Mellody Looh Födelsemärket av Gabriella P. Kjeilen

Publicerad 2015-06-26 21:34:05 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Så var det dags för ännu en egenutgiven bok, denna gång av svenska Gabriella Kjeilen. Det börjar bli några stycken nu och jag har hitintills inte blivit nämnvärt besviken. Jisses så många förlagsutgivna böcker det finns som är riktig skit jämfört med de egenutgivna jag har läst!
 
Hur som haver. Födelsemärket utspelar sig delvis på jorden men mest på planeten Lavida. På Lavida finns det en mängd olika länder, en mängd olika raser och en mängd olika magiformer. Men främst finns det två sidor, den ljusa och den mörka; ett val som alla varelser på Lavida måste genomgå.
Huvudpersonen är Mellody eller Erika som är namnet hon går under på jorden men vi får även följa en hög med andra personer bl.a. Mellodys syster Rose och vampyren Triton. I början av boken befinner sig Mellody på jorden, ovetandes om att hon härstammar från en annan planet men när hennes syster dyker upp och berättar om raderade minnen, att Mellody har krafter hon själv inte vet om och ett inre mörker som kan vara svårt att kontrollera bestämmer hon sig för att följa med sin syster till Lavida. Väl där konfronteras hon med ett uppdelat samhälle, en mansdominerad värld och en mängd personer som kan vara hennes vänner eller bara vilja utnyttja henne för sina egna syften.
 
Födelsemärket går snabbt att läsa, den är lättläst, fartfylld och färgstark. Mellody för inget lätt liv i Lavida och sidorna är fyllda av slagsmål, blod, magi, sex och svåra val. Jag fascineras av de olika karaktärerna, särskilt Mellodys bror Leo och önskade att jag fått läsa mer om honom, men även Rose som hela tiden försöker göra det rätta och Triton med sina inre demoner. Dessutom tycker jag det är intressant att Kjeilen vågar trycka på den feministiska sidan av huvudkaraktärerna och peka på problemen i en mansdominerad värld. Jag hade gärna sett mer av det!
Jag tror man kan uppskatta Födelsemärket om man vill ha en spännande bok i en färgstark värld med välutvecklade karaktärer, kanske om man är i tonåren och har tröttnat på de politiskt korrekta, tillrättalagda YA-romanerna som bokhandlarna numera är fulla av.
Boken har några små grammatikfel och stavfel men inget som inte vilken annan bok som helst kan ha, i övrigt har Kjeilen ett rakt och rappt språk. Här slösas inga ord i onödan utan varenda mening är placerad för att föra handlingen framåt. 
Det som gör boken sämre för mig är att jag inte riktigt fastnar för Mellody. Jag tycker om nästan alla andra karaktärer men Mellody tycker jag ibland är långsint, småtrög och tjurigt barnslig. Men framförallt för att jag aldrig tycker att hon ifrågasätter något, det dröjer till bokens sista kapitel innan hon ens reflekterar över all död och stridigheter som hon genomgår, något som gör mig smått irriterad. Jag hoppas hon skärper sig i kommande böcker! Vidare har jag lite svårt för att köpa att Lavida är full av magi och varelser men ändå t.ex. har jeans. Jeans känns liksom som en väldigt jordisk grej. Men det kanske bara är jag som är petig!
 
Over and out! ^^
 

Vid min säng

Publicerad 2015-05-31 16:12:06 i Allmänt, Böcker, Urban fantasy,

Just nu läser jag svenska Gabriella P. Kjeilens debutroman Födelsemärket som kom ut i höstas någon gång. Jag har bara hunnit några kapitel än så länge men det verkar lovande. Även om jag nog är lite äldre än den typiska målgruppen. Dock alltid kul med svensk fantasy!
 

Shades of milk and honey av Mary Robinette Kowal - recension

Publicerad 2015-04-23 16:28:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Åh, vad roligt det var att läsa den här boken! För det första var den inte så lång (ca 250 sidor) vilket var trevligt som omväxling mot tegelstenarna jag annars brukar läsa. För det andra var det mycket underhållande att få läsa en historia i Jane Austen-anda igen, det var ju ett tag sedan man gick i högstadiet och läste Stolthet och Fördom. För det tredje innehöll den ett mycket intelligent och ovanligt men samtidigt häpnadsväckande enkelt magisystem. I Jane Ellsworths England kan man nämligen väva illusioner av magi, av trådar som utövaren drar ut från etern och formar efter önskat ändamål, kanske en lätt bris eller ljus i form av en eld i salongens hörn? Kanske för att få näsan att se kortare ut? Men det är inte lätt att väva glamour (som det kallas i böckerna i brist på bättre svenskt ord), det är en konstform, något som man måste öva på och ha öga för att förstå. Jane (vår huvudperson) är en sådan person. Hon är, trots sitt något alldagliga utseende, en mästare på att väva magi och hade gärna lärt sig mer om det inte hade varit för att det i 1700-talets England är viktigare att skaffa sig en bra make, något Jane i stort sett gett upp.
Magin är och det intrikata språket är bokens kärna, det är otroligt underhållande att läsa dialogen, alltid ofelbart artig, mellan de olika parterna i boken och följa Robinette Kowals detaljerade tankar om konst, vad är konst och hur uppskattar man den bäst. 
I övrigt är handlingen något långtråkig. Har man läst Austen kan man förstå redan de första sidorna hur det kommer att utspela sig, inga större överraskningar alltså. Dessutom händer det förbluffande lite i boken, ni förstår säkert vad jag menar när en av de större händelserna är när Melody, Janes syster, vrickar foten. Så vill man läsa en fartfylld bok är Shades of milk and honey troligtvis det sämsta alternativet. 
Men det gör faktiskt inte så mycket för det här är ingen bok som bygger på händelser. Och på något vis är det rättså skönt att bara läsa om små oviktigheter ibland. 
Dessutom ska det tydligen finnas en Doctor Who-referens i boken vilket jag totalt missade men läser ni den så kommer ni garanterat att lägga märke till det. Roligt, roligt!
 

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - recension

Publicerad 2015-04-18 12:28:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Hoppsan! Nu har till och med jag läst Cirkeln som det har varit ett sådant rabalder om det senaste året. Jag blev lite halvtvingad eftersom jag fick den i present av en vän men vad gör man inte för vänskapen. Haha!
 
Hur som helst, jag har ju inte läst den här boken just för att jag inte är speciellt förtjust i svensk förortsrealism oavsett om det finns magi inblandat eller inte. Men visst, alla säger ju att det här är så jäkla bra and so on så jag ger väl den en chans.
 
Så hur faller domen? 
Jag förstår grejen, till viss del. Och med del menar jag delen som handlar om huvudkaraktärernas liv. Tjejerna som historien centreras kring är alla välporträtterade, trovärdiga och mycket intressanta att följa med sina olikheter och komplicerade familjeförhållanden, både bra och dåliga. Där har de lyckats mycket väl. Jag tycker om att läsa om tjejernas privatliv, det är trovärdigt och realistiskt utan att det blir deprimerande som det så ofta blir i svenska böcker. Så där är jag helt med på noterna.
Men däremot magin och fantasydelen av boken är inte jättebra tycker jag. Jag tyckte att det kändes nytt och fräscht i början när man inte visste så mycket men allt eftersom tjejerna lär sig mer tycker jag det faller ganska platt. Jag menar demoner? Som är genomgående onda enbart för att de är demoner, hur gjort är inte det? Väldigt tröttsamt måste jag säga. Likadant med Rådet, också väldigt gjort. Nee, gäsp på hela den biten. Det blir liksom extra tråkigt också när författarna uppenbarligen är skitduktiga på att skildra tonåringar i en svensk bruksort men misslyckas med att hitta på en originell magihistoria. Så synd! Ibland känner jag till och med att det hade varit bättre utan den biten, att man bara kunde fått följa tjejernas liv.
Men även om jag gäspar lite på den tråkiga bakgrundshistorian är Cirkeln mycket spännande. Jag vänder sidor i rasande fart och det är mer än en gång man höjer på ögonbrynen i chock över vad som händer. Författarna backar ju inte för särskilt mycket om man säger så. Det tycker jag är bra dock, vi behöver inte mer bomullsinlindad ungdomslitteratur, det finns det för mycket av från USA allaredan. Det är trevligt att se en svensk ungdomsbok som inte väjer för varken våld, sex, missbruk eller andra tabubelagda ämnen. 
 
Men allt som allt är jag personligen inte överförtjust i svensk urban fantasy, det tenderar att bli så grått, så mycket betong och så mycket depp att det känns som jag aldrig kommer att ta mig upp ur skiten igen. Och Cirkeln är även den framme vid depressionsavgrunden och vänder. Det blir lite som när jag försökte läsa Låt den rätte komma in. Jag blev så depp redan efter kapitel att jag la ner boken och bestämde mig för att aldrig mer läsa nåt av Ajvide Lindqvist. 
Nu är ju Cirkeln inte på långa vägar så depp som Låt den rätte komma in men det bli ändå lite samma känsla, i viss mån. Och det är klart, är man tonåring själv eller är tonårsförälder kan jag förstå att det finns en viss tröst i igenkänningsfaktorn men för jag själv som är någonstans mitt i mellan blir det mest eländigt. 


Så ja, vad ska jag säga. Jag gillade den på vissa plan men på andra plan förstår jag inte alls varför den blivit så stor. Bra marknadsföring kanske? Hur som helst så tror jag det är bättre att läsa den med utgångspunkt; en bra relationsbok, inte en bra fantasybok. 
 

Delad identitet av Astrid Ahlberg - recension

Publicerad 2015-02-23 09:16:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

I julas fick jag hem Astrids senaste bok, fortsättningen på Porten som jag läste förra året och andra boken i serien om Ön. Jag tyckte mycket om förra boken och hade väl en del förväntningar på denna därav, även om den skulle vara relativt fristående. 
Vi börjar direkt efter händelserna i Porten men flyttas snart framåt 12 (!) år i tiden. Miranda, Miro och de andra är med men fokus skiftar mot nya karaktärer där Teo, en pojke som blivit utsatt för ett hemskt experiment och nu är fast med en annan människas personlighet i huvudet, är den som handlingen centreras runt. 
Jag kan inte beskriva handlingen så mycket mer utan att spoila för mycket så jag håller det där och går raskt vidare till vad jag tyckte om boken.
 
Hade jag inte läst Porten hade jag nog tyckte bättre om Delad identitet men tyvärr måste jag säga att den inte håller riktigt samma standard som förra boken. På något sätt känns Delad identitet längre trots att den nästan bara är hälften så lång som Porten. Jag tror det beror på att det faktiskt inte händer så speciellt mycket, istället fokuseras det (lite väl mycket, enligt mig) nästan enbart på Teo och hans inre demoner, allt annat kommer liksom lite i skymundan vilket är tråkigt eftersom Astrid har byggt upp så många bra karaktärer och en så spännande värld att det gott kunde fått ta lite plats också. Missförstå mig rätt, Teo är en välskriven och intressant karaktär och är man inställd på att det, till skillnad från förra boken, främst ska handla om psykologi än yttre konflikter så är det inget fel i det. Men jag blev lite överraskad eftersom det ändå är en fortsättning och man brukar ju hålla samma stil genom en hel serie. Jag tror att det som gjorde att den inte riktigt kom upp i samma standard berodde på att hela boken egentligen utspelade sig under en relativt kort tid och dessutom inte innehöll så väldigt många händelser, som sagt, det utspelade sig främst i Teos huvud. På något sätt kändes det lite magert. Jag hade hoppats på mer omvälvande händelser efter slutet på förra boken och kanske en mer kontinuerlig storyline. Men däremot tror jag att om man bara är inställd på att fokus har skiftat sedan förra boken och är beredd på mer hjärnspöken än riktiga spöken uppskattar man den lika mycket som föregående del. Ahlbergs språk har utvecklats och hon skriver mer målande och mindre beskrivande i denna boken, något som uppskattas av mig eftersom jag inte är så mycket för författare som kastar beskrivningar i ansiktet på mig. Jag är också full av beundran över hennes sätt att skifta perspektiv i samma stycke, något som många mer berömda författare ofta misslyckas med. Man får följa i stort sett alla namngivna karaktärers tankar åtminstone en gång i boken och övergångarna görs alltid med varsam hand så att man som läsare aldrig stakar sig eller blir förvirrad över vem det är man följer. Efter att ha försökt läsa Guy Gavriel Kay där jag mest satt och rynkade pannan åt vem det var jag följde blir jag varm i hjärtat när det flyter så fint som det gör i Delad identitet. Bravo!
Jag tror att om Ahlberg kunde bestämma sig lite mer för vilken stil hon vill ha i sin serie eller bara skriva en helt fristående bok löser sig resten av sig själv för det är inget fel på hennes fantasi eller sätt att skriva, verkligen inte! Jag blev bara något förvirrad över vändningen i samma serie men jag kommer givetvis att vilja läsa nästa del också. 
 

Frukostunderhållning!

Publicerad 2015-02-20 10:27:00 i Allmänt, Reflektioner, Urban fantasy,

Åhåhå! Ni anar inte vad jag har gett mig i kast med som frukostunderhållning de senaste veckorna! 

*trumvirvel*
 
Smallville!
Japp, ni läste rätt. Den längsta kontinuerligt pågående sifi-serien ever. Inget litet projekt inte, dock perfekt som lättsam underhållning när man lite trött maslat sig ur sängen och lyckats göra frukost (alla som känner mig vet att jag behöver några timmar på mig att komma igång efter att jag har vaknat, oavsett tid på dygnet). Med sina 43 minuter är ett avsnitt av Smallville perfekt!
Om ni (helt omöjligt, egentligen) har missat serien så handlar den om Clark Kents (senare Stålmannen) uppväxt i den lilla staden Smallville och hur han hanterar sina något okontrollerade krafter, sitt mystiska arv och vanliga tonårsproblem som att vara kär i skolans sötaste tjej, friendzona den enda vettiga tjejen i serien och se till att hålla föräldrar, lärare och andra på gott humör samtidigt som han försöker rädda världen (typ). Att hela känslan i serien dessutom är klatschigt, amerikanskt färgglad med en evighetslång sommar och aldrig natt såvida inte något dåligt ska hända gör ju inte det mindre trevligt. 
Just nu är jag i början av säsong 3 och från en ganska dålig första säsong har det utvecklats rätt rejält med bättre plot, mer kontinuitet och mer personlig utveckling för Clark. Sen att man stör ihjäl sig på Lana Lang och på Clarks totala oförmåga att förstå att han kan berätta om sina förmågor för henne utan att hon ska titta äcklat på honom är smärre problem när man får se Tom Wellings magmuskler och sådär gulligt förvirrade blick så fort nån försöker insinuera något sexuellt för honom. 
Nej, det här är faktiskt riktigt roligt! Jag är bra nöjd med mig själv som kom på idéen måste jag säga!

Klassiskt Smallville: Clark klädd i tält (eller är det en skjorta?)
och Chloe i skumt mönster och skeptisk min.
 

Utmattad och Once upon a time too many

Publicerad 2014-07-04 23:30:46 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier, Urban fantasy,

Här var det inte mycket som händer. Jag har haft en helvetisk vecka med tidiga morgnar och sena kvällar och en jäkla massa flängande på de rätt skumpiga norrländska vägarna. Detta har lett till att jag inte orkat göra något mer än att typ komma hem, laga mat, duscha och däcka i sängen om dagarna. Uäh. 
 
Hur som helst så har jag tittat ifatt de senaste avsnitten av Once upon a time och nu är det uppehåll till hösten igen. Känns bra att vara ifatt men annars vetifan. Jag älskar Once upon a time men nu, efter tre säsonger, känns det lite som att serien blivit rättså urvattnad. De har ju tagit upp de flesta sagokaraktärer, historier och myter och vridit runt dem ungefär en miljon gånger och några gånger till bara för sakens skull och tja, ärligt talat börjar det kännas lite krystat. För vi vet ju alla att de löser säsongens agenda snyggt i sista avsnittet men att de sista fem minutrarna alltid lyckas fördärva allas lyckliga slut och denna säsongen var inget undantag. Och det hade inte varit något problem om jag hade känt att en säsong till hade tillfört något. Men just nu känner jag inte så. Jag gillar ju karaktärerna som de redan etablerat och sämsta skurken i alla säsonger är ju helt klart The wicked witch of the west och när de också slänger in tidsresor för att spexa till det känns det faktiskt lite desperat. Jag hade gärna sett ett slut på serien med denna säsongen för nu känns det liksom klart. Det behövs inte mer, låt mina favoritkaraktärer vara, förstör dem inte! För jag känner verkligen att nu är det nära att de börjar göra det klassiska med alla serier som körs för länge. Nämligen att de börjar ändra i personligheten hos huvudkaraktärer, återuppväcka döda personer och försöka börja om från början. Tyvärr fick jag rejält många sådana vibbar i denna säsongen vilket gör att jag har mina tvivel inför ännu en säsong med den här serien. 
Men sedan ska jag inte skälla för mycket för Once upon a time är fortfarande en riktigt underhållande serie. Robert Carlyle som Rumplestiltskin är fortfarande en av mina favoritkaraktärer även om man ser till andra serier och han höjer som vanligt seriens kvalitet markant i sina scener. Jag har även börjat gilla Colin O'Donoghue som spelar Captain Hook och detta trots att jag störde mig på honom i början. Han är nog den karaktär som lyser starkast i senaste säsongen så visst det finns bra saker även med denna säsongen. Och givetvis tycker jag det kan bli spännande att få se seriens svar på Frozen i nästa säsong men det är också det enda jag ser fram emot. Tyvärr. 
De jobbigaste är att de hade ett jäkligt bra slut i denna säsongen som gjorde att det kändes som ett fint avslut för serien men precis som med allt annat måste de krama ur den sista kronan och därmed köra ända in i kaklet. Tråkigt men sant. Jag hoppas bara att jag har fel och att nästa säsong blir bättre.
Ska jag behöva ha den här läderrocken i en säsong till?! säger Hook.
 

Kleptomania av Kristina Hård - recension

Publicerad 2014-03-21 08:21:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

 
Fick hem Kristina Hårds senaste bok Kleptomania, som faktiskt släpps idag, för ett tag sen från Styxx. Tack så mycket! 
 
Först blev jag lite förvånad när jag öppnade kuvertet och tittade på omslaget. Har det blivit fel? Det här måste ju garanterat vara en deckare och inte fan läser jag deckare. Jag tänker främst på de flagnande bokstäverna, författarens efternamn som täcker hela boken och tar bort blicken från titeln, lite glåmig, ganska intetsägande bakgrund osv. Men Styxx ger ju inte ut deckare och när jag tittade närmare såg jag ett minimalt luftskepp (!) uppe i högra hörnet och insåg att det nog hade varit blivit rätt ändå.
Men som sagt, dåligt val av omslag, jag hade inte ens sett åt boken om jag inte vetat vad det var eftersom jag bara antagit att det var en vanlig svensk deckare. Men det kanske också är bra? Alla deckarläsare kanske tar upp boken i tron att den är en deckare? Hm...
 
Hur som helst började läsa Kleptomania med huvudet fullt av frågor. Vad skulle jag vänta mig av det här egentligen?
Efter att ha läst ut boken på ett par dagar kan jag konstatera att det jag fick liknade inget annat jag läst.
Kleptomania är satt i en nära framtid, eller kanske bara i en alternativ verklighet där flyget och tåget ersatts av luftskepp och där särskilt en man står för hela Sveriges (och världens) infrastruktur, nämligen Linus Kaiser. Den här driftige storföretagaren gick på bara några år från kornflakesmannen till en av Sveriges och världens största företagare i med sitt luftskeppsimperium och givetvis är en hel drös med folk intresserade av hur han lyckades. En av dem som inte är intresserad är dock Ingra Varg, en kvinna som jobbar på skatteverket och som får i uppgift att kolla igenom Kaisers finanser nu många år senare när han har gått och blivit dödssjuk i en mycket underlig cancerform. Kaiser däremot börjar till Ingras obekvämlighet berätta sin historia för henne, inte för att han gillar henne utan för att han vill berätta för någon, helst någon som kan sätta hans ärkenemesis finansministern på pottan med sin historia. 
 
Inte mycket fantasy där, tänker ni kanske. Världen är mycket lik vår och allting verkar lugnt och som upplagt för en tråkig självbiografi. Men Hård lyckas förvåna genom att ta oss tillbaka till tiden före Kaisers uppgång, till tiden för den stora tågkraschen där han var den enda överlevande. 
Genast ändrar boken ton och det tar inte lång tid innan jag börjar vända sidor i rasande fart med en allt högre obehagskänsla i kroppen. Vi får in ett annat perspektiv i form av en ung kille vid namn Halvar som blir allt mer nervös desto längre de befinner sig ute i urskogen och mörkret. Några kapitel senare har obehagskänslan slagit rot ordentligt och till och med gått över till skräck (litterär skräck, givetvis) för min del. Plötsligt går vi från Linus Kaisers verklighet till Halvars verklighet och Hård introducerar troll, oknytt (kallade skräp), skogsråer i rasande fart. Det är rått, välbeskrivet och med en bitter smak i munnen följer jag Kaiser och Halvar och de andra genom den svenska skogen när mörkret och dimman sänker sig. Långt bort från allt vanligt och rationellt. För det här är inga trevliga varelser, de följer sina egna infall och instinkter och om en människa stryker med under tiden spelar ingen roll för dem.
 
När jag läst klart Kleptomania var jag imponerad. Inte för att det var den bästa boken jag läst men för att Hård lyckats med konststycket att få mig att känna mig olustig. Hennes språk och miljöbeskrivningar känns så, inte vanliga, men rättframma att kontrasten till det uråldriga, onaturliga blir så skarp att jag har svårt att värja mig från det. Jag trivs med hennes takt, här är det inga långa omskrivningar utan handlingen förs framåt i ett väl avvägt tempo. Kanske hade boken kunnat må bra av att vara lite längre. Särskilt med tanke på cliffhangern i slutet, det är ju första delen i en serie och för min del känner jag att istället för att dela upp serien kunde den gått fortsatt med del två direkt i samma bok. Men vissa gillar ju inte för tjocka böcker så det är ju en smaksak antar jag.
 
Hur som helst måste jag säga att jag blev positivt överraskad av Kristina Hårds Kleptomania (namnet förklaras i boken!). Det är en fantasy som nog även kan passa människor som i vanliga fall inte gillar fantasy men den tilltalar även inbitna fantasyälskare som jag själv. En riktig bladvändare helt enkelt! Kanske är skräckthriller dock en bättre beskrivning av boken? Jag bryr mig inte, jag gillade det jag läste, det tråkiga omslaget och cliffhangern till trots! 
 
Bättre än såhär blir det inte när man fotar mitt i natten med datorns webbkamera!

Fallen av Lauren Kate - recension

Publicerad 2014-01-03 09:29:00 i Allmänt, Böcker, Paranormal, Recensioner, Urban fantasy,

Jaha, då kan jag lägga ännu en YA-bok till högen jag läst här uppe i Luleå. Lite ovanligt för att vara jag men vafasen, man måste ju vidga sina vyer ibland. 
Fallen är skriven av amerikanska Lauren Kate och är första delen i en kvartett där fortsättningarna heter Torment, Passion och Rapture. Och ja, omslagen på de andra delarna är lika snygga. Omnom liksom!
 
Fallen kretsar kring sjuttonåriga Lucinda (Luce) som efter att ha varit med om en brand där en person dog blir placerad på internatskolan Sword & Cross mitt i Georgias träskmarker. Sword & Cross kan liknas vid någon form av ungdomsanstalt (om än inte riktigt så allvarlig) för ungdomar med psykiska problem eller som är farliga för allmänheten. Luce är dock inte alls psykiskt sjuk och inte alls farlig. Hon har bara ett problem och det är skuggorna. De där svarta, oformliga som dyker upp närhelst det är fara å färde och som blivit fler och fler desto äldre hon blivit. Men väl placerad på Sword & Cross får hon ytterligare en sak att grubbla över och det är Daniel Grigori. Killen som ena dagen är arg och avvisande för att nästa dag vara både omtänksam och kärleksfull och som Luce känner är skrämmande välbekant utan att hon någonsin har sett honom förr. 
Ja, det är väl ungefär där handlingen trampar av i Fallen och jag vill ju inte avslöja för mycket men jag kan säga att det handlar om änglar och då främst fallna änglar så vet ni det också.
 
Fallen skulle ju som sagt handla om änglar och det var därför jag lånade boken men de första 350 sidorna handlar mest om Luce och hennes tonårsproblem. T.ex. vad man ska göra för att passa in, vilken kille som hon ska satsa på, hur tråkig skolan är osv osv. Boring, tyckte jag som funderade på att lägga ned boken efter 200 sidor (ni vet min 200-sidorsregel). Förutom några små fantasyrelaterade händelser som mest var förnimmelser snarare än händelser var boken som vilken tonårsbok som helst. Jag kunder lika gärna läst Meg Cabot eller Sara Kadefors och det var ju inte riktigt det jag var ute efter. Men jag hade en känsla av att boken kunde ta sig (prologen vittnade om det) och jag fortsatte läsa. Någonstans vid sidan 350 började det äntligen ta fart och därifrån är det rasande spännande ända in i kaklet. Det är vingar, skuggor, glömda minnen, mord, bränder och urgamla profetior i ett virrvarr och Kate lyckas hålla läsaren precis så insatt i historien om Luce och Daniel att man fortsätter att läsa men utan att hon avslöjar för mycket. När boken är slut vet jag en hel del men absolut inte allt och det gör att jag gärna fortsätter att läsa tvåan.

Men man kan ju inte komma ifrån att det var en väldigt lång och seg introduktion innan historien tog fart och det dödar boken lite, jag hoppas att jag slipper det i nästa del. Men det ska också sägas att hade jag varit sjutton eller yngre hade jag säker älskat första delen av boken också men nu känner jag mig bara gammal haha!
Sedan kan man ju inte heller komma bort ifrån att det liknar Twilight, inget fel i det dock, och historien kretsar ju självklart mycket kring Luce och Daniels förhållande men jag hoppas, och tror, att Kate kan få historien att kretsa lika mycket kring alla myter och profetior även utanför det centrala kärleksparet. Men är det kärlek man är ute efter har man ju helt klart hamnat rätt.
För mig som aldrig läst en bok om änglar förr känns Fallen nytänkande och fräsch efter alla vampyrer och det verkar som om Kate är en författare som har potential till att bli riktigt bra. Vi får se i del två!
 
 

The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman - recension

Publicerad 2013-12-13 19:35:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Hade helt glömt bort att jag inte postat recensionen av The ocean at the end of the lane. Förvirrade jag! Men här kommer det till slut!
Det blev alltså lite kuslig läsning såhär i Halloweentider. Närmare bestämt The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman som har stått i bokhyllan i några månader utan att bli läst. Konstigt för jag har varit väldigt pepp på boken ända sedan den kom ut.
Nu var det i alla fall dags.
 
The ocean at the end of the lane handlar om en man som tar en trip down memory lane när han är tillbaka där han växte upp, vilket är någonstans på landsbygden i Storbritannien. Av någon anledning hamnar han vid dammen hos familjen Hempstock vilka var hans grannar när han var liten och när han sitter där börjar halvglömda minnen komma upp till ytan och hans minns händelser som är långt ifrån trevliga och rationella. Som att hans nanny var en varelse från en annan värld som kom till denna världen genom ett hål i hans fot eller att gamla mrs Hempstock minns Big Bang. Helt normalt.
Boken är väldigt lågmäld men ändå väldigt omvävlande. Man får följa allt som händer genom ett barns ögon vilket gör att små händelser kan verka väldigt stora och större händelser inte spelar så väldigt stor roll. För det är så det är när man är barn. I pojkens ögon är det inte konstigt att Hempstockfamiljen tar med honom till världar där himmeln alltid är orange eller att det alltid är fullmåne från fönstren på baksidan av gården oavsett vad för väder det är på andra sidan. Det är däremot väldigt omvälvande att få flytta ur sitt egna rum med det lilla handfatet. 
Trots sina väldigt skrämmande inslag känns The ocean at the end of the lane som om den främst handlar om hur en liten pojke ser världen och hur hans tankar går under tiden han växer. Den handlar också om hur det känns att vara ett litet barn i en skrämmande värld där det inte finns någon som kan hjälpa dig att springa ifrån monstren. Som Gaiman själv lär ha sagt: The ocean at the end of the lane är främst en bok om överlevnad, vilket jag tycker låter som en perfekt beskrivning av den. 
Gaiman har lyckats fånga den där konstiga känslan man kan få när man tänker tillbaka på barndomsminnen och inte själv är riktigt säker på hur det faktiskt var, hur tiden fungerade och om det faktiskt finns världar där himmeln alltid är orange. Man är inte riktigt säker för man vet att så kan det inte vara, men man är inte riktigt övertygad om att det inte var så heller. 

The ocean at the end of the lane är en bok man antingen kan läsa rätt upp och ner eller fundera i timtal över och trots sitt låga sidantal tar den ändå tag i en. Det är en liten, tunn bok men som är väl värd att läsa. Och jag kommer givetvis läsa mer av Gaiman i framtiden!
Hemsk bild men jag bjuder på den!
 

City of bones av Cassandra Clare - recension

Publicerad 2013-12-05 09:35:00 i Allmänt, Böcker, Paranormal, Recensioner, Urban fantasy,

Jag är väl ungefär sist på tåget med att läsa The mortal instruments men nu har jag i alla fall gjort det. Woop, woop. Och japp, jag såg filmen först vilket jag faktiskt ångrar.
För om jag ska vara ärlig blev jag inte jätteimponerad av City of bones. Jag är ett stort fan av världen Clare har byggt upp, den känns genomtänkt, trovärdig och det märks att Clare har lagt ned mycket energi på att bygga upp allt komplett med regler, namn och städer. Tyvärr får jag väl säga att världen är väl det som är bra i City of bones. Resten är faktiskt inte så bra. Jag har lite problem med karaktärerna, Clary tycker jag känns som en rätt mesig tjej som dessutom är lite småkorkad, att hon inte fattar Simons känslor köper jag inte till exempel, och Jace ska vi inte tala om. Herregud, så jäkla kliché! Jag fattar hela grejen med bad-boy-med-dålig-uppväxt-som-egentligen-är-en-känslig-själ men snälla rara, det är bara tröttsamt! Eftersom det är främst Clary och Jace som historien fokuserar på känns de andra karaktärerna ganska platta, inklusive Hodge just för att de inte är så genomarbetade som de båda. Detta gör att eftersom jag inte är överförtjust i Clary och Jace finns det egentligen ingen karaktär jag faktiskt tycker om att följa. Simon är den som ligger närmast men för att han inte är så välskriven och dessutom för att alla beter sig som skit mot honom, helt utan anledning för han är lätt den bästa personen i boken, gör detta att jag tycker boken är rätt tråkig. 
För allvarligt talat, jag fattar grejen med Jace men i ärlighetens namn, är det sådana killar man vill att tonåringar ska tycka är den ultimata pojkvännen? Hotfulla, otrevliga men med snyggt hår? Nej, jag känner mig som en orolig mamma men det retar mig. Simon är killen alla borde gilla, enligt mig. Punkt.

Handlingen då? Man kan ju inte säga att det inte händer saker i boken. Det är full fart från dag ett med flygande motorcyklar som går på demonångor, vampyrer, fester med trollkarlar och en massa gamla blodsfejder om raser, dimensioner och familjeband. Den biten är både intressant och spännande att läsa. Ingen kan anklaga City of bones för att vara tråkig, långt ifrån. Problemet är att eftersom jag sett filmen innan och eftersom jag inte gillar karaktärerna blir boken lite långtråkig för mig. Jag brukar i vanliga fall inte ha problem med att varken läsa om böcker eller att se filmer och sedan läsa boken, jag brukar närmast tycka det är intressant. Men med City of bones är det precis tvärtom och det är nog första gången jag känt att jag ångrar att jag såg filmen före jag läste boken. Därmed inte sagt att det är bokens fel, jag tror bara att filmen tömde allt vad boken hade i sig. I vanliga fall finns det mer att hämta när man läser en bok efter filmen men i City of bones fanns det inget kvar helt enkelt. Ovanligt och en helt ny upplevelse för mig. 
Därför vill jag poängtera att jag kanske hade tyckt att boken var bra mycket mer spännande om jag inte sett filmen och därmed inte vara så negativ. Därför ska jag också läsa nästa del i serien och förhoppningsvis kunna uttala mig lite bättre om själva serien och inte bara göra någon mishmash med filmen. Förhoppningsvis utvecklas karaktärerna lite mer i nästa bok och kanske tycker jag bättre om dem där, och jag hoppas att Simon får lite upprättelse.
 
Min slutsats. City of bones är lite överskattad och fylld av klyshiga karaktärer men världen är genomtänkt och spännande och så även handlingen. Om Clare manövererar det här rätt kan det bli riktigt bra men jag är inte övertygad än.
 

Underworld awakening - recension

Publicerad 2013-11-26 09:47:00 i Allmänt, Filmer, Paranormal, Recensioner, Urban fantasy,

Igår såg jag Underworld - Awakening som jag velat se ett tag eftersom jag ändå gillar de andra filmerna. Lättsam underhållning liksom. 
I Underworld Awakening är det återigen dags för Kate Beckinsale att klämma in sin 40-åriga (snarare 20-åriga?) kropp i latexdräkten vår kära Selene alltid springer runt i och ta vid där Underworld Evolution slutade. Människorna har fått reda på att vampyrer och lycans existerar och vad gör de. Jo massutrotning givetvis. Selene får tuffa till sig ännu mer än hon gjort i de föregående filmerna för att klara sig i en värld där alla (och då verkligen alla) vill döda henne och Michael.
Underworld Awakening är både bättre och sämre än de föregående filmerna. Lite mindre handling (tråkigt) och mer action (också tråkigt) men mindre splatter (bra) och bättre effekter samt en Beckinsale som verkligen får skina i rollen som Selene. För det här är, till skillnad från de andra filmerna, en film som handlar enbart om Selene och hennes närmaste, inte om vad alla runtomkring henne vill, tycker och gör vilket är både bra och dåligt. Dåligt för att handlingen blir lite halvdan, bra för att Selene är en karaktär värd att följa. 
Förutom Beckinsale dyker också Charles Dance upp och gör en repris på sin roll som Tywain Lannister (haha, alltid den rollen!) vilket han gör lysande som vanligt. Bravo, som man säger.
Det som inte är bra med Underworld Awakening är slutet. Wut? Jag satt och halvslöade lite mitt i en strid och så helt plötsligt när jag koncentrerade mig igen var det eftertexter som rullade. Varken jag eller pojkvännen fattade någonting. Helt plötsligt gick Underworld Awakening från hyfsat bra till Underworld To be continued. Nope, stressade slut är det värsta jag vet och tyvärr är det det man får i Underworld Awakening. Men förutom det håller fjärde Underworldfilmen fanan högt och är lika sevärd som de föregående. Förutsatt att man gillar den sortens filmer.
Vanligaste posen för Beckinsale i hela Underworld-serien. Jamenvisst.
 

The mortal instruments - recension

Publicerad 2013-11-23 21:18:00 i Allmänt, Filmer, Recensioner, Urban fantasy,

Den senaste tiden har det blivit en hel del filmtittande som följd av att studierna har lugnat ned sig för ett tag. Roligt! Därför kommer det bli några lite kortare inlägg med tankar om filmerna jag sett.
För några dagar sen såg jag The mortal instruments som kändes ungefär som en blandning av Resident Evil och Twilight fast något bättre. Jag har inte läst boken, har dock lånat hem den så nu ligger den och väntar på att jag ska avsluta Sanningens svärd.
Men filmen alltså. Stort plus för effekterna, och för en hel del någorlunda okända skådisar vilket gör att det känns mer äkta. Antar att Lena Headey är den som är mest känd, egentligen. 
Jag gillar Lily Collins, för att hon ser awesome ut utan att se för "hej-jag-är-en-amerikansk-tonårsskådis" ut och jag älskar Lena Headey, särskilt när hon får spela ass-kicking-morsa (som i Sarah Connor Chronicles, mumma!) och Jamie Campbell Bower är skitsnygg. Det har jag tyckt sedan jag såg honom i Sweeney Todd. Fantastiskt med tanke på att jag inte brukar tycka att folk under 40 är så särskilt snygga. 
Hur som helst, filmen. Ska jag vara ärlig så var den inte så värst engagerande, underhållande ja, men inte engagerande. Tyvärr. Jag tror det är själva storyns fel. Har vi inte redan hört historien om tonårstjejen som är speciell och upptäcker en dold värld med en farlig kille i? Typ tusen gånger. Gäsp. Det som Mortal Instruments har som de andra liknande filmerna inte har är återigen Lena Headeys karaktär och även Collins kompis Simon spelad av Robert Sheehan (och framtida kärlekstriangel antar jag om vi ska följa konceptet) som faktiskt är lite nytänkande. Snäll och söt hipster. Like it! 
Förutom en något svag plot så tror jag att The mortal instruments ändå representerar boken bra, vad ska man göra med handlingen liksom? Efter grundförutsättningarna tror jag att alla inblandade har gjort en så bra film som det går att göra med bakgrundsmaterialet, sen att jag är kinkig med klichéartade plots är en annan femma. The mortal instruments är en bra film som är både spännande och välgjord men min personliga åsikt är ändå att den här sortens historier känns lite utjatade. Däremot skulle det inte förvåna mig om jag gillar boken. Det ska bli spännande att se!
Vad är grejen med kläderna de måste ha på sig för övrigt? Ser för jävligt ut!
 

Särskild av Nene Ormes - recension

Publicerad 2013-10-15 12:10:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Andra delen av svenska Nene Ormes serie om det sära Malmö har legat och gnagt i bakhuvudet på mig ett tag nu och till sist var det dags att ta tag i den. Den första delen Udda verklighet hittar du här!
Udda (ja, huvudpersonen heter så) har inte haft några verklighetsdrömmar sedan hennes vän Daniel kom tillbaka i början av sommaren och nu är det Malmöfestival och henns drömmar kommer tillbaka. Med drömmarna kommer hotet och förvecklingarna med de sära med den stilige Hemming i spetsen men även en hel del andra intressanta förmågor introduceras i denna boken. Lodjur, eld, hundar, lots är bara några stycken. 
 
Det känns som om Ormes har fått bättre självförtroende i andra boken. Hennes språk flyter bättre och hon tar ut svängarna mer i ordval och metaforer. Det gillas!
Överlag gillar jag Särskild bättre än Udda verklighet, kanske främst för att alla introduceringar och förklaranden redan är avklarade i den första boken. Nu vet man att det finns ett annat Malmö, Udda vet det också och hon vet varför hon drömmer. Skönt! I Särskild trappas tempot upp och handlingen skrider framåt utan hinder. Jag kan identifiera mig mer med Udda som en tjej som försöker bestämma sig för hur hon vill leva sitt liv, i förra boken kändes hon mer trist men allteftersom hon får bättre koll på de Sära och sig själv blir hon mer och mer intressant. 
De andra karaktärerna får också mer plats, man lär känna Hemming och Oraklet mycket bättre, börjar förstå hur världen fungerar. 
Jag tycker att Ormes fängslar en mer och mer, Udda verklighet var bra men kändes ändå något tafatt, Särskild känns mer mogen, mer självsäker vilket gör att jag fastnar bättre för denna delen. Om Ormes fortsätter i denna stilen fortsätter jag läsa!
Det tråkiga med boken är att det faktiskt inte händer så mycket. Det är festival och en mängd karaktärer introduceras men så mycket mer vet jag inte om det händer. Jag hade gärna sett en längre bok med mer händelser. Särskild känns som en upptakt till något men det kan också vara så att man är skadad av alla högtravande fantasyböcker där hela världen ska vändas uppochner för att någon handling ska kunna utrönas. Ormes starka sida är ändå kombinationen vanlig bok, vanligt liv med något annat, en udda verklighet helt enkelt.
 
 

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela