Ryktet om bloggens död är betydligt överdrivet

Publicerad 2015-10-19 21:20:25 i Allmänt,

Jag har fått lite frågor om varför det inte kommer upp några inlägg längre.
Det beror inte på jag har tappat lusten utan har sin enkla orsak i att jag för tillfället ägnar all fritid åt att läsa Jägarskolan. Däremellan försöker jag få ordning på livet, något som är svårt nog ändå utan att behöva stressa med att skriva ikapp om alla nya filmer/tv-serier man annars gärna hade diskuterat. Därmed inte sagt att jag inte vill haha! Så håll till godo, jag kommer tillbaka, jag lovar!
 

Mad Max Fury Road

Publicerad 2015-08-03 18:31:32 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Reflektioner,

Jag såg ju Mad Max Fury Road härförleden. Den vart ju bra. Oväntat bra faktiskt. Kanske var det mest Carlize Therons förtjänst (gud, den kvinnan är bra!) men det kan också bero på avsaknaden av dialog eller den fantastiska estetiken. Hur som helst, se den och förundras över att det faktiskt finns actionfilmer som vet vad de gör.
 
 

Vid min sovsäck

Publicerad 2015-07-11 19:14:57 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Science Fiction,

Ny version av gammal rubrik haha! Det är lite sparsamt med inlägg under sommaren. Det beror inte på att jag inte har något att skriva om utan snarare om att jag arbetar väldigt mycket i fält just nu = noll internetuppkoppling + sena kvällar. 
Men jag försöker i alla fall läsa litegrann mellan varven. Särskilt med tanke på Norrbottens eminenta biblioteksservice som jag önskar kunde smitta av sig till resten av Sverige asap. 
 
Hur som helst så har jag med mig polska Andrzej Sapkowskis Den enda önskningen som tyvärr är den enda av hans böcker som är översatta till svenska. Om han inte är bekant kanske dataspelen Witcher är bekanta? Hans böcker ligger till grund till dessa spel.
 
Vidare har jag också kastat mig in i Andy Weirs Ensam på Mars som jag än så länge tycker är både rolig och tekniskt underhållande. Alltid lika roligt med bra sifi!
 

Mellody Looh Födelsemärket av Gabriella P. Kjeilen

Publicerad 2015-06-26 21:34:05 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Så var det dags för ännu en egenutgiven bok, denna gång av svenska Gabriella Kjeilen. Det börjar bli några stycken nu och jag har hitintills inte blivit nämnvärt besviken. Jisses så många förlagsutgivna böcker det finns som är riktig skit jämfört med de egenutgivna jag har läst!
 
Hur som haver. Födelsemärket utspelar sig delvis på jorden men mest på planeten Lavida. På Lavida finns det en mängd olika länder, en mängd olika raser och en mängd olika magiformer. Men främst finns det två sidor, den ljusa och den mörka; ett val som alla varelser på Lavida måste genomgå.
Huvudpersonen är Mellody eller Erika som är namnet hon går under på jorden men vi får även följa en hög med andra personer bl.a. Mellodys syster Rose och vampyren Triton. I början av boken befinner sig Mellody på jorden, ovetandes om att hon härstammar från en annan planet men när hennes syster dyker upp och berättar om raderade minnen, att Mellody har krafter hon själv inte vet om och ett inre mörker som kan vara svårt att kontrollera bestämmer hon sig för att följa med sin syster till Lavida. Väl där konfronteras hon med ett uppdelat samhälle, en mansdominerad värld och en mängd personer som kan vara hennes vänner eller bara vilja utnyttja henne för sina egna syften.
 
Födelsemärket går snabbt att läsa, den är lättläst, fartfylld och färgstark. Mellody för inget lätt liv i Lavida och sidorna är fyllda av slagsmål, blod, magi, sex och svåra val. Jag fascineras av de olika karaktärerna, särskilt Mellodys bror Leo och önskade att jag fått läsa mer om honom, men även Rose som hela tiden försöker göra det rätta och Triton med sina inre demoner. Dessutom tycker jag det är intressant att Kjeilen vågar trycka på den feministiska sidan av huvudkaraktärerna och peka på problemen i en mansdominerad värld. Jag hade gärna sett mer av det!
Jag tror man kan uppskatta Födelsemärket om man vill ha en spännande bok i en färgstark värld med välutvecklade karaktärer, kanske om man är i tonåren och har tröttnat på de politiskt korrekta, tillrättalagda YA-romanerna som bokhandlarna numera är fulla av.
Boken har några små grammatikfel och stavfel men inget som inte vilken annan bok som helst kan ha, i övrigt har Kjeilen ett rakt och rappt språk. Här slösas inga ord i onödan utan varenda mening är placerad för att föra handlingen framåt. 
Det som gör boken sämre för mig är att jag inte riktigt fastnar för Mellody. Jag tycker om nästan alla andra karaktärer men Mellody tycker jag ibland är långsint, småtrög och tjurigt barnslig. Men framförallt för att jag aldrig tycker att hon ifrågasätter något, det dröjer till bokens sista kapitel innan hon ens reflekterar över all död och stridigheter som hon genomgår, något som gör mig smått irriterad. Jag hoppas hon skärper sig i kommande böcker! Vidare har jag lite svårt för att köpa att Lavida är full av magi och varelser men ändå t.ex. har jeans. Jeans känns liksom som en väldigt jordisk grej. Men det kanske bara är jag som är petig!
 
Over and out! ^^
 

Game of thrones - Hardhome

Publicerad 2015-06-03 22:14:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Jag är visst lite oregelbunden med mina GoT-uppdateringar... Jaja, sånt är livet!
Spoilers för er som inte sett avsnittet, tror jag klarar mig från bokspoilers dock.
 
I måndags var det så dags för Hardhome och vi alla vet ju vad det innebar. White walkers! Det var alldeles för länge sedan vi hörde av dem senast vilket det också kändes som filmskaparna tyckte för jäklar vad de tog i denna gången! Det var helt enkelt ett riktigt, riktigt bra avsnitt!
Jag gillar hur de byggde upp det, att det var avsnitt åtta där skiten träffade fläkten och inte nio som det brukar vara. Man var inte riktigt beredd på att det skulle bli en sådan massiv attack och ett sånt snabbt hopp framåt händelsemässigt bara sådär. I avsnitt åtta, när det var tjugo minuter kvar. Men kanske var det därför det blev så bra. För ärligt talat, vi har saknat lite action i denna säsongen. De flesta karaktärerna har tråkat ned sig rejält (Arya är ju ett givet exempel på det) och trots allt som hände i förra säsongen har det liksom inte tagit fart ordentligt i denna. Men nu, nu jäklar blev det åka av. 
Jag gillar att man inte var så beredd på det. Jag gillade också hur de introducerade the White walkers lite mer gentemot the Nights Watch och jag gillar hur Jon Snow nästan fick nit. Herregud, jag blev nästan lite nervös några sekunder där när han låg och kippade efter luft och allt annat bara blev tyst. Tänkte, nee, nu dör han. Trots att jag läst böckerna. Kul att hans Valyrian Steel räddade honom i sista sekunden. Då vet vi det. 
Jag gillade också hur de gjort Tormund till diplomat och kvinnan Karsi. Det är alltid trevligt när man märker att de ger djup åt en bikaraktär. Skönt att Jon också fick ur sig det här med "When the real war comes" för ibland känns det, mitt bland allt ränksmideri i Kings Landing som om vi glömmer bort vad nyckeln i hela den här historien faktiskt är; is och eld. Jag blir därför alltid lika glad när de hittar tillbaks till det. Mer sånt tack!
I övrigt bockar och bugar jag som vanligt åt kvaliteten i allt de gör. Det är prioritering på det som är viktigt som att bygga sets istället för att använda specialeffekter, att låta folk slåss på riktigt och inte i datorn, att använda smink osv. T.ex. klappar jag händerna av förtjusning när jag ser scener som när Jon slår sig fram över planen helt utan att de klipper en enda gång. Mumma!
 
Men om vi ska lämna Jon Snow och de andra så fanns det även andra ljuspunkter i avsnittet. För första gången sedan säsong ett har Sansa faktiskt fått utvecklas och fått sin egen vilja. Jamendetvarjuinteendagförsent om man säger så. Och jag tar tillbaka allt jag har sagt om Alfie Allen, han är en fantastiskt bra skådespelare. Jag blir överbevisad i varje scen han är med i. Det ska bli spännande att se hur deras relation utvecklas. 
En relation som däremot var rent plågsam att se på var när Peter Dinklage fick interagera med Emilia Clarke. Jag vet inte vad de håller på med men antingen är Clarke helt enkelt ingen bra skådespelerska eller så ger de henne helt enkelt dåliga instruktioner för jag ryser nästan av obehag varje gång hon ska leverera one-liners. Så fruktansvärt dåligt. Och när hon dessutom ska leverera det mot Dinklage blir kontrasten nästan outhärdlig eftersom han är så naturlig i sitt skådespeleri och hon känns så fruktansvärt krystad. Uäh så påfrestande!
 
Jaja, nu kör vi mot säsongsavslutning och förhoppningsvis lika bra fart som senast!
 

Vid min säng

Publicerad 2015-05-31 16:12:06 i Allmänt, Böcker, Urban fantasy,

Just nu läser jag svenska Gabriella P. Kjeilens debutroman Födelsemärket som kom ut i höstas någon gång. Jag har bara hunnit några kapitel än så länge men det verkar lovande. Även om jag nog är lite äldre än den typiska målgruppen. Dock alltid kul med svensk fantasy!
 

(Många) tankar om Vikings säsong 1 (och lite feminism och religion också)

Publicerad 2015-05-18 09:06:00 i Allmänt, Recensioner, Tv-serier,

Varning för spoilers för säsong ett!
 
Jag tog tag i mig själv nu när jag anlänt till Norrland igen och började titta på Vikings. Jag såg ju ca två avsnitt för något år sedan men fastnade inte riktigt och har sedan dess inte tittat vidare utan någon särskilt anledning. Nu har jag sett hela första säsongen och tänkte att jag skulle ge luft åt lite (hehe dagens underdrift) tankar som uppkommit under säsongens gång. 
Vikings är helt klart en sevärd serie, jag är ett stort fan av Travis Fimmel som spelar Ragnar (tillika huvudperson) för han lyckas med konststycket att få mig att i ena sekunden avsky honom för hans dåliga respekt för mänskligt liv för att i nästa sekund förstumma mig med insiktsfulla kommentarer om liv, död och religion. Han har det där flinet på läpparna som gör att jag inte alls vet vad han tänker; vill han döda någon eller är han bara road? Nej, Fimmel har lyckats särdeles bra med att få Ragnar både sympatisk och mystisk. 
Förutom Ragnar själv skulle jag vilja buga och bocka för hans relation till sin fru Lagertha (Katheryn Winnick) för även om det är lite macho ibland och jag retar ihjäl mig på att man ska bli superimponerad så fort en kvinna kan hantera ett svärd tycker jag ändå om kemin mellan de båda. Ragnar och hans fru är jämlikar, han lyssnar på henne och uppskattar hennes råd. De grälar och bråkar men är ändå jämställda vilket får min inre feminist att jubla. För det är jävlari inte ofta man får se nyanserade par på tv (Dracula untold var ju en klar överraskning på den fronten t.ex.) så när det väl händer verkar det så jäkla nytänkande (vilket i sig är rätt hemskt). Men i Vikings har de faktiskt lyckats. De hade kunnat göra det så förbannat mansgrisigt om de hade velat men istället fick Ragnar sin like i Lagherta och det känns som om han och hans fru kämpar tillsammans för varandra och sina barn, inte mot ära och makt. Det är ju en av de aspekterna som gör att Ragnar inte märker av sin brors svek och lögner, han kan inte tänka sig att behandla en kvinna illa och tror därför inte att Rollo kan det heller. 
MEN. 
Jag ska inte jubla för mycket här. För i sista avsnittet föll i de ner i en riktigt djupt och otrevligt klichéträsk. Nämligen att låta Ragnar vara otrogen. Jag satte nästan teet i halsen för det var så oväntat och även om Ragnar fick sig en rättmätig utskällning av sin son efteråt kändes det bara så tarvligt. Varför, varför, varför?! 
Så nu hoppas jag att Laghertas och Ragnars jämställda relation inte bara var något som skulle vara en upptakt till det här för då får jag spader och slutar titta. Nuff said.
Men om vi släpper det här med relationerna och går vidare till handlingen. Jag gillade det bättre när Ragnar slog underifrån, avsnittet när huset brändes ner var lätt bäst under säsongen. I övrigt är det ganska bra fart på det hela, ibland förstår man knappt att det gått flera månader men det är väl egentligen positivt antar jag. Spännande är det också. Fast på något sätt ändå lite halvtråkigt, inte jättenegagerande.
Men det tror jag beror på nästa punkt i min lista:
Nämligen de historiska felaktigheterna. Och för att tydliggöra, jag är ingen såndär besserwisser som viftar med pekpinnen så fort något påstår sig vara historiskt (hej, det ska ju vara underhållning också) men eftersom man är från norden, har läst om vikingarna, kan den nordiska mytologin och hänger någorlunda med i de arkeologiska upptäckterna rörande detta blir det liksom lite för mycket fantasi. 
Solskivan och linserna till exempel, finns det några bevis på att de faktiskt använde sådana? För att inte tala om Uppsala! HAHAHAHAHA! Vilket skämt! Det är ju för fan falsk marknadsföring att visa upp en nuvarande stad på det där sättet! Och frisyrerna. Nej, vi ska inte ens tala om frisyrerna.
Dessutom blir det liksom lite långtråkigt när de ska sitta och berätta om Ragnarök för Athelstan och man själv bara: jaja, get on with it! Det är säkert jättespännande för en person som inte vet något om det men för mig (och oss nordbor) är det ju vardagsmat. 
Alltså förtas effekten av vikingarna lite för oss som redan är insatta. Men det är klart, är du amerikan och inte har en aning är serien säkert jättehäftig!
Och en sista sak.
Det här med religion. Jag gillar kemin mellan Ragnar och Athelstan. Hur Ragnar funderar och tar åt sig vad Athelstan berättar och vice versa, det är nyanserat och finkänsligt gjort, att de försöker peka på att religion inte är något som behöver skilja människor åt utan att det är samma sak i olika högar, så att säga.
MEN.
Jag hoppas verkligen inte att de kommer att göra Ragnar kristen i slutändan. För ibland tycker jag att de hintar åt det hållet, särskilt eftersom Ragnar själv bara verkar tillbe Oden vilket skulle kunna ses som en metafor för den enda kristna guden. 
Jag vet inte jag men det hade bara varit så otroligt fånigt om de hade gått den vägen för att på något sätt rättfärdiga den amerikanska gudfruktigheten. Uäh, ge mig en hink! 
Jag håller helt enkelt tummarna för att de låter bli det spåret och låter Ragnar och Athelstan behålla sina egna gudar men ändå visar på att man kan respektera varandra ändå. Snälla, låt det bli så!
 
Japp, så var det med det. Nu ska jag försöka skotta mig fram till bastun inför finbesöket i veckan.
 

Månfolkets land av Caroline Hurtig

Publicerad 2015-05-14 11:05:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,


Sent omsider läste jag ut Månfolkets land, andra delen i Själarnas öden som svenska Caroline Hurtig var så snäll och skickade till mig i vintras. Tackar, tackar!
Jag läste ju första delen förra vintern (recension här!) och nu var det alltså dags för andra delen, tredje är väl på väg har jag för mig.
Andra delen är nästan fristående men jag skulle ändå rekommendera att man läser första delen. Tolv år har gått sedan händelserna i första delen och Arias tvillingdöttrar; Vilja och Vilda har vuxit upp och det är runt dem som handlingen kretsar. Eftersom de är döttrar till en gudinna och därför födda med krafter ingen vet något om eller kan tänka sig finns det många som vill uttnyttja dem och deras krafter. Samtidigt går det rykten om att de som rövades bort under kriget för tolv år sen inte är döda utan bara fångade på en plats man inte kan ta sig till. Men kanske Vilja och Vilda kan?
Hurtig håller samma stil som i förra boken, det är mycket känslor inblandade och Vilja och Vilda ställs inför svåra val och deras tankar och olika vägar de kan ta i livet genomsyrar hela boken. 
Det märks att det är författarens andra bok, hennes språk har förbättrats och jag tycker även att handlingen håller ihop bättre än förra eftersom det fokuseras mer på själva tvillingarna än allt runtomkring. Hurtig har lagt ned mycket jobb på att utarbeta färgstarka och trovärdiga personligheter till nästan alla namngivna karaktärer där ingen är någon annan lik. Jag är särskilt intresserad av Tristan och hans förmåga att kunna vrida tiden och önskade att han hade fått ta större plats. Men man kan ju inte få allt? Kanske var det bra att det fokuserades mer på tvillingarna. 
Allt som allt skulle jag vilja påstå att om ni gillade första boken kommer ni inte att bli besvikna på andra eftersom den är bättre rent språkligt och man dessutom redan har bra koll på världen. Här slängs man istället direkt in i nya intriger och spännande händelser vilket var skönt, inga transportsträckor!
Däremot finns det fortfarande några saker som stör läsningen, enligt mitt tycke. Framförallt gäller det trovärdigheten i världen. Hurtig beskriver en sagovärld med troll, alver, demoner och gudinnor som dock är fullt medvetna om vår värld men ibland känns varelserna lite väl "moderna". Och det är inget fel i det men när man på ena sidan skriver nästan sagoberättande för att på nästa beskriva hur Vilda satte sig i soffan (har de soffor? Vad är dessa soffor gjorda av? Är de köpta på IKEA?) och att hon gick en meter (har de metersystemet?) avbryts flödet i läsningen och jag börjar fundera på hur världen egentligen ser ut. Är varelserna i den precis som vi fast de är alver eller gudinnor eller är de annorlunda? Jag önksar att Hurtig kunde hålla sig till en av de två stilarna. 
Men är man inte så kinkig med detaljer som jag är kan man lätt bortse från detta och istället njuta av boken som ren underhållning. 
 

Crimson Peak - något att se fram emot?

Publicerad 2015-05-11 09:32:00 i Allmänt, Tips, Tv-serier,

Jag hörde talas om Crimson Peak på en blogg för någon dag sedan och kan inte sluta se om trailern! Tydligen är det regissören från bl.a. Pans Labyrint (som jag visserligen inte alls gillar men scenografin är ju fin) som skapat ett gotiskt skräckdrama med Tom Hiddleston och Mia Wasikowska i huvudrollerna. Det är lite Penny Dreadful fast med mer färg och mer skräck såvitt jag förstår. Jag tror det kan bli riktigt bra och pep förtjust när jag såg trailern första gången! Tom Hiddleston är ju erkänt duktig och gotik på film kan ju liksom inte bli fel. Om jag nu inte tycker det är för läskigt förstås, får ta med mig pojkvännen att gömma mig bakom helt enkelt...
Något att se fram emot till hösten, alltså!
 
 

Tips - What we do in the shadows

Publicerad 2015-05-07 16:49:00 i Allmänt, Filmer, Paranormal, Tips,

För någon månad sedan blev jag tipsad av en vän om komedin (typ) What we do in the shadows. Den är gjord av gänget bakom Flight of the conchords (som jag inte har någon som helst koll på men ni som läser kanske har) och ligger väl i stil med humorn i det. Filmen är något så konstigt som en påhittad dokumentär om hur det är att vara vampyr på Nya Zeeland idag. 
Ett dokumentärteam får följa vampyrerna Vladislav, Viago och Deacon som försöker leva med sina ganska extravaganta personligheter och begäret efter mänskligt blod samtidigt som de får hantera vardagliga problem som vem som städar i lägenheten, hur man ska ta sig in på nattklubbar (ni vet, man måste ju bli inbjuden) och försöka hänga med i dagens mode (tiden flyger ju förbi så fort när man är flera hundra år gammal). Som tur är får de snart "hjälp" av en alldeles nybliven vampyr som bl.a. hjälper dem med Skype och annat smått och gott. 
Som ni förstår är den riktigt, riktigt rolig! Jag har ju som bekant ofta problem med komedier (ärligt talat, så många finns det inte i klass med t.ex. Death at a funeral (den brittiska varianten givetvis, vi ignorerar allt annat)) där humorn inte bara är rätt i ansiktet på dig utan lite mer underfundigt rolig och spot on så att säga. What we do in the shadows är precis som jag vill ha det. Den har inga jätteavancerade specialeffekter och ingen superepisk story men sättet de filmat på och dialogen är klockren, jag skrattade i stort sett hela tiden.
Så mitt tips, se den, eller se åtminstone trailern och fnissar du till en enda gång under den, se filmen direkt!
 
 

Kostymdramahelg - Topp tre wuxia-filmer alla människor borde ha sett!

Publicerad 2015-05-02 16:00:00 i Allmänt, Filmer, Tips,

Jag är ju som bekant med i Vildvittras kostymdramahelg i helgen och mitt ämne på temat blir martial arts-filmer i historisk miljö! För är det något som är kostymdrama så är det asiatiska filmer som utspelar sig under historisk tid, så kallade wuxia-filmer. Jag har tyckt om denna sortens filmer sen jag var så pass gammal att jag klarade av att läsa texten och försöker se de flesta inom genren. Det är dessutom mycket uppfriskande att slippa engelskan och de amerikanska skådespelarna ibland. Samtidigt brukar asiatiska filmer lyckas bättre med att få med kvinnor som är likvärdiga männen, både i form av färdigheter med svärdet och personlighetsmässigt; männen kan vara lika svartsjuka och ränksmidande som kvinnorna. 
Det finns ju en hel uppsjö av dessa typer av filmer, många ganska dåliga men jag tänkte här lista de tre som jag anser vara bäst. Jag tar dock gärna emot tips på andra bra om ni vet någon! ^^
 
3. House of flying daggers
House of flying daggers centreras runt en ung kvinna vid namn Mei, dotter till den mördade ledaren för en order som har som mål att utrota Tandynastin och Jin, en ung poliskapten som tillsammans med sin överordnade kommer på en plan att en gång för alla slå ut ledarna för ordern genom att låtsas befria Mei från fängelset i hopp om att hon ska leda dem till ledaren för ordern. Men allt är inte som det verkar och det hinns med både en och två vändor innan historien är fullt förklarad. 
Men man tittar ju inte på sådana här filmer för den komplexa plotens skull utan för scenografin och här är House of flying daggers inget undantag. Även om effekterna ibland är lite väl extravaganta bjuds man på en lågmäld film där varje scen får ta tid och fokus lagts på landskap och färg istället för dialog. Särskilt slutscenen är något riktigt extra där en fight utspelar sig på en äng och träden skiftar från höstfärger till snö. Mycket vackert!
Det är på något vis skönt med filmer där det inte pratas för mycket, där bildspråket får tala istället för skådespelarna och det lyckas verkligen House of flying daggers med. Den lågmälda framtoningen fungerar så bra ihop med de färgladda kostymerna och landskapen så att allt känns som en enda lång tavla.
2. Hero
Hero är regisserad av samma regissör som House of flying daggers vilket märks på vissa sätt men på andra sätt är det en helt annan film. Jet Li har (delvis) huvudrollen vars rollkaraktär Namnlös har chansen att lönnmörda kejsaren efter att ha lyckats röja tre av dennes största fiender ur vägen. Genom denna bedrift får han komma inom hundra steg från kejsaren för att ta emot sin belöning och har då ett ypperligt tillfälle att utföra sitt dåd. Men även här är allt inte som det verkar och allt eftersom kejsaren frågar ut Namnlös om hans historia får vi följa händelseutvecklingen som ledde fram till där han är nu men allt eftersom filmen fortgår ändras historien och man får se flera olika scenarion innan finalen. Varje version har en egen färg; vit, grön, blå, röd och det är inte förrän i slutet man får reda på vilken av färgerna som var den riktiga. Ett intressant och finurligt koncept som dessutom är mycket vackert, rent filmiskt. Ziyi Zhang är med även i denna även om hon bara har en liten roll här i, dessutom ser vi Maggie Cheung och en hög andra relativt kända personligheter i kinesisk film. 
Hero har mycket mer dialog än House of flying daggers och även själva handlingen är mer komplicerad då den tar upp mer kontroversiella ämnen och dessutom är väldigt mångfasseterad med de olika versionerna som läggs fram. Effekterna är mer nedtonade i denna och fokus läggs på avancerad svärdskonst och scenografi istället för extravaganta kastknivar vilket också gör att filmen känns mer äkta. Varje version har också förutom sin egen färg ett eget landskap som kan vara en sjö, öken etc. Mycket påhittigt och mycket behagligt att titta på!
1. Crouching tiger, hidden dragon
Föga oväntat blev Ang Lees mästerverk etta på listan. Det är få filmer som kan mäta sig med denna och ända sedan jag såg den för första gången (när jag var alldeles för ung, egentligen) har jag älskat den. 
Handlingen är satt på 1700-talet, alltså mycket senare än de andra filmerna och kretsar kring den gamle svärdsveteranen Li Mubais (Chow-Yun Fat) svärd Green Destiny. Svärdet ska transporteras av hans vän och hemliga kärlek Yu Shu Lien (Michelle Yeoh) men blir stulet av en ökänd tjuv och krigare kallad Jaderäven och filmen går sedan i korta drag ut på att återställa svärdet till dess rättmätiga ägare. Men det är inte riktigt allt för Crouching tiger har en uppsjö av genomarbetade karaktärer,alla med sina egna livshistorier och öden som följs ingående och noggrant under hela filmen. Ingen karaktär är mindre viktig och ingen lämnas åt sidan. 
Detta leder till att handlingen är relativt avancerad och det gäller att hänga med annars är man snart mycket förvirrad. 
Men förutom en bra handling är Crouching tiger så mycket mer. Det är fantastiska miljöer och fantastiska fightingscener som trots att de är helt överdrivna känns mycket äkta, framförallt eftersom Lee har använt sig helt av rep och ej specialeffekter. Snälla kan inte fler vara så grundliga i sitt filmskapande?! Det här är action som inte känns påklistrad, som är där av en anledning; att den tillför filmen något. Sedan skulle jag också vilja påstå att fighten mellan Michelle Yeoh och Ziyi Zhang är en av de bästa fighterna all time, särskilt eftersom man verkligen ser hur duktiga skådespelarna är på det de gör, tagningarna är nämligen ovanligt långa för en fight. Bra där!
Så summa sumarum, Crouching tiger är en film som både känns väldigt äkta och verklighetstrogen men som ändå är något helt unikt. Ska ni bara se en wuxia-film skulle jag vilja att ni såg denna!
 
 

Kostymdramahelg 2-3maj

Publicerad 2015-04-28 20:14:00 i Allmänt,

Vildvittra håller kostymdramahelg till helgen och jag ska vara med, vad jag tänker skriva om får ni se sedan! Vill ni vara med eller vill veta mera, kika in på hennes blogg (som f.ö. är riktigt bra) här!
 

Shades of milk and honey av Mary Robinette Kowal - recension

Publicerad 2015-04-23 16:28:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Åh, vad roligt det var att läsa den här boken! För det första var den inte så lång (ca 250 sidor) vilket var trevligt som omväxling mot tegelstenarna jag annars brukar läsa. För det andra var det mycket underhållande att få läsa en historia i Jane Austen-anda igen, det var ju ett tag sedan man gick i högstadiet och läste Stolthet och Fördom. För det tredje innehöll den ett mycket intelligent och ovanligt men samtidigt häpnadsväckande enkelt magisystem. I Jane Ellsworths England kan man nämligen väva illusioner av magi, av trådar som utövaren drar ut från etern och formar efter önskat ändamål, kanske en lätt bris eller ljus i form av en eld i salongens hörn? Kanske för att få näsan att se kortare ut? Men det är inte lätt att väva glamour (som det kallas i böckerna i brist på bättre svenskt ord), det är en konstform, något som man måste öva på och ha öga för att förstå. Jane (vår huvudperson) är en sådan person. Hon är, trots sitt något alldagliga utseende, en mästare på att väva magi och hade gärna lärt sig mer om det inte hade varit för att det i 1700-talets England är viktigare att skaffa sig en bra make, något Jane i stort sett gett upp.
Magin är och det intrikata språket är bokens kärna, det är otroligt underhållande att läsa dialogen, alltid ofelbart artig, mellan de olika parterna i boken och följa Robinette Kowals detaljerade tankar om konst, vad är konst och hur uppskattar man den bäst. 
I övrigt är handlingen något långtråkig. Har man läst Austen kan man förstå redan de första sidorna hur det kommer att utspela sig, inga större överraskningar alltså. Dessutom händer det förbluffande lite i boken, ni förstår säkert vad jag menar när en av de större händelserna är när Melody, Janes syster, vrickar foten. Så vill man läsa en fartfylld bok är Shades of milk and honey troligtvis det sämsta alternativet. 
Men det gör faktiskt inte så mycket för det här är ingen bok som bygger på händelser. Och på något vis är det rättså skönt att bara läsa om små oviktigheter ibland. 
Dessutom ska det tydligen finnas en Doctor Who-referens i boken vilket jag totalt missade men läser ni den så kommer ni garanterat att lägga märke till det. Roligt, roligt!
 

Vid min säng

Publicerad 2015-04-22 09:09:00 i Allmänt, Böcker,

Just nu delar jag tiden mellan svenska Caroline Hurtigs roman Månfolkets land och den Jane Austen-inspirerade Shades of milk and honey. När jag inte pallar läsa bläddrar jag i The world of ice and fire som jag fick i födelsedagspresent häromdagen. Många trevligheter alltså!
 
 
 

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela