Vid min sovsäck

Publicerad 2015-07-11 19:14:57 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Science Fiction,

Ny version av gammal rubrik haha! Det är lite sparsamt med inlägg under sommaren. Det beror inte på att jag inte har något att skriva om utan snarare om att jag arbetar väldigt mycket i fält just nu = noll internetuppkoppling + sena kvällar. 
Men jag försöker i alla fall läsa litegrann mellan varven. Särskilt med tanke på Norrbottens eminenta biblioteksservice som jag önskar kunde smitta av sig till resten av Sverige asap. 
 
Hur som helst så har jag med mig polska Andrzej Sapkowskis Den enda önskningen som tyvärr är den enda av hans böcker som är översatta till svenska. Om han inte är bekant kanske dataspelen Witcher är bekanta? Hans böcker ligger till grund till dessa spel.
 
Vidare har jag också kastat mig in i Andy Weirs Ensam på Mars som jag än så länge tycker är både rolig och tekniskt underhållande. Alltid lika roligt med bra sifi!
 

Mellody Looh Födelsemärket av Gabriella P. Kjeilen

Publicerad 2015-06-26 21:34:05 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Så var det dags för ännu en egenutgiven bok, denna gång av svenska Gabriella Kjeilen. Det börjar bli några stycken nu och jag har hitintills inte blivit nämnvärt besviken. Jisses så många förlagsutgivna böcker det finns som är riktig skit jämfört med de egenutgivna jag har läst!
 
Hur som haver. Födelsemärket utspelar sig delvis på jorden men mest på planeten Lavida. På Lavida finns det en mängd olika länder, en mängd olika raser och en mängd olika magiformer. Men främst finns det två sidor, den ljusa och den mörka; ett val som alla varelser på Lavida måste genomgå.
Huvudpersonen är Mellody eller Erika som är namnet hon går under på jorden men vi får även följa en hög med andra personer bl.a. Mellodys syster Rose och vampyren Triton. I början av boken befinner sig Mellody på jorden, ovetandes om att hon härstammar från en annan planet men när hennes syster dyker upp och berättar om raderade minnen, att Mellody har krafter hon själv inte vet om och ett inre mörker som kan vara svårt att kontrollera bestämmer hon sig för att följa med sin syster till Lavida. Väl där konfronteras hon med ett uppdelat samhälle, en mansdominerad värld och en mängd personer som kan vara hennes vänner eller bara vilja utnyttja henne för sina egna syften.
 
Födelsemärket går snabbt att läsa, den är lättläst, fartfylld och färgstark. Mellody för inget lätt liv i Lavida och sidorna är fyllda av slagsmål, blod, magi, sex och svåra val. Jag fascineras av de olika karaktärerna, särskilt Mellodys bror Leo och önskade att jag fått läsa mer om honom, men även Rose som hela tiden försöker göra det rätta och Triton med sina inre demoner. Dessutom tycker jag det är intressant att Kjeilen vågar trycka på den feministiska sidan av huvudkaraktärerna och peka på problemen i en mansdominerad värld. Jag hade gärna sett mer av det!
Jag tror man kan uppskatta Födelsemärket om man vill ha en spännande bok i en färgstark värld med välutvecklade karaktärer, kanske om man är i tonåren och har tröttnat på de politiskt korrekta, tillrättalagda YA-romanerna som bokhandlarna numera är fulla av.
Boken har några små grammatikfel och stavfel men inget som inte vilken annan bok som helst kan ha, i övrigt har Kjeilen ett rakt och rappt språk. Här slösas inga ord i onödan utan varenda mening är placerad för att föra handlingen framåt. 
Det som gör boken sämre för mig är att jag inte riktigt fastnar för Mellody. Jag tycker om nästan alla andra karaktärer men Mellody tycker jag ibland är långsint, småtrög och tjurigt barnslig. Men framförallt för att jag aldrig tycker att hon ifrågasätter något, det dröjer till bokens sista kapitel innan hon ens reflekterar över all död och stridigheter som hon genomgår, något som gör mig smått irriterad. Jag hoppas hon skärper sig i kommande böcker! Vidare har jag lite svårt för att köpa att Lavida är full av magi och varelser men ändå t.ex. har jeans. Jeans känns liksom som en väldigt jordisk grej. Men det kanske bara är jag som är petig!
 
Over and out! ^^
 

Vid min säng

Publicerad 2015-05-31 16:12:06 i Allmänt, Böcker, Urban fantasy,

Just nu läser jag svenska Gabriella P. Kjeilens debutroman Födelsemärket som kom ut i höstas någon gång. Jag har bara hunnit några kapitel än så länge men det verkar lovande. Även om jag nog är lite äldre än den typiska målgruppen. Dock alltid kul med svensk fantasy!
 

Månfolkets land av Caroline Hurtig

Publicerad 2015-05-14 11:05:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,


Sent omsider läste jag ut Månfolkets land, andra delen i Själarnas öden som svenska Caroline Hurtig var så snäll och skickade till mig i vintras. Tackar, tackar!
Jag läste ju första delen förra vintern (recension här!) och nu var det alltså dags för andra delen, tredje är väl på väg har jag för mig.
Andra delen är nästan fristående men jag skulle ändå rekommendera att man läser första delen. Tolv år har gått sedan händelserna i första delen och Arias tvillingdöttrar; Vilja och Vilda har vuxit upp och det är runt dem som handlingen kretsar. Eftersom de är döttrar till en gudinna och därför födda med krafter ingen vet något om eller kan tänka sig finns det många som vill uttnyttja dem och deras krafter. Samtidigt går det rykten om att de som rövades bort under kriget för tolv år sen inte är döda utan bara fångade på en plats man inte kan ta sig till. Men kanske Vilja och Vilda kan?
Hurtig håller samma stil som i förra boken, det är mycket känslor inblandade och Vilja och Vilda ställs inför svåra val och deras tankar och olika vägar de kan ta i livet genomsyrar hela boken. 
Det märks att det är författarens andra bok, hennes språk har förbättrats och jag tycker även att handlingen håller ihop bättre än förra eftersom det fokuseras mer på själva tvillingarna än allt runtomkring. Hurtig har lagt ned mycket jobb på att utarbeta färgstarka och trovärdiga personligheter till nästan alla namngivna karaktärer där ingen är någon annan lik. Jag är särskilt intresserad av Tristan och hans förmåga att kunna vrida tiden och önskade att han hade fått ta större plats. Men man kan ju inte få allt? Kanske var det bra att det fokuserades mer på tvillingarna. 
Allt som allt skulle jag vilja påstå att om ni gillade första boken kommer ni inte att bli besvikna på andra eftersom den är bättre rent språkligt och man dessutom redan har bra koll på världen. Här slängs man istället direkt in i nya intriger och spännande händelser vilket var skönt, inga transportsträckor!
Däremot finns det fortfarande några saker som stör läsningen, enligt mitt tycke. Framförallt gäller det trovärdigheten i världen. Hurtig beskriver en sagovärld med troll, alver, demoner och gudinnor som dock är fullt medvetna om vår värld men ibland känns varelserna lite väl "moderna". Och det är inget fel i det men när man på ena sidan skriver nästan sagoberättande för att på nästa beskriva hur Vilda satte sig i soffan (har de soffor? Vad är dessa soffor gjorda av? Är de köpta på IKEA?) och att hon gick en meter (har de metersystemet?) avbryts flödet i läsningen och jag börjar fundera på hur världen egentligen ser ut. Är varelserna i den precis som vi fast de är alver eller gudinnor eller är de annorlunda? Jag önksar att Hurtig kunde hålla sig till en av de två stilarna. 
Men är man inte så kinkig med detaljer som jag är kan man lätt bortse från detta och istället njuta av boken som ren underhållning. 
 

Shades of milk and honey av Mary Robinette Kowal - recension

Publicerad 2015-04-23 16:28:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Åh, vad roligt det var att läsa den här boken! För det första var den inte så lång (ca 250 sidor) vilket var trevligt som omväxling mot tegelstenarna jag annars brukar läsa. För det andra var det mycket underhållande att få läsa en historia i Jane Austen-anda igen, det var ju ett tag sedan man gick i högstadiet och läste Stolthet och Fördom. För det tredje innehöll den ett mycket intelligent och ovanligt men samtidigt häpnadsväckande enkelt magisystem. I Jane Ellsworths England kan man nämligen väva illusioner av magi, av trådar som utövaren drar ut från etern och formar efter önskat ändamål, kanske en lätt bris eller ljus i form av en eld i salongens hörn? Kanske för att få näsan att se kortare ut? Men det är inte lätt att väva glamour (som det kallas i böckerna i brist på bättre svenskt ord), det är en konstform, något som man måste öva på och ha öga för att förstå. Jane (vår huvudperson) är en sådan person. Hon är, trots sitt något alldagliga utseende, en mästare på att väva magi och hade gärna lärt sig mer om det inte hade varit för att det i 1700-talets England är viktigare att skaffa sig en bra make, något Jane i stort sett gett upp.
Magin är och det intrikata språket är bokens kärna, det är otroligt underhållande att läsa dialogen, alltid ofelbart artig, mellan de olika parterna i boken och följa Robinette Kowals detaljerade tankar om konst, vad är konst och hur uppskattar man den bäst. 
I övrigt är handlingen något långtråkig. Har man läst Austen kan man förstå redan de första sidorna hur det kommer att utspela sig, inga större överraskningar alltså. Dessutom händer det förbluffande lite i boken, ni förstår säkert vad jag menar när en av de större händelserna är när Melody, Janes syster, vrickar foten. Så vill man läsa en fartfylld bok är Shades of milk and honey troligtvis det sämsta alternativet. 
Men det gör faktiskt inte så mycket för det här är ingen bok som bygger på händelser. Och på något vis är det rättså skönt att bara läsa om små oviktigheter ibland. 
Dessutom ska det tydligen finnas en Doctor Who-referens i boken vilket jag totalt missade men läser ni den så kommer ni garanterat att lägga märke till det. Roligt, roligt!
 

Vid min säng

Publicerad 2015-04-22 09:09:00 i Allmänt, Böcker,

Just nu delar jag tiden mellan svenska Caroline Hurtigs roman Månfolkets land och den Jane Austen-inspirerade Shades of milk and honey. När jag inte pallar läsa bläddrar jag i The world of ice and fire som jag fick i födelsedagspresent häromdagen. Många trevligheter alltså!
 
 
 

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - recension

Publicerad 2015-04-18 12:28:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Hoppsan! Nu har till och med jag läst Cirkeln som det har varit ett sådant rabalder om det senaste året. Jag blev lite halvtvingad eftersom jag fick den i present av en vän men vad gör man inte för vänskapen. Haha!
 
Hur som helst, jag har ju inte läst den här boken just för att jag inte är speciellt förtjust i svensk förortsrealism oavsett om det finns magi inblandat eller inte. Men visst, alla säger ju att det här är så jäkla bra and so on så jag ger väl den en chans.
 
Så hur faller domen? 
Jag förstår grejen, till viss del. Och med del menar jag delen som handlar om huvudkaraktärernas liv. Tjejerna som historien centreras kring är alla välporträtterade, trovärdiga och mycket intressanta att följa med sina olikheter och komplicerade familjeförhållanden, både bra och dåliga. Där har de lyckats mycket väl. Jag tycker om att läsa om tjejernas privatliv, det är trovärdigt och realistiskt utan att det blir deprimerande som det så ofta blir i svenska böcker. Så där är jag helt med på noterna.
Men däremot magin och fantasydelen av boken är inte jättebra tycker jag. Jag tyckte att det kändes nytt och fräscht i början när man inte visste så mycket men allt eftersom tjejerna lär sig mer tycker jag det faller ganska platt. Jag menar demoner? Som är genomgående onda enbart för att de är demoner, hur gjort är inte det? Väldigt tröttsamt måste jag säga. Likadant med Rådet, också väldigt gjort. Nee, gäsp på hela den biten. Det blir liksom extra tråkigt också när författarna uppenbarligen är skitduktiga på att skildra tonåringar i en svensk bruksort men misslyckas med att hitta på en originell magihistoria. Så synd! Ibland känner jag till och med att det hade varit bättre utan den biten, att man bara kunde fått följa tjejernas liv.
Men även om jag gäspar lite på den tråkiga bakgrundshistorian är Cirkeln mycket spännande. Jag vänder sidor i rasande fart och det är mer än en gång man höjer på ögonbrynen i chock över vad som händer. Författarna backar ju inte för särskilt mycket om man säger så. Det tycker jag är bra dock, vi behöver inte mer bomullsinlindad ungdomslitteratur, det finns det för mycket av från USA allaredan. Det är trevligt att se en svensk ungdomsbok som inte väjer för varken våld, sex, missbruk eller andra tabubelagda ämnen. 
 
Men allt som allt är jag personligen inte överförtjust i svensk urban fantasy, det tenderar att bli så grått, så mycket betong och så mycket depp att det känns som jag aldrig kommer att ta mig upp ur skiten igen. Och Cirkeln är även den framme vid depressionsavgrunden och vänder. Det blir lite som när jag försökte läsa Låt den rätte komma in. Jag blev så depp redan efter kapitel att jag la ner boken och bestämde mig för att aldrig mer läsa nåt av Ajvide Lindqvist. 
Nu är ju Cirkeln inte på långa vägar så depp som Låt den rätte komma in men det bli ändå lite samma känsla, i viss mån. Och det är klart, är man tonåring själv eller är tonårsförälder kan jag förstå att det finns en viss tröst i igenkänningsfaktorn men för jag själv som är någonstans mitt i mellan blir det mest eländigt. 


Så ja, vad ska jag säga. Jag gillade den på vissa plan men på andra plan förstår jag inte alls varför den blivit så stor. Bra marknadsföring kanske? Hur som helst så tror jag det är bättre att läsa den med utgångspunkt; en bra relationsbok, inte en bra fantasybok. 
 

Kodnamn Verity av Elizabeth Wein - recension

Publicerad 2015-03-24 16:23:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner,

 Som vanligt är jag sist på pucken och har inte läst Kodnamn Verity förrän nu trots att jag har tänkt läsa den i flera år. Men sån är jag, det tar ett tag innan jag känner att en hype är tillräckligt bra för att jag faktiskt ska lägga ned tid på den. Yup.
 
Hur som helst så har jag nu läst Kodnamn Verity och ja, den var ju bra. Wein har ett mycket unikt språk och hela berättelsen är skriven som att det är huvudpersonernas egna anteckningar och biografi man läser. Under första halvan av boken får vi läsa Veritys historia. Hon är spion/radiotelegrafist som jobbar bakom fiendens linjer i det naziockuperade Frankrike under 1943. Av en oturlig händelse åker hon fast och blir satt i ett av nazisternas ökända fängelser för krigsfångar där hon under tortyr går med på att berätta allt hon vet. Hon får papper och bläck och börjar skriva. Det är hennes ord vi får läsa. 
Under andra halvan av boken får vi följa Maddie Brodatt, Veritys bäste vän och den brittiske piloten som flög henne till Frankrike. Tillsammans berättar de en enstående historia om sin vänskap, det brittiska flygvapnet och hur det är att arbeta inom motståndsrörelsen och för de allierade i Frankrike mitt under brinnande krig. 
Som sagt, Weins språk är verkligen originellt. Veritys anteckningar är kaxiga, fyllda med bitska kommentarer och detaljer om både flyg, hennes fångvaktare och sina egna skotska förfäder. Hon är arg, mycket arg på allting. Sina bödlar, kriget och även på sig själv att hon gått med på den här uppgörelsen och det visar sig tydligt i anteckningarna. Men där är också en annan historia som gömmer sig mellan raderna. En historia där hon drömskt beskriver vänskapen och historien om Maddie, frihetskänslan i att flyga och vad för hopp och drömmar den andre flickan har. 
Weins språk är undvikande, man får alltid en känsla av att man inte får hela historien, den är fylld av tekniska detaljer och är emellanåt riktigt obehaglig. Men Wein har också en förmåga att inte beskriva något rakt ut som jag tycker är väldigt skickligt. Ni har säkert hört talas om begreppet "Unreliable narrator" och Verity är just en sådan, pay attention, säger jag bara! 
Jo, det här med att förmedla fruktansvärda händelser utan att beskriva det, är något Wein lyckats förfina till perfektion. Hon sätter aldrig ord på tortyren som Verity och de andra fångarna utsätts för men genom subtila detaljer och små ledtrådar förstår man ändå. Det är brännmärken, fotogen, syra och även avrättningar. Något som gör att jag blir rätt förvånad över att boken är riktad till ungdomar då den är bra mycket mer obehaglig än många böcker som riktar sig till en betydligt äldre publik. Nu ser jag inget problem i att ungdomar läser sånt där för gällande krig och andra hemskheter är det viktigt att man verkligen förstår hur det var, inte att det lindas in i något fint gullegullfluff. (Dagens ord: Gullegullfluff).
Jag kan dock tänka mig att förlagen kanske inbillade sig att ungdomar skulle missa en del av de mer subtila detaljerna och därför ansåg att det var okej men jag vet inte. Kodnamn Verity är obehaglig på sitt kaxiga sätt. Inget snack om saken. 
Sedan ska man inte heller förringa faktumet att det är en bok skriven om en tid då nästan allt var centrerat kring männen i världen. Det var män som slogs i skyttegravarna, det var män som flög bombplanen och det var män som satt vid makten och tog beslut. Men Wein har skrivit en bok om två kvinnor i detta kaos av män. Två kvinnor som inte ber om ursäkt, som är mänskligt porträtterade och som kan sina jobb. Jag blir varm inombords!
Hur som helst, det är en bladvändare det här, skickligt skriven och med flera lager varav de sista inte uppenbaras förrän de sista sidorna. Det är en bok att läsa om för det finns ett mervärde i den. Alla de saker man missade eftersom man inte hade hela historien klart för sig. Och det är inte många författare som lyckas få mig att vilja läsa om en bok för att jag missade en del första gången. 
Så läs den, ni blir inte besvikna!
 

Nytt i bokhyllan

Publicerad 2015-03-20 10:23:27 i Allmänt, Böcker,

Jag fyndade lite på bokrean häromveckan! Det brukar ju inte vara så mycket att hurra för eftersom bokförlagen mobbar fantasy men jag hade sån tur att jag hittade de två sista böckerna i Sanningens svärd! Detta innebär att jag nu bara fattas nr 16 innan serien på 25 delar är komplett. Woho! Vidare passade jag på att klicka hem Kodnamn Verity (som jag nu har börjat på och gillar skarpt) samt Susan Hills spökhistoria Kvinnan i svart (som även den är påbörjad) och till sist Elisabet Nemerts Röd måne. Jag blev lite förvånad över hur tunn Kvinnan i svart var men vafan det kan ju vara skönt med något tunnt ibland, eller? Röd måne var ett impulsköp som jag inte kunde motstå, jag har velat läsa något av Nemert väldigt länge så varför inte liksom? Jag är dock inte övertygad om att det är hennes bästa bok men vi får se. I helgen klickade jag också hem Nina Åkestams Meningen med hela skiten som en vän tipsade om och som jag än så länge kan rekommendera varmt till alla som undrar vafan de håller på med ibland. 
Har ni läst någon av dessa?
 
 

En såndär lista...

Publicerad 2015-03-12 09:03:00 i Allmänt, Böcker, Filmer, Reflektioner, Tv-serier,

Senaste böckerna jag läste: läsåret 2015 har startat uruselt. Tror jag har läst 2 böcker sedan årsskiftet ungefär. Dreadnought som var skitbra och steampunk när den är som bäst och Delad identitet som är svensk fantasy i framkant.

Böcker jag läser just nu: Vid min säng ligger Eragon som jag såhär femton år för sent tänkte ta och avsluta (har bara läst tom. andra boken) tillsammans med Kodnamn Verity som jag köpte på bokrean. På toan (jag har ingen täckning på toan alltså gäller gammal hederlig toalettlektyr) ligger andra delen av Maria V. Snyders Healer series Scent of magic. Den är rätt tråkig men jag kämpar på. Som kontrast till de andra två har jag även börjat på Susan Hills Kvinnan i svart (också ett reafynd) men den verkar vara halvkasst översatt tyvärr.

Böcker jag ser fram emot: Winds of winter. 'Nuff said.

Senaste filmerna jag såg: Maze runner, The theory of everything (som var jättebra, grät som ett barn. Se den!) och The Wolverine (som mest var ett enda stort gäsp).

Filmer jag ser fram emot: Kan inte komma på en enda film jag ser fram emot just nu. Mockingjay part 2 såklart men jag har överlag tappat intresset för film litegrann. Konceptet tv-serie är så mycket mer lockande för mig just nu. Men jag kan ju inte säga att jag inte är nyfiken på Terminator Genesys heller.  

Senaste teveserierna jag såg: Här händer det lite mer! Teen Wolf säsong 3, dat säsongsavslutning liksom! Även Smallville till frukosten varje dag och Once upon a times senaste säsong. Gänget från Frost dök upp! Svenska Jordskott (som har tråkat ned sig något efter ett ganska inspirerande pilotavsnitt) och även ett avsnitt av Fortitude (glaciärforskare på Grönland måste man ju ha koll på!)

Teveserier jag längtar efter: Outlander kan börja bums så jag kan få se Sam Heughen i kilt och bar överkropp igen. Givetvis också Game of thrones men jag har lite onda aningar om denna säsongen. Vi får se om jag blir motbevisad. 

Musik jag lyssnar på just nu: Rammstein går varmt oavsett om jag är ute och springer, lagar mat, pluggar eller bloggar. Lagom hårt, lagom lätt att sjunga med i, lagom provocerande kul. Till Lindemanns röst funkar till allt helt enkelt.

Musik jag ser fram emot: Nightwish släpper nytt nu i mars vilket genererar glädjeskutt hos mig. Ni som känner mig vet ju att jag har haft dem som stående favoritband sen jag gick i sexan ungefär och nu när de har slagit sig i lag med fantastiska Floor Jansen är förväntningarna skyhöga!

 

Delad identitet av Astrid Ahlberg - recension

Publicerad 2015-02-23 09:16:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

I julas fick jag hem Astrids senaste bok, fortsättningen på Porten som jag läste förra året och andra boken i serien om Ön. Jag tyckte mycket om förra boken och hade väl en del förväntningar på denna därav, även om den skulle vara relativt fristående. 
Vi börjar direkt efter händelserna i Porten men flyttas snart framåt 12 (!) år i tiden. Miranda, Miro och de andra är med men fokus skiftar mot nya karaktärer där Teo, en pojke som blivit utsatt för ett hemskt experiment och nu är fast med en annan människas personlighet i huvudet, är den som handlingen centreras runt. 
Jag kan inte beskriva handlingen så mycket mer utan att spoila för mycket så jag håller det där och går raskt vidare till vad jag tyckte om boken.
 
Hade jag inte läst Porten hade jag nog tyckte bättre om Delad identitet men tyvärr måste jag säga att den inte håller riktigt samma standard som förra boken. På något sätt känns Delad identitet längre trots att den nästan bara är hälften så lång som Porten. Jag tror det beror på att det faktiskt inte händer så speciellt mycket, istället fokuseras det (lite väl mycket, enligt mig) nästan enbart på Teo och hans inre demoner, allt annat kommer liksom lite i skymundan vilket är tråkigt eftersom Astrid har byggt upp så många bra karaktärer och en så spännande värld att det gott kunde fått ta lite plats också. Missförstå mig rätt, Teo är en välskriven och intressant karaktär och är man inställd på att det, till skillnad från förra boken, främst ska handla om psykologi än yttre konflikter så är det inget fel i det. Men jag blev lite överraskad eftersom det ändå är en fortsättning och man brukar ju hålla samma stil genom en hel serie. Jag tror att det som gjorde att den inte riktigt kom upp i samma standard berodde på att hela boken egentligen utspelade sig under en relativt kort tid och dessutom inte innehöll så väldigt många händelser, som sagt, det utspelade sig främst i Teos huvud. På något sätt kändes det lite magert. Jag hade hoppats på mer omvälvande händelser efter slutet på förra boken och kanske en mer kontinuerlig storyline. Men däremot tror jag att om man bara är inställd på att fokus har skiftat sedan förra boken och är beredd på mer hjärnspöken än riktiga spöken uppskattar man den lika mycket som föregående del. Ahlbergs språk har utvecklats och hon skriver mer målande och mindre beskrivande i denna boken, något som uppskattas av mig eftersom jag inte är så mycket för författare som kastar beskrivningar i ansiktet på mig. Jag är också full av beundran över hennes sätt att skifta perspektiv i samma stycke, något som många mer berömda författare ofta misslyckas med. Man får följa i stort sett alla namngivna karaktärers tankar åtminstone en gång i boken och övergångarna görs alltid med varsam hand så att man som läsare aldrig stakar sig eller blir förvirrad över vem det är man följer. Efter att ha försökt läsa Guy Gavriel Kay där jag mest satt och rynkade pannan åt vem det var jag följde blir jag varm i hjärtat när det flyter så fint som det gör i Delad identitet. Bravo!
Jag tror att om Ahlberg kunde bestämma sig lite mer för vilken stil hon vill ha i sin serie eller bara skriva en helt fristående bok löser sig resten av sig själv för det är inget fel på hennes fantasi eller sätt att skriva, verkligen inte! Jag blev bara något förvirrad över vändningen i samma serie men jag kommer givetvis att vilja läsa nästa del också. 
 

Vid min säng

Publicerad 2015-01-25 12:40:00 i Allmänt, Böcker,

Innan jul var Astrid Ahlberg snäll och skickade sin senaste bok till mig som jag nu har börjat läsa. Det är fortsättningen på Porten, som jag läste för något år sedan och som jag gillade skarpt (recension här!
Nu ser jag fram emot att få se vad som händer på Ön i fortsättningen och att återse Miranda, Miro, Nore och de andra!
 

Nytt i bokhyllan

Publicerad 2015-01-23 12:37:00 i Allmänt, Böcker, Steampunk,

I helgen var jag och pojkvännen i Stockholm (främst för att gå på Fotografiska och se Jimmy Nelsons bilder) och givetvis var vi tvugna att ta en runda in i Sf-bokhandeln i Gamla Stan. Av någon anledning var det jättemycket folk där men jag fick hur som helst syn på resten av böckerna i Clockwork Century-serien, i rätt upplaga! Så jag slog till, nu har jag hela serien, najs!
 

Dreadnought av Cherie Priest - recension

Publicerad 2015-01-19 13:14:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Steampunk,

Så var det dags för steampunk igen! Jag beställde ju andra delen i Cherie Priests Clockwork Century i höstas men har inte riktigt haft lust att läsa den förrän nu. Första delen hette ju Boneshaker (recension här) och den gillade jag skarpt, inte minst för att det fanns en fin balans mellan män och kvinnor som alla var mycket väl porträtterade. 
Andra delen heter Dreadnought och är en fristående fortsättning på första boken, dvs. den utspelar sig i samma värld och en del av karaktärerna från förra boken dyker upp men man behöver inte ha läst första för att förstå Dreadnought.
Huvudperson i Dreadnought är sjuksköterskan Mercy Lynch som arbetar på ett sjukhus mitt i amerikanska inbördeskrigets Tennessee. När hon plötsligt blir änka och i samma veva får telegram från sin länge försvunne far att han är döende och vill träffa henne i Seattle har hon inte mycket att förlora än att genomföra den långa resan tvärs igenom ett krigshärjat Amerika. Därifrån är det, luftskepp, ångbåtar, järnväg och en lång lista på färgstarka personer plus en hel del zombies. Många trevliga aspekter alltså.
Jag gillade ju som sagt Boneshaker men Dreadnought är faktiskt bättre. Det är mer fart, mindre störiga tonåringar, en bättre handling helt enkelt. 
Mercy Lynch är en karaktär man trivs med att läsa om, hon är stark men ingen superwoman, tycker om att vara för sig själv, kan ta hand om sig själv och har ganska dåligt tålamod med personer hon tycker är naiva. Jag gillar henne skarpt! Förutom Mercy gick blev jag lite småförälskad i hennes ofrvillige partner in crime, Horatio Korman, en sheriff från det neutrala Texas med mustasch, stetsonhatt och pistolhölster. Jag menar, bara där är man ju fast! Dessutom respekterar han Mercy (trots att hon är kvinna) har en egen hemlig agenda, pratar lite sådär muttrande och är lugn oavsett hur många kulor som viner runt öronen på honom. Ett riktigt radarpar faktiskt, han och Mercy. Det borde skrivas en bok om bara de två!
För att inte spoila för mycket tänker jag inte ta upp de andra karaktärerna men jag kan lova att det finns många, alla med lika stor personlighet.
Förutom persongalleriet och en mycket behaglig huvudkaraktär är handlingen rejält spännande genom hela boken. Ibland har jag problem med böcker som främst kretsar kring faktiska händelser, det blir gärna lite platt som när man går på en konsert och de försöker dölja artistens dåliga röst bakom en flashig show (*host, gamla rockband, host*) men Dreadnought går verkligen inte ner sig i det träsket. Eftersom Mercy är ute på en resa mitt i ett krig genom hela boken blir det aldrig tråkig eftersom bakgrunden hela tiden ändrar sig. Dessutom är Priest riktigt bra på att beskriva actionscener vilket jag har märkt att många andra författare har svårt för. När man läser Priest känner man verkligen hur kulorna viner runt en, hur zombiesarna flåsar en i nacken och hettan från ånglokens maskineri bränner en i ansiktet. Sidorna vänder nästan sig själva i de partierna!
Sen kan jag inte låta bli att gilla att hon ändå har knutit ihop de två berättelserna i slutet, det bådar gott inför framtiden! Nu vill jag bara läsa vidare i nästa del!
 

Outlander av Diana Gabaldon - recension

Publicerad 2015-01-09 15:33:28 i Allmänt, Böcker, Recensioner,

Jag kunde inte hålla mig hehe. Efter att ha sett första säsongen av tv-serien och hört alla lovord om bokserien var jag tvungen att läsa åtminstone första boken i serien om Claire och Jamie.
Outlander som första boken heter är skriven av Diana Gabaldon och utspelar sig i Skottland. Den är skriven i jag-form och vi får följa Claire, en sjuksköterska som är på semester i Skottland strax efter andra världskrigets slut med sin man hon knappt sett på fem år. En av dagarna gör de en utflykt till en stenring och Claire återvänder senare till den för hon har sett en ovanlig blomma där. När hon är där hör hon ett underligt ljud från en av stenarna och när hon lägger händerna på den vaknar hon upp nästan 200 år tidigare 1742. Där tas hon in av klanen MacKenzie i ett Skottland präglat av maktstrider och uppror och laglösa men hon träffar också Jamie, en ung skotte vars liv är ofrånkomligt sammanlänkat med hennes eget.
 
Ja, det har ju varit ganska (dagens underdrift) mycket snack om Outlander den senaste tiden, både positiva och negativa så det känns ändå skönt att jag tog chansen att bilda mig en egen uppfattning om boken. Som ni som läser min blogg vet gillade jag tv-serien riktigt mycket och visst gjorde det att man hade en del förväntningar om boken men jag försökte ändå vara opartisk.
Så vad tyckte jag då om Outlander?
Ska jag vara ärlig har jag fruktansvärt svårt att bestämma mig. Å ena sidan tycker jag den är riktigt bra, spännande med välbyggda karaktärer och medryckande. Å andra sidan ser jag en hel del problem med den. Det största problemet så som jag ser det är att jag överhuvudtaget inte kan förstå hur man kan skriva åtta (!) böcker om dessa två. Jag blir trött bara jag tänker på det! För i ärlighetens namn händer det inte särskilt mycket i boken trots sina många sidor (den är ju inte tunn direkt). Gabaldon vet verkligen hur man kan bre ut sig sida efter sida, på gott och ont. Det är ju mer beskrivningar av omgivningar och småsysslor än ordentlig handling, tyvärr och just därför är jag tveksam till åtta böcker i samma stil. Det känns inte som om det finns underlag för åtta böcker helt enkelt. 
Vidare kände jag ganska tidigt att boken blev lite upprepande enligt proceduren: Jamie säger åt Claire att inte göra en sak-Claire gör det ändå-Claire råkar illa ut, (för det mesta utsätts hon för våldtäktsförsök)-Jamie räddar Claire etc. etc. Jag orkar inte riktigt räkna hur många gånger hon är på väg att bli våldtagen i boken, väldigt tröttsamt måste jag säga. Det känns bara som en feg utväg för att författaren inte har kommit på något bättre. Nej, inget för mig alltså.
Sedan saknar jag hela tidsreseresonemanget. Hade jag varit Claire hade jag funderat otroligt mycket på det, om tiden är parallell, om hon har ändrat hela historien osv. men istället tänker hon mest på hur hon ska ta sig tillbaka, som om det är en självklarthet?! Nej, som ett fan av Doctor Who ifrågasätter jag hela tidsresan. Jag hade förväntat mig mer handling runt den och Claires tankar om tid och rum. Istället ursäktas det lite med att Claire är bra på att anpassa sig. Pfft. Men jag antar (hoppas) att det tas upp i senare böcker, vi har ju fortfarande skotten som Frank sprang in i...
Men trots att det låter som om jag hatar boken tyckte jag faktiskt också att den hade sina bra stunder. Tillräckligt bra för att jag skulle läsa ut den vilket alltid är ett plus!
Jag gillar Jamie skarpt. Även om han bagatelliserar misshandel och våld så är han och Claires kemi riktigt bra, han känns nyanserad och väldigt trovärdig genom hela boken. (Om än något ung fast det tror jag är ett medvetet val). Det märks att Gabaldon har ansträngt sig för att få honom att både passa in i sin tidsålder och i sin kärlek till Claire. Resten av karaktärerna är också välbyggda, alla med sin egen personlighet och sina egna mål. Dessutom är jag ett stort fan av idéen Skottland på 1700-talet. Gabaldon målar upp en mycket rik backdrop fylld av intriger, vackra landskap, släktlinjer och annat som verkligen gör boken levande. 
 
Så vad blir slutsatsen? Jag gillade tv-serien bättre men boken har sina stunder. Jag tror att den kan tilltala en person som inte har så stora problem med kvinnor som behöver bli räddade hela tiden. Om man bortser från det tror jag att man uppskattar boken mer. Men som sagt, jag tror jag håller mig till tv-serien.
 
Så ni, Outlander-fans därute, övertyga mig om varför den är så bra!
 

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela