillbakavisad till förmån för mekaniska husdjur och en ganska svag handling. Det enda Sophronia gör är att smyga runt och ta sig in på olovliga ställen, till ingen större nytta enligt mig. Det känns inte som om Carriger tänkt så mycket på vad boken egentligen ska handla om som att hon ville skriva en bok om en skola på ett luftskepp. Tyvärr. Om man inte är överväldigad av världen och Carrigers påhittighet när det gäller ångpunkiga uppfinningar är Etiquette and Espionage ganska trist och oengagerande. Jag som redan läst tre böcker i samma värld med en bra mycket bättre story och en bättre huvudkaraktär gäspar mest. 
Däremot kan jag mycket väl tänka mig att en tonåring som inte läst något liknande tidigare (hur många steampunk-YA finns det?) kommer att älska boken och man kan ju inte komma ifrån att Sophronia är en bra karaktär. Hon är målmedveten, intelligent, ber inte om ursäkt och tar hand om sig själv. Fin förebild alltså! Och dessutom slipper vi alla jobbiga kärlekstrianglar även om det såklart finns potential. Däremot tror jag inte att det är något Carriger kommer att rikta in sig på, det är inte direkt hennes stil. Applåder för det! 
 
Sammanfattningsvis var Etiquette and Espionage något av en besvikelse men för rätt målgrupp kan jag tänka mig att den går hem galant!
 

Stormdancer av Jay Kristoff - recension

Publicerad 2014-05-23 17:26:00 i Allmänt, Böcker, Dystopi, Recensioner, Steampunk,

Det har ju blivit väldigt lite tid till att läsa nu när jag har skrivit mitt examensarbete (usch, fy och bläh, är så trött på hela skiten just nu) men igår lyckades jag faktiskt läsa ut Stormdancer som jag har hållt på med i säkert en månad nu. 
 
Stormdancer är första boken i trilogin (?) om The Lotus War och utspelar sig på den fiktiva japanska ön Shima i något som kan liknas vid en alternativ framtid à la steampunk. Intressant, tyckte jag när jag köpte boken och visst stämde det. Historien kretsar kring unga Yukiko som tillsammans med sin far tillika Shougnens främste jägare blir beordrade att hitta och fånga den Arashitora (övers. Stormtiger eller nåt sånt) som Shogun Yoritomo sett i en vision. 
Det finns bara en liten hake, alla Arashitoras är utdöda och i sanna japansk hedersanda måste de lyckas med uppdraget om de inte ska bli avrättade eller bli tvingade att begå Seppuku. Dåliga odds, jo ja tackar ja.
 
Yukiko är en mycket intressant figur. Förutom att hon är kvinna men inte kvinnligt porträtterad (ja, tyvärr är det ju inte så ofta man ser den typen av gestaltning inom fantasy, tro mig, jag har letat) dras hon inre konflikter där hennes innersta säger åt henne att det döende landet hon lever i är korrupt och diktatoriskt medan hennes uppfostran och leverne håller fast henne i en bur av heder, traditioner och rädsla för förändring. För Shima är inte något sagoland direkt. Vi pratar inte Sagan om klanen Otori här direkt. 
Shimas framgång bygger på växten Blodlotus, blomman som byggt imperiet, gett ön bränsle till att maskineriet i form av fabriker, järnvägar och luftskepp och dessutom håller befolkningen i schack genom beroendet blommans ångor skapar. Men framgången har ett fruktansvärt pris. I blommans spår följer smogen från fabrikerna som förgiftar landet och befolkningen till döds, förvandlar himmeln röd så den skarpa solen gör att alla måste bära goggles mot det röda ljuset och utrotar allt levande i sin väg, från djur till människor till träd. Till råga på allt sitter det en galning på tronen som i hemlighet styrs av det ljusskygga Lotus Guild vars medlemmar aldrig ses utan sina dräkter. Orena människor bränns levande mitt i huvudstaden tillsammans med de obekväma, de ifrågasättande och ingen ser, eller väljer att inte se att landet är döende.
Nej, det är ingen trevlig värld Kristoff målar upp för läsaren.
 
Handlingen i sig är inget ovanligt, en flicka (vilket i sig är lite ovanligt) som är speciell och en förtryckande makt som måste störtas. Det är inte direkt aspekter man inte hört förut och på så sätt är boken lite tråkig. Dessutom är själva intrigerna inte jättekomplicerade, man följer med lite väl lätt i handlingen och det är inte utan att jag kan räkna ut vad som ska hända rätt tidigt. 
Men trots det kan jag inte annat än att gilla den här boken för i slutändan gör det inget om handlingen är lite förutsägbar eller att japanskakunskaperna i boken känns som de är tagna från Wikipedia, det är inte det som är grejen med Stormdancer. 
Grejen med Stormdancer är det döende landet och valet Yukiko står inför; att stå upp mot förtrycket och förändra eller att låta sig invaggas i den falska trygghet som statsmakten står för. Aktuella grejer även i vår värld. Kristoff ägnar mycket tid åt utförliga beskrivningar oavsett om det handlar om naturen eller kläder vilket kan bli lite tröttsamt i längden men å andra sidan hade bokens poäng gått förlorad om det inte hade lagts ned mycket krut på beskrivningarna så ja. Jag tror att Stormdancer inte är en bok man ska läsa om man är stressad, för det tar tid med alla beskrivningarna och jag tror att det måste få ta tid för att man ska uppskatta boken.
Så ja, Stormdancer är en bra bok. Den är inte den bästa jag har läst men den är helt klart en av de bättre.
Jag tycker att det har varit lite dåligt med kommentarer den senaste tiden. Konstigt det där, ibland känns det som om desto fler det är som läser desto mindre kommentarer är det. Skumt.
 

Priest - recension

Publicerad 2014-04-18 17:56:15 i Allmänt, Filmer, Recensioner, Steampunk,

För någon vecka sedan såg jag och pojkvännen Priest. Jag har ju en liten förkärlek för sådanahär alternativhistoriska, lågbudgetfilmer à la Underworld, Hansel and Gretel osv. så givetvis var jag ju tvungen att förr eller senare även se Priest. Dessutom har ju Paul Bettany, som jag gillar starkt efter att ha sett honom i Legion och DaVincikoden, huvudrollen så då kunde det ju inte vara så dåligt, eller?
 
Jag började se filmen med tron att det skulle handla om några svärdsviftande präster med kors i pannan som dödadar vampyrer à la Selene i Underworld, mycket mer än så hade jag inte förväntat mig.
Det visade sig dock efter en något knepig start och klen premiss, förlåt men jag förstår fortfarande inte riktigt handlingen. Vem är skurken? Varför kände de varandra? Och varför introducera Bill från True Blood i tjugo minuter för att sedan bara döda honom och sno hans dotter? Nej, en rätt svag handling och en svag premiss. 
Döm dock om min förvåning när jag efter en stunds tittande inser att istället för att befinna mig i någon slags medeltida version av Buffy är filmen satt i något som närmast kan beskrivas som en Cyberpunkig version av Resident Evil-spelen. Hm, inte helt väntat.
Det är vilda västern à la boots, stetsonhattar och ånglok kryddat med kastknivar, avancerade cyberpunkiga vapen och motorcyklar liknande Clouds i Final Fantasy. Monstren är groteska och liknar mer genmodifierade zombies (japp, precis som RE) än vampyrer, vilket var jäkligt skönt. Är lite trött på alla sexiga vampyrer överallt...
Allt jag skrivit ovan välkomnar jag med glädje eftersom jag tycker det borde göras fler filmer med cyberpunk, steampunktema, herregud, det borde vara som gjort för filmduken! Priest bröt lite ny mark genom att våga bryta mot normen i det här fallet och det bockar och bugar jag för. Tyvärr var filmens handling och utgångsläge riktigt värdelösa, och detta gör att den inte når upp till sin fulla potential. Det kändes som om i stort sett hela filmen gick ut på att ta sig från det ena stället till det andra och när de väl var stilla på en plats förstod jag inte riktigt vad de gjorde där. Att bygga en hel film på en lös bakgrund med premissen att de ska rädda en väns dotter och dessutom introducera en skurk som knappt fick vara med kändes bara så framklämt på något vis. Så nej, tummen ner på handlingen.
Det roliga med Priest är också att det är en hel hög med mer eller mindre välkända skådespelare i den. Konstigt nog. Vi har förutom Paul Bettany, Cam Gigandet (Twilight, Burlesque), Maggie Q (Die Hard, Mission Impossible), Stephen Moyer (True Blood), Karl Urban (Sagan om ringen) och Lily Collins (Mortal Instruments). Intressant och kul att se alla dessa i en och samma film måste jag säga.
 
Slutsats: filmen värd att se bara för att de vågade ta ut svängarna gällande design och alternativhistoria men förvänta er inte någon genomtänkt handling för det finns det inte.
 
 

Hemlös av Gail Carriger - recension

Publicerad 2013-11-07 16:00:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Så var det dags för tredje boken i Carrigers Parasollprotektorat som Styxx var snälla att skicka till mig. I Hemlös beger sig Alexia och några bekanta personer i form av Madame Lefoux och Alexias alltmer potente butler Floote ut på en resa i Europa för att lösa barnbesväret som Alexia råkat ut för. Som vanligt är det någon som vill döda henne och till råga på allt försvinner hennes enda livlina och bästa vän Lord Akeldama.
Hemlös är lite annorlunda från de två föregående böckerna. Det är mer action, en hel del handgemäng och man får även följa Professor Randolph Lyall lite mer, han har ju varit POV i de tidigare böckerna också men då har det mest varit för att fylla ut huvudhandlingen med Alexia och Lord Maccon. I den här boken är det två parallella handlingar, som givetvis är sammankopplade, den med Alexia utomlands och den med Prof. Lyall i London och hur mycket jag än gillar Alexia och hennes rappa sätt och förmåga att ta all dramatik med en handviftning så är det just i den här boken nästan roligare att följa Prof. Lyall och alla händelser i London. I Hemlös känns det som om handlingen skruvats upp ett snäpp och man känner att ett klimax är på väg i följande böcker. Det kanske inte händer jättemycket egentligen men nog är det som händer både spännande och roligt att läsa. 
Carriger levererar i vanlig ordning ett snabbt och komiskt språk som gör att jag fnissar till var och varannan minut när jag läser och boken är fullproppad med steampunk-rekvisita och vetenskapsreferenser, något som den naturvetare jag är gillar skarpt. 
Precis som föregående böcker introduceras även i Hemlös en hög med nya personer, en exentrisk tysk professor och en cynisk tempelriddare för att nämna några. Jag hoppas att Carriger fortsätter i samma stil för då kommer Parasollprotektoratet ha en stående hedersplats i bokhyllan. 
 
Sedermera är det också väldigt roligt att läsa om Ivy Hisselpennys reaktion på att italienarna dricker kaffe. Kaffe! Ve och fasa! Och så skickar hon med sin väninna en påse med te. Jag önskar jag också fick en påse med gott te med mig varje gång jag reser!
 
Allt som allt, Hemlös fortsätter i samma stil som tidigare böcker och håller fanan högt även om boken ändå är lite annorlunda mot de förra. Carriger löser också eventuella upprepningar genom att byta ut London mot kontinenten och räddar på så vis upp serien som annars hade kunnat bli lite likartad. Jag ser fram emot resterande delar!
 

The doomsday vault av Steven Harper - recension

Publicerad 2013-09-04 12:14:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Det har blivit något av ett steampunkår gällande läsningen för mig i år och nu har jag avverkat min fjärde steampunkbok någonsin. Jäkligt kul att jag har upptäckt denna genren och att det faktiskt finns ganska mycket när man bara vet vad man ska leta efter.
Egentligen hade jag tänkt läsa Sanningens svärd alternativt 2312 men eftersom böcker är stora och ryggsäckar blir tunga när man ska till fjällen fick jag prioritera bort dessa klumpar och läsa en mindre bok. 
Valet föll på The Doomsday Vault av Steven Harper som är första boken i serien Clockwork Empire. Än så länge har serien kommit ut med fyra delar där The doomsday vault är den första: The impossible cube, The dragon men och The havoc machine. De tre första är ganska beroende av varandra medan den fjärde verkar vara relativt fristående såvitt jag förstår (vågar inte läsa för mycket för att inte spoila för mig själv ...)
 
I The Doomsday Vault får vi följa en brittiska vid namn Alice Michaels som försöker ta sig fram i ett viktorianskt London plågat av människor som drabbats av "The clockwork plague". Det som händer med människa som drabbas av The clockwork plague är tre saker: de dör av infektionen, de blir zombier eller så blir de s.k. Clockworkers som i princip är galna genier/uppfinnare. I boken nämns bl.a. Mozart som en Clockworker och dessa ska ha uppfunnit mekaniken bakom de ångdrivna luftskeppen etc. I den här världen finns också en uppsjö av så kallade automotons vilket är mekaniska människor/djur/manicker. Många härliga ingredienser med andra ord!
Alice Michaels familj har dött av The Clockwork Plague och hon försöker desperat uppväga sitt skamfilade rykte och hitta en man som kan försörja henne samtidigt som hon har en fallenhet för mekaniska saker, hon är lite av en ingenjör skulle jag vilja påstå. Inte alls så bra för en ogift kvinna i 1800-talets London.

Den andra huvudperson är Gavin Ennock en 18-årig kille från Boston som jobbar på luftskeppet U.S.S Juniper. Han har en talang för att sjunga och spela fiol vilket en stor del av boken handlar om. Boken handlar i princip om alla äventyr huvudkaraktärerna råkar ut för utan att spoila för mycket.
 
Så, vad tyckte jag. Det här är ju en liten doldis som inte fått så mycket uppmärksamhet vilket innebar att jag inte alls visste vad jag skulle förvänta mig när jag öppnade boken.
Vad jag fick var action. Jäkligt mycket action. Om jag har sagt att det har varit full fart i andra böcker så är detta full fart 2.0. Det går till och med så fort att jag ibland missar vissa vändningar i handlingen för att de bara insinueras lite snabbt genom en min eller nick och sen brakar helvetet lös igen innan man har hunnit reflektera. Ibland känns det liksom lite väl ologiskt och stressat. Även om jag gillar när det inte är för mycket plotexplaining utan att man faktiskt får tänka själv och komma fram till slutsatser kände jag häri att jag ibland inte hängde med. Vad hände egentligen? Vad menade de med den meningen osv.
Jag hade velat ha mer karaktärsutveckling och lite mindre action. Kanske lite mer insikt i hur huvudpersonerna tänker och känner. Detta hade nog gjort att vissa insinuationer hade gått fram bättre. För även om man läser boken genom både Alices och Gavins ögon är det svårt att komma dem in på livet. Jag tycker att Gavin ändrar sig väldigt snabbt från den unge person han var i början till den han är i slutet och jag tycker att Alices val och icke val ibland är lite väl kryptiska. Mer förklaring på vad som gör att hon handlar som hon gör hade varit trevligt. Jag hade gärna sett att boken behöll all action men att den kanske var 50-100 sidor längre så man fick lära känna karaktärerna bättre. Kanske blir detta bättre i kommande böcker där man får följa dem mer, jag vet inte. 
Det boken har lyckats med är verkligen att måla upp en hundraprocentig steampunk-värld. Alla clockworkers, luftskeppspirater och automatoner är härligt beskrivna och väldigt extravaganta. Jag kan verkligen se framför mig hur Alices automatona katt "Clicks" ögon lyser av flouroscerande ljus!
 
The Doomsday Vault är en helt okej bok, lättläst men inte alltid lättfattad, full av påhittiga uppfinningar och med många vändningar och händelser som gör den allt annat än långtråkig. Vill man ha en introduktion till steampunken och samtidigt få lättsam underhållning passar den bra. Om jag orkar ska jag nog läsa de andra delarna med. Vi får se!
 

Boneshaker av Cherie Priest - recension

Publicerad 2013-07-17 19:51:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

 Jaha, jag hade redan skrivit halva recensionen av Boneshaker men blogg.se bestämde sig tydligen för att radera den så det blir väl bara till att börja om. *suck*
Hur som helst så har jag nu läst ut min andra steampunkbok. Även om Boneshaker visserligen har inslag av både dystopi och sifi men mer om det senare.
Boneshaker är placerad i ett alternativt Seattle vid den tiden då Washington inte ingick i Förenta staterna och inbördeskriget rasade i väst, om ni inte kan årtalen för det får ni minsann allmänbilda er och googla ;)
I Seattle har en uppfinnare tillsammans med ryska prospekterare uppfunnit The Boneshaker, en gigantisk borr som till allas största förskräckelse började löpa amok mitt inne i Seattle och underminerade nästan hela stadskärnan. Som om inte detta vore nog gjorde närheten till Mt Rainier att giftig svavelrik gas (de säger inte det här rent ut men geologistudent som man är gissar jag mig till det) kallad The Blight stiger upp ur marken där The Boneshaker har dragit fram. Den här gasen har en otrevlig sidoeffekt, den gör folk till zombies eller Rotters vilket gör att de kvarvarande människorna i stan var tvungna att sätta upp en hög mur kring de förorenade delarna (och här finns ingen nobel Jon Snow som håller ondskan ute).
 
På andra sidan muren lever änkan till uppfinnaren av The Boneshaker, Briar med sin son Ezekiel och ett något skamfilat rykte. Och det är det här skamfilade ryktet som får Ezekiel att bege sig över muren och in i den förorenade staden på jakt efter, jaa det vet nog ingen, inte ens han själv, och vem får ladda hagelbössan, sätta på sig gasmasken och ge sig in dit för att rädda honom. Jo, Briar givetvis. Och där var premissen. 
 
Boneshaker har allt en steampunkroman behöver plus lite till. Här finns gasmasker, galna veteskapsmän, luftskepp, mekaniska proteser och förutom det även zombies, samhällskritik och en mycket välskriven kvinnlig huvudkaraktär.
Briar är en sån där karaktär som man inte kan låta bli att gilla, hon är en stark, självständig kvinna utan att bli löjlig, vill bara rädda sin son och leva ett så normalt liv som möjligt. Bredvid Briar gör sig kapitlen med Ezekiel väldigt platta, han är rätt tråkig att följa och uppträder mycket naivt. Jag längtar direkt till nästa kapitel när jag får följa Briar igen. Bredvid dessa två har boken en hel hög med intressanta och välskrivna karaktärer. Swakhammer är min favorit men nästan alla är bra på sitt vis. 
Förutom en massa roliga karaktärer håller Priest spänningen uppe genom hela boken. Inga transportsträckor här inte utan full fart från början till slutet. Sånt gillas! 
Det enda jag inte gillade var faktiskt slutet, nu när jag tänker tillbaka på det minns jag det knappt för det var så blekt jämfört med resten av boken. Inte för att det var ett dåligt slut men det hände så snabbt, jag hann knappt med och sedan var det över. Det kändes nästan som om det skulle komma en fortsättning men det gör det ju inte. Inte om Briar och Ezekiel direkt i alla fall. Menmen det är väl sånt man får leva med. Jag tyckte bra om Boneshaker och jag läser gärna resten av Priests böcker. Hon platsar lätt in på listan över nya favoritförfattare!
 
 

Chanslös av Gail Carriger - recension

Publicerad 2013-06-13 13:55:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Då var andra delen i Parasollprotektoratet också avklarad och jag kan väl inte säga så mycket mer än det var lika underhållande som den första delen. Litet minus på cliffhangern som levererades i slutet. Jag hade fått för mig att de var fristående mer eller mindre menmen sånt får man väl ta.

Carriger fortsätter i Chanslös i samma stil som i första boken med en ironisk touch och rappa meningar. Man sitter och halvskrattar åt hennes sätt att formulera sig och nickar instämmande åt hennes huvudpersons, Alexia, rättframma sätt och självständiga person och tänker i sitt stilla sinne att: "Ja, om jag hade levt under den viktorianska tiden hade jag nog varit precis likadan, som en gräddbakelse i alla korsetter och tyllkjolar med ett oväntat starkt inre som inte syns på ytan."
Skillnaden mellan denna boken och den första är att denna delen är lite mer som en historisk deckare, det är mer riktad handling och Alexias nya roll gör att hon ger sig själv rätten att inte bara slungas runt i handlingen utan faktiskt ta tag i saker och utreda själv. Om det är bra eller dåligt beror helt på vad man gillar för sorts böcker.
Förutom deckarinslagen gör Carriger ingen besviken utan är sin vana trogen och introducerar en mängd häftiga uppfinningar och i den här boken får vi även följa med Alexia på en luftskeppsfärd. Riktigt underhållande måste jag säga.
Vi får också möta en hel uppsjö av nya egensinnig och väl utarbetade karaktärer då handlingen förflyttas till Skottland, heja heja säger jag för jag älskar Skottland! Vi får lära känna egensinnig lesbiska uppfinnare, alfahonor och varulvar i kilt och även Alexias egen familj presenteras bättre.

Allt som allt är Chanslös en mycket bra och trevlig fortsättning på Själlös som innehåller allt man gillade från del 1 men som ändå har utvecklats på ett bra sätt.
 

Tips - Sky Captain and the world of tomorrow

Publicerad 2013-05-31 22:42:00 i Allmänt, Filmer, Steampunk, Tips,

Det är mycket steampunk just nu, vilket såklart är skoj, och jag tänkte fortsätta på spåret med att tipsa om en steampunkfilm! 
Den har några år på nacken och jag såg den själv för några år sedan så specialeffekterna och kan ju ha åldrats en del givetvis men förutom det minns jag filmen som underhållande, rejält steampunkig, rolig och lagom spännande. Många härliga uppfinningar, underbara sets och kläder och därtill en steampunkig plot. Kan det bli bättre? 
Som grädde på moset har filmen några riktiga höjdarnamn i rollistan: Gwyneth Paltrow, Jude Law, Angelina Jolie med flera. Tummen upp där!
Handlingen utspelar sig år 1939 och huvudpersonen är journalisten Polly Perkins (Gwyneth Paltrow) som tar hjälp av piloten Jude Law för att undersöka ett gäng vetenskapsmäns mystiska försvinnande. De tar hjälp av Franky Cook (Angelina Jolie) i kampen för att rädda världen från undergång, sådär handlingen förklarad på två meningar. Heja mig! Nej, men ärligt talat så är det ungefär vad filmen går ut på men det är ju allt runtomkring som är det roliga!

Någon mer än jag som sett Sky Captain and the world of tomorrow? Vad tyckte ni? Och har ni inte sett den tycker jag ni ska göra det direkt! 
 
 
 
 

Själlös av Gail Carriger - recension

Publicerad 2013-05-25 00:22:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Jaha så har jag då läst min första riktiga steampunk-bok. Det var väl på tiden måste jag ändå säga och jag är glad att jag äntligen fått en inblick i den genren också!
Själlös handlar om halvitalienskan Alexia Tarabotti i ett alternativt 1800-talets London där varulvar, vampyrer, spöken och övermänskliga är en del av samhället. Med övermänsklig menas att man inte har någon själ och neutraliserar alla andras övernaturlighet. Alexia är en sådan.
Hon är även alldeles för kurvig, frispråkig och smart för vad som passar sig för en kvinna i London och hon har alldeles för lätt för att umgås med vampyrer och varulvar vilket gör att hon råkar ut för allehanda konstigheter och mystiska händelser. 

Carriger skriver på ett säreget rappt och ironiskt sätt utan att bli glättig eller för modern. Hon tar upp alla bitar man vill ha från ett viktorianskt samhälle, inkluderat alla fördomar och normer gällande till exempel kvinnor och ställer dem mot Alexias snabba och sarkastiska sätt vilket gör boken rejält underhållande. Lägg därtill härliga beskrivningar av klänningar, kostymer, bakelser och möbler tillsammans med en handling där man inte kan gissa sig till vad som ska hända näst så har du Parasollprotektoratet, serien heter så, i ett nötskal.
Ett modernt språk med en modern huvudkaraktär i ett gammalt samhälle med gamla ideal. Det är som gjort för en hel del fniss, himlande med ögonen och bladvändande!
Sen ska man ju inte glömma att Carriger inte direkt är pryd av sig och även hennes manliga karaktärer är välskrivna och väldigt sexiga (!) på ett sätt som säkert bara hon lyckas med!
Dessutom märks det att hon har en bakgrund inom naturvetenskapen för det finns en hel del sådant med i boken också, inte mig emot! Alexia är väldigt intresserad av forskning hon med. Undrar varför hehe...
 
Så vad tyckte jag egentligen? Det kanske märks ovan men jag gillade boken skarpt. Den är kanske inte världens mest påhittiga eller mest välskrivna men det gör inget så länge Alexia är en så rolig karaktär att följa eller så länge handlingen är så spännande. Om man vill ha en bok som beskriver en stark och självständig kvinnlig karaktär utan att hon för den delen blir någon amazon, med mycket humor och en relativt lättsmält handling är Själlös verkligen rätt bok! Jag vet inte om alla steampunk-böcker är såhär men är de det så är jag ett stort fan!
Jag ska precis ge mig i kast med andra boken så vi får väl se om Carriger kan hålla uppe standarden!

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela