Mellody Looh Födelsemärket av Gabriella P. Kjeilen
Huvudpersonen är Mellody eller Erika som är namnet hon går under på jorden men vi får även följa en hög med andra personer bl.a. Mellodys syster Rose och vampyren Triton. I början av boken befinner sig Mellody på jorden, ovetandes om att hon härstammar från en annan planet men när hennes syster dyker upp och berättar om raderade minnen, att Mellody har krafter hon själv inte vet om och ett inre mörker som kan vara svårt att kontrollera bestämmer hon sig för att följa med sin syster till Lavida. Väl där konfronteras hon med ett uppdelat samhälle, en mansdominerad värld och en mängd personer som kan vara hennes vänner eller bara vilja utnyttja henne för sina egna syften.
Det som gör boken sämre för mig är att jag inte riktigt fastnar för Mellody. Jag tycker om nästan alla andra karaktärer men Mellody tycker jag ibland är långsint, småtrög och tjurigt barnslig. Men framförallt för att jag aldrig tycker att hon ifrågasätter något, det dröjer till bokens sista kapitel innan hon ens reflekterar över all död och stridigheter som hon genomgår, något som gör mig smått irriterad. Jag hoppas hon skärper sig i kommande böcker! Vidare har jag lite svårt för att köpa att Lavida är full av magi och varelser men ändå t.ex. har jeans. Jeans känns liksom som en väldigt jordisk grej. Men det kanske bara är jag som är petig!
Vid min säng
Månfolkets land av Caroline Hurtig
Det märks att det är författarens andra bok, hennes språk har förbättrats och jag tycker även att handlingen håller ihop bättre än förra eftersom det fokuseras mer på själva tvillingarna än allt runtomkring. Hurtig har lagt ned mycket jobb på att utarbeta färgstarka och trovärdiga personligheter till nästan alla namngivna karaktärer där ingen är någon annan lik. Jag är särskilt intresserad av Tristan och hans förmåga att kunna vrida tiden och önskade att han hade fått ta större plats. Men man kan ju inte få allt? Kanske var det bra att det fokuserades mer på tvillingarna.
Allt som allt skulle jag vilja påstå att om ni gillade första boken kommer ni inte att bli besvikna på andra eftersom den är bättre rent språkligt och man dessutom redan har bra koll på världen. Här slängs man istället direkt in i nya intriger och spännande händelser vilket var skönt, inga transportsträckor!
Shades of milk and honey av Mary Robinette Kowal - recension
Men det gör faktiskt inte så mycket för det här är ingen bok som bygger på händelser. Och på något vis är det rättså skönt att bara läsa om små oviktigheter ibland.
Dessutom ska det tydligen finnas en Doctor Who-referens i boken vilket jag totalt missade men läser ni den så kommer ni garanterat att lägga märke till det. Roligt, roligt!
Vid min säng
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - recension
Men däremot magin och fantasydelen av boken är inte jättebra tycker jag. Jag tyckte att det kändes nytt och fräscht i början när man inte visste så mycket men allt eftersom tjejerna lär sig mer tycker jag det faller ganska platt. Jag menar demoner? Som är genomgående onda enbart för att de är demoner, hur gjort är inte det? Väldigt tröttsamt måste jag säga. Likadant med Rådet, också väldigt gjort. Nee, gäsp på hela den biten. Det blir liksom extra tråkigt också när författarna uppenbarligen är skitduktiga på att skildra tonåringar i en svensk bruksort men misslyckas med att hitta på en originell magihistoria. Så synd! Ibland känner jag till och med att det hade varit bättre utan den biten, att man bara kunde fått följa tjejernas liv.
Men även om jag gäspar lite på den tråkiga bakgrundshistorian är Cirkeln mycket spännande. Jag vänder sidor i rasande fart och det är mer än en gång man höjer på ögonbrynen i chock över vad som händer. Författarna backar ju inte för särskilt mycket om man säger så. Det tycker jag är bra dock, vi behöver inte mer bomullsinlindad ungdomslitteratur, det finns det för mycket av från USA allaredan. Det är trevligt att se en svensk ungdomsbok som inte väjer för varken våld, sex, missbruk eller andra tabubelagda ämnen.
Nu är ju Cirkeln inte på långa vägar så depp som Låt den rätte komma in men det bli ändå lite samma känsla, i viss mån. Och det är klart, är man tonåring själv eller är tonårsförälder kan jag förstå att det finns en viss tröst i igenkänningsfaktorn men för jag själv som är någonstans mitt i mellan blir det mest eländigt.
Kodnamn Verity av Elizabeth Wein - recension
Under andra halvan av boken får vi följa Maddie Brodatt, Veritys bäste vän och den brittiske piloten som flög henne till Frankrike. Tillsammans berättar de en enstående historia om sin vänskap, det brittiska flygvapnet och hur det är att arbeta inom motståndsrörelsen och för de allierade i Frankrike mitt under brinnande krig.
Som sagt, Weins språk är verkligen originellt. Veritys anteckningar är kaxiga, fyllda med bitska kommentarer och detaljer om både flyg, hennes fångvaktare och sina egna skotska förfäder. Hon är arg, mycket arg på allting. Sina bödlar, kriget och även på sig själv att hon gått med på den här uppgörelsen och det visar sig tydligt i anteckningarna. Men där är också en annan historia som gömmer sig mellan raderna. En historia där hon drömskt beskriver vänskapen och historien om Maddie, frihetskänslan i att flyga och vad för hopp och drömmar den andre flickan har.
Weins språk är undvikande, man får alltid en känsla av att man inte får hela historien, den är fylld av tekniska detaljer och är emellanåt riktigt obehaglig. Men Wein har också en förmåga att inte beskriva något rakt ut som jag tycker är väldigt skickligt. Ni har säkert hört talas om begreppet "Unreliable narrator" och Verity är just en sådan, pay attention, säger jag bara!
Jo, det här med att förmedla fruktansvärda händelser utan att beskriva det, är något Wein lyckats förfina till perfektion. Hon sätter aldrig ord på tortyren som Verity och de andra fångarna utsätts för men genom subtila detaljer och små ledtrådar förstår man ändå. Det är brännmärken, fotogen, syra och även avrättningar. Något som gör att jag blir rätt förvånad över att boken är riktad till ungdomar då den är bra mycket mer obehaglig än många böcker som riktar sig till en betydligt äldre publik. Nu ser jag inget problem i att ungdomar läser sånt där för gällande krig och andra hemskheter är det viktigt att man verkligen förstår hur det var, inte att det lindas in i något fint gullegullfluff. (Dagens ord: Gullegullfluff).
Jag kan dock tänka mig att förlagen kanske inbillade sig att ungdomar skulle missa en del av de mer subtila detaljerna och därför ansåg att det var okej men jag vet inte. Kodnamn Verity är obehaglig på sitt kaxiga sätt. Inget snack om saken.
Sedan ska man inte heller förringa faktumet att det är en bok skriven om en tid då nästan allt var centrerat kring männen i världen. Det var män som slogs i skyttegravarna, det var män som flög bombplanen och det var män som satt vid makten och tog beslut. Men Wein har skrivit en bok om två kvinnor i detta kaos av män. Två kvinnor som inte ber om ursäkt, som är mänskligt porträtterade och som kan sina jobb. Jag blir varm inombords!
Hur som helst, det är en bladvändare det här, skickligt skriven och med flera lager varav de sista inte uppenbaras förrän de sista sidorna. Det är en bok att läsa om för det finns ett mervärde i den. Alla de saker man missade eftersom man inte hade hela historien klart för sig. Och det är inte många författare som lyckas få mig att vilja läsa om en bok för att jag missade en del första gången.
Så läs den, ni blir inte besvikna!
Nytt i bokhyllan
Har ni läst någon av dessa?
En såndär lista...
Senaste böckerna jag läste: läsåret 2015 har startat uruselt. Tror jag har läst 2 böcker sedan årsskiftet ungefär. Dreadnought som var skitbra och steampunk när den är som bäst och Delad identitet som är svensk fantasy i framkant.
Böcker jag läser just nu: Vid min säng ligger Eragon som jag såhär femton år för sent tänkte ta och avsluta (har bara läst tom. andra boken) tillsammans med Kodnamn Verity som jag köpte på bokrean. På toan (jag har ingen täckning på toan alltså gäller gammal hederlig toalettlektyr) ligger andra delen av Maria V. Snyders Healer series Scent of magic. Den är rätt tråkig men jag kämpar på. Som kontrast till de andra två har jag även börjat på Susan Hills Kvinnan i svart (också ett reafynd) men den verkar vara halvkasst översatt tyvärr.
Böcker jag ser fram emot: Winds of winter. 'Nuff said.
Senaste filmerna jag såg: Maze runner, The theory of everything (som var jättebra, grät som ett barn. Se den!) och The Wolverine (som mest var ett enda stort gäsp).
Filmer jag ser fram emot: Kan inte komma på en enda film jag ser fram emot just nu. Mockingjay part 2 såklart men jag har överlag tappat intresset för film litegrann. Konceptet tv-serie är så mycket mer lockande för mig just nu. Men jag kan ju inte säga att jag inte är nyfiken på Terminator Genesys heller.
Senaste teveserierna jag såg: Här händer det lite mer! Teen Wolf säsong 3, dat säsongsavslutning liksom! Även Smallville till frukosten varje dag och Once upon a times senaste säsong. Gänget från Frost dök upp! Svenska Jordskott (som har tråkat ned sig något efter ett ganska inspirerande pilotavsnitt) och även ett avsnitt av Fortitude (glaciärforskare på Grönland måste man ju ha koll på!)
Teveserier jag längtar efter: Outlander kan börja bums så jag kan få se Sam Heughen i kilt och bar överkropp igen. Givetvis också Game of thrones men jag har lite onda aningar om denna säsongen. Vi får se om jag blir motbevisad.
Musik jag lyssnar på just nu: Rammstein går varmt oavsett om jag är ute och springer, lagar mat, pluggar eller bloggar. Lagom hårt, lagom lätt att sjunga med i, lagom provocerande kul. Till Lindemanns röst funkar till allt helt enkelt.
Musik jag ser fram emot: Nightwish släpper nytt nu i mars vilket genererar glädjeskutt hos mig. Ni som känner mig vet ju att jag har haft dem som stående favoritband sen jag gick i sexan ungefär och nu när de har slagit sig i lag med fantastiska Floor Jansen är förväntningarna skyhöga!
Delad identitet av Astrid Ahlberg - recension
Vi börjar direkt efter händelserna i Porten men flyttas snart framåt 12 (!) år i tiden. Miranda, Miro och de andra är med men fokus skiftar mot nya karaktärer där Teo, en pojke som blivit utsatt för ett hemskt experiment och nu är fast med en annan människas personlighet i huvudet, är den som handlingen centreras runt.
Jag kan inte beskriva handlingen så mycket mer utan att spoila för mycket så jag håller det där och går raskt vidare till vad jag tyckte om boken.
Jag tror att om Ahlberg kunde bestämma sig lite mer för vilken stil hon vill ha i sin serie eller bara skriva en helt fristående bok löser sig resten av sig själv för det är inget fel på hennes fantasi eller sätt att skriva, verkligen inte! Jag blev bara något förvirrad över vändningen i samma serie men jag kommer givetvis att vilja läsa nästa del också.
Vid min säng
Nu ser jag fram emot att få se vad som händer på Ön i fortsättningen och att återse Miranda, Miro, Nore och de andra!
Nytt i bokhyllan
Dreadnought av Cherie Priest - recension
Andra delen heter Dreadnought och är en fristående fortsättning på första boken, dvs. den utspelar sig i samma värld och en del av karaktärerna från förra boken dyker upp men man behöver inte ha läst första för att förstå Dreadnought.
Huvudperson i Dreadnought är sjuksköterskan Mercy Lynch som arbetar på ett sjukhus mitt i amerikanska inbördeskrigets Tennessee. När hon plötsligt blir änka och i samma veva får telegram från sin länge försvunne far att han är döende och vill träffa henne i Seattle har hon inte mycket att förlora än att genomföra den långa resan tvärs igenom ett krigshärjat Amerika. Därifrån är det, luftskepp, ångbåtar, järnväg och en lång lista på färgstarka personer plus en hel del zombies. Många trevliga aspekter alltså.
Mercy Lynch är en karaktär man trivs med att läsa om, hon är stark men ingen superwoman, tycker om att vara för sig själv, kan ta hand om sig själv och har ganska dåligt tålamod med personer hon tycker är naiva. Jag gillar henne skarpt! Förutom Mercy gick blev jag lite småförälskad i hennes ofrvillige partner in crime, Horatio Korman, en sheriff från det neutrala Texas med mustasch, stetsonhatt och pistolhölster. Jag menar, bara där är man ju fast! Dessutom respekterar han Mercy (trots att hon är kvinna) har en egen hemlig agenda, pratar lite sådär muttrande och är lugn oavsett hur många kulor som viner runt öronen på honom. Ett riktigt radarpar faktiskt, han och Mercy. Det borde skrivas en bok om bara de två!
Outlander av Diana Gabaldon - recension
Outlander som första boken heter är skriven av Diana Gabaldon och utspelar sig i Skottland. Den är skriven i jag-form och vi får följa Claire, en sjuksköterska som är på semester i Skottland strax efter andra världskrigets slut med sin man hon knappt sett på fem år. En av dagarna gör de en utflykt till en stenring och Claire återvänder senare till den för hon har sett en ovanlig blomma där. När hon är där hör hon ett underligt ljud från en av stenarna och när hon lägger händerna på den vaknar hon upp nästan 200 år tidigare 1742. Där tas hon in av klanen MacKenzie i ett Skottland präglat av maktstrider och uppror och laglösa men hon träffar också Jamie, en ung skotte vars liv är ofrånkomligt sammanlänkat med hennes eget.
Vidare kände jag ganska tidigt att boken blev lite upprepande enligt proceduren: Jamie säger åt Claire att inte göra en sak-Claire gör det ändå-Claire råkar illa ut, (för det mesta utsätts hon för våldtäktsförsök)-Jamie räddar Claire etc. etc. Jag orkar inte riktigt räkna hur många gånger hon är på väg att bli våldtagen i boken, väldigt tröttsamt måste jag säga. Det känns bara som en feg utväg för att författaren inte har kommit på något bättre. Nej, inget för mig alltså.
Sedan saknar jag hela tidsreseresonemanget. Hade jag varit Claire hade jag funderat otroligt mycket på det, om tiden är parallell, om hon har ändrat hela historien osv. men istället tänker hon mest på hur hon ska ta sig tillbaka, som om det är en självklarthet?! Nej, som ett fan av Doctor Who ifrågasätter jag hela tidsresan. Jag hade förväntat mig mer handling runt den och Claires tankar om tid och rum. Istället ursäktas det lite med att Claire är bra på att anpassa sig. Pfft. Men jag antar (hoppas) att det tas upp i senare böcker, vi har ju fortfarande skotten som Frank sprang in i...
Jag gillar Jamie skarpt. Även om han bagatelliserar misshandel och våld så är han och Claires kemi riktigt bra, han känns nyanserad och väldigt trovärdig genom hela boken. (Om än något ung fast det tror jag är ett medvetet val). Det märks att Gabaldon har ansträngt sig för att få honom att både passa in i sin tidsålder och i sin kärlek till Claire. Resten av karaktärerna är också välbyggda, alla med sin egen personlighet och sina egna mål. Dessutom är jag ett stort fan av idéen Skottland på 1700-talet. Gabaldon målar upp en mycket rik backdrop fylld av intriger, vackra landskap, släktlinjer och annat som verkligen gör boken levande.