Game of thrones - Hardhome

Publicerad 2015-06-03 22:14:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Jag är visst lite oregelbunden med mina GoT-uppdateringar... Jaja, sånt är livet!
Spoilers för er som inte sett avsnittet, tror jag klarar mig från bokspoilers dock.
 
I måndags var det så dags för Hardhome och vi alla vet ju vad det innebar. White walkers! Det var alldeles för länge sedan vi hörde av dem senast vilket det också kändes som filmskaparna tyckte för jäklar vad de tog i denna gången! Det var helt enkelt ett riktigt, riktigt bra avsnitt!
Jag gillar hur de byggde upp det, att det var avsnitt åtta där skiten träffade fläkten och inte nio som det brukar vara. Man var inte riktigt beredd på att det skulle bli en sådan massiv attack och ett sånt snabbt hopp framåt händelsemässigt bara sådär. I avsnitt åtta, när det var tjugo minuter kvar. Men kanske var det därför det blev så bra. För ärligt talat, vi har saknat lite action i denna säsongen. De flesta karaktärerna har tråkat ned sig rejält (Arya är ju ett givet exempel på det) och trots allt som hände i förra säsongen har det liksom inte tagit fart ordentligt i denna. Men nu, nu jäklar blev det åka av. 
Jag gillar att man inte var så beredd på det. Jag gillade också hur de introducerade the White walkers lite mer gentemot the Nights Watch och jag gillar hur Jon Snow nästan fick nit. Herregud, jag blev nästan lite nervös några sekunder där när han låg och kippade efter luft och allt annat bara blev tyst. Tänkte, nee, nu dör han. Trots att jag läst böckerna. Kul att hans Valyrian Steel räddade honom i sista sekunden. Då vet vi det. 
Jag gillade också hur de gjort Tormund till diplomat och kvinnan Karsi. Det är alltid trevligt när man märker att de ger djup åt en bikaraktär. Skönt att Jon också fick ur sig det här med "When the real war comes" för ibland känns det, mitt bland allt ränksmideri i Kings Landing som om vi glömmer bort vad nyckeln i hela den här historien faktiskt är; is och eld. Jag blir därför alltid lika glad när de hittar tillbaks till det. Mer sånt tack!
I övrigt bockar och bugar jag som vanligt åt kvaliteten i allt de gör. Det är prioritering på det som är viktigt som att bygga sets istället för att använda specialeffekter, att låta folk slåss på riktigt och inte i datorn, att använda smink osv. T.ex. klappar jag händerna av förtjusning när jag ser scener som när Jon slår sig fram över planen helt utan att de klipper en enda gång. Mumma!
 
Men om vi ska lämna Jon Snow och de andra så fanns det även andra ljuspunkter i avsnittet. För första gången sedan säsong ett har Sansa faktiskt fått utvecklas och fått sin egen vilja. Jamendetvarjuinteendagförsent om man säger så. Och jag tar tillbaka allt jag har sagt om Alfie Allen, han är en fantastiskt bra skådespelare. Jag blir överbevisad i varje scen han är med i. Det ska bli spännande att se hur deras relation utvecklas. 
En relation som däremot var rent plågsam att se på var när Peter Dinklage fick interagera med Emilia Clarke. Jag vet inte vad de håller på med men antingen är Clarke helt enkelt ingen bra skådespelerska eller så ger de henne helt enkelt dåliga instruktioner för jag ryser nästan av obehag varje gång hon ska leverera one-liners. Så fruktansvärt dåligt. Och när hon dessutom ska leverera det mot Dinklage blir kontrasten nästan outhärdlig eftersom han är så naturlig i sitt skådespeleri och hon känns så fruktansvärt krystad. Uäh så påfrestande!
 
Jaja, nu kör vi mot säsongsavslutning och förhoppningsvis lika bra fart som senast!
 

(Många) tankar om Vikings säsong 1 (och lite feminism och religion också)

Publicerad 2015-05-18 09:06:00 i Allmänt, Recensioner, Tv-serier,

Varning för spoilers för säsong ett!
 
Jag tog tag i mig själv nu när jag anlänt till Norrland igen och började titta på Vikings. Jag såg ju ca två avsnitt för något år sedan men fastnade inte riktigt och har sedan dess inte tittat vidare utan någon särskilt anledning. Nu har jag sett hela första säsongen och tänkte att jag skulle ge luft åt lite (hehe dagens underdrift) tankar som uppkommit under säsongens gång. 
Vikings är helt klart en sevärd serie, jag är ett stort fan av Travis Fimmel som spelar Ragnar (tillika huvudperson) för han lyckas med konststycket att få mig att i ena sekunden avsky honom för hans dåliga respekt för mänskligt liv för att i nästa sekund förstumma mig med insiktsfulla kommentarer om liv, död och religion. Han har det där flinet på läpparna som gör att jag inte alls vet vad han tänker; vill han döda någon eller är han bara road? Nej, Fimmel har lyckats särdeles bra med att få Ragnar både sympatisk och mystisk. 
Förutom Ragnar själv skulle jag vilja buga och bocka för hans relation till sin fru Lagertha (Katheryn Winnick) för även om det är lite macho ibland och jag retar ihjäl mig på att man ska bli superimponerad så fort en kvinna kan hantera ett svärd tycker jag ändå om kemin mellan de båda. Ragnar och hans fru är jämlikar, han lyssnar på henne och uppskattar hennes råd. De grälar och bråkar men är ändå jämställda vilket får min inre feminist att jubla. För det är jävlari inte ofta man får se nyanserade par på tv (Dracula untold var ju en klar överraskning på den fronten t.ex.) så när det väl händer verkar det så jäkla nytänkande (vilket i sig är rätt hemskt). Men i Vikings har de faktiskt lyckats. De hade kunnat göra det så förbannat mansgrisigt om de hade velat men istället fick Ragnar sin like i Lagherta och det känns som om han och hans fru kämpar tillsammans för varandra och sina barn, inte mot ära och makt. Det är ju en av de aspekterna som gör att Ragnar inte märker av sin brors svek och lögner, han kan inte tänka sig att behandla en kvinna illa och tror därför inte att Rollo kan det heller. 
MEN. 
Jag ska inte jubla för mycket här. För i sista avsnittet föll i de ner i en riktigt djupt och otrevligt klichéträsk. Nämligen att låta Ragnar vara otrogen. Jag satte nästan teet i halsen för det var så oväntat och även om Ragnar fick sig en rättmätig utskällning av sin son efteråt kändes det bara så tarvligt. Varför, varför, varför?! 
Så nu hoppas jag att Laghertas och Ragnars jämställda relation inte bara var något som skulle vara en upptakt till det här för då får jag spader och slutar titta. Nuff said.
Men om vi släpper det här med relationerna och går vidare till handlingen. Jag gillade det bättre när Ragnar slog underifrån, avsnittet när huset brändes ner var lätt bäst under säsongen. I övrigt är det ganska bra fart på det hela, ibland förstår man knappt att det gått flera månader men det är väl egentligen positivt antar jag. Spännande är det också. Fast på något sätt ändå lite halvtråkigt, inte jättenegagerande.
Men det tror jag beror på nästa punkt i min lista:
Nämligen de historiska felaktigheterna. Och för att tydliggöra, jag är ingen såndär besserwisser som viftar med pekpinnen så fort något påstår sig vara historiskt (hej, det ska ju vara underhållning också) men eftersom man är från norden, har läst om vikingarna, kan den nordiska mytologin och hänger någorlunda med i de arkeologiska upptäckterna rörande detta blir det liksom lite för mycket fantasi. 
Solskivan och linserna till exempel, finns det några bevis på att de faktiskt använde sådana? För att inte tala om Uppsala! HAHAHAHAHA! Vilket skämt! Det är ju för fan falsk marknadsföring att visa upp en nuvarande stad på det där sättet! Och frisyrerna. Nej, vi ska inte ens tala om frisyrerna.
Dessutom blir det liksom lite långtråkigt när de ska sitta och berätta om Ragnarök för Athelstan och man själv bara: jaja, get on with it! Det är säkert jättespännande för en person som inte vet något om det men för mig (och oss nordbor) är det ju vardagsmat. 
Alltså förtas effekten av vikingarna lite för oss som redan är insatta. Men det är klart, är du amerikan och inte har en aning är serien säkert jättehäftig!
Och en sista sak.
Det här med religion. Jag gillar kemin mellan Ragnar och Athelstan. Hur Ragnar funderar och tar åt sig vad Athelstan berättar och vice versa, det är nyanserat och finkänsligt gjort, att de försöker peka på att religion inte är något som behöver skilja människor åt utan att det är samma sak i olika högar, så att säga.
MEN.
Jag hoppas verkligen inte att de kommer att göra Ragnar kristen i slutändan. För ibland tycker jag att de hintar åt det hållet, särskilt eftersom Ragnar själv bara verkar tillbe Oden vilket skulle kunna ses som en metafor för den enda kristna guden. 
Jag vet inte jag men det hade bara varit så otroligt fånigt om de hade gått den vägen för att på något sätt rättfärdiga den amerikanska gudfruktigheten. Uäh, ge mig en hink! 
Jag håller helt enkelt tummarna för att de låter bli det spåret och låter Ragnar och Athelstan behålla sina egna gudar men ändå visar på att man kan respektera varandra ändå. Snälla, låt det bli så!
 
Japp, så var det med det. Nu ska jag försöka skotta mig fram till bastun inför finbesöket i veckan.
 

Crimson Peak - något att se fram emot?

Publicerad 2015-05-11 09:32:00 i Allmänt, Tips, Tv-serier,

Jag hörde talas om Crimson Peak på en blogg för någon dag sedan och kan inte sluta se om trailern! Tydligen är det regissören från bl.a. Pans Labyrint (som jag visserligen inte alls gillar men scenografin är ju fin) som skapat ett gotiskt skräckdrama med Tom Hiddleston och Mia Wasikowska i huvudrollerna. Det är lite Penny Dreadful fast med mer färg och mer skräck såvitt jag förstår. Jag tror det kan bli riktigt bra och pep förtjust när jag såg trailern första gången! Tom Hiddleston är ju erkänt duktig och gotik på film kan ju liksom inte bli fel. Om jag nu inte tycker det är för läskigt förstås, får ta med mig pojkvännen att gömma mig bakom helt enkelt...
Något att se fram emot till hösten, alltså!
 
 

Game of thrones - The wars to come

Publicerad 2015-04-14 14:09:00 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Jodå, helt plötsligt var det så dags för säsongspremiär av Game of thrones i söndags. Jag tänkte dela lite tankar om avsnittet så spoilervarning för er som inte sett det och spoilervarning för er som inte läst böckerna. Ja, jag hade egentligen inte velat utfärda spoilervarning för böckerna också men jag känner att jag är alldeles för färgad av dem så det blir helt enkelt omöjligt att reflektera utan att hänvisa till dem.
 
Först och främst så har de ju infört flashbacks. Jag är inget fan. För det första var det ju helt onödigt. Jag menar, profetian sa ju inget mer än vi redan vet och det den sa vi inte vet tog de bort. Fruktansvärt onödigt att ändra koncepetet i serien för en sån här sak. 
Men förutom det tyckte jag ändå att det var en bra start på säsongen. Vi fick följa de flesta karaktärer och det kändes som om att nästan alla var vi någon sorts vändpunkt vilket var trevligt eftersom nästan alla stått och stampat den senaste tiden. Tyrion är äntligen på väg till någon som ev. kan uppskatta honom och hans och Varys tjafsande var bland det roligaste i avsnittet, Cersei och Margeary är i luven på varandra ordentligt (äntligen!), Jon Snow är lika förvirrad som vanligt och blir allmänt obekväm av Melisande, mycket underhållande, Arya är på god väg att bli lönnmördare och Sansa är för första gången i serien faktiskt på väg nånstans av (typ) egen fri vilja. Dessutom är Brienne och Pod alltid lika underhållande att följa, vi får hoppas att de inte stryker med.
Dialogerna är lika bra som vanligt och trots att de klämt in nästan varanda karaktär i första avsnittet känns det inte stressat vilket är en av seriens stora pluspoänger. Dialoger, blickar, allt får ta sin tid. 
MEN (och nu blir det lite rantande)
Jag blir fly förbannad när de går ifrån böckerna. Och det har inte att göra med att jag är obekväm med att inte veta vad som händer, nej, det har att göra med att det känns som om jag blir spoilad baklänges. 
Jamie till exempel, vad gör han i Dorne? Tuppfäktning med Martells uppenbarligen, vilket är fan så mycket tråkigare än att se honom jaga efter Brienne i Riverlands. Anyhow, problemet blir nu att jag kan anta att Jamies arc i böckerna inte är särskilt viktig, annars hade de inte vågat ändra (förstår ni vad jag menar med spoilad baklänges?) och dessutom verkar det som om de, istället för att hitta på något helt nytt, har ersatt en arc i böckerna med vederbörande person i tv-serien. Detta stämmer för t.ex. Sansa och jag tror det stämmer för Jamie också. Vilket gör att jag ÄNDÅ vet vad som ska hända. Suck. 
Nej, jag är inte glad. Inte glad alls. Men från en person som inte läst böckernas perspektiv tror jag serien är lika bra som vanligt. För första gången på länge känns det ju faktiskt som om de olika karaktärerna jobbar mot varandra istället för ifrån varandra vilket är trevligt. Fortsätt gärna med det! 
Nu får vi se vad som händer i de andra avsnitten. De har ju inte släppt namnen på de sista men jag har en känsla av att jag vet var de kommer att avsluta. Aaaaah...
 
 

Snart drar det igång...

Publicerad 2015-04-06 09:58:00 i Allmänt, Reflektioner, Tv-serier,

Ja, inte många dagar kvar nu till säsonspremiärerna av både Outlander och Game of Thrones. Mycket spännande måste jag säga men tyvärr är jag lite skeptisk, framförallt till Game of Thrones. Jag menar, vi har ju alla hört spekulationerna och utspelen om att nu, nu är det dags att skilja bok och tv-serie åt. Nu ska det bli flashbacks (bevare oss väl!) och vi som har läst böckerna är väl medvetna om att det är många karaktärer som är ifatt. Inget fel i detta men när man hör hur de nu ska ändra på varje karaktärs öde blir man ju skeptisk. Vågar man se det utan att bli spoilad böckerna? Kommer det alla hålla samma standard? Jag är mycket tveksam, jag tror inte att tv-serien blev så bra för att skaparna är fenomenalt duktiga (även om de givetvis kan sin sak) utan jag tror fullt ut på att det blev så bra för att det helt enkelt är svinbra böcker det är baserat på. Och nu när de ska stå på egna ben är jag inte säker på att det kommer att hålla. Men vi får se. Jag ser denna säsongen också men sen får det bli en allvarlig funderare. Vad tror ni om nästa säsong?

En av anledningarna till att jag ser fram emot GoT. Jon Snow får interagera med den här damen!
 
Vidare är det dags för Outlander och jag förmodar att det är andra halvan av boken som ska avverkas nu. Jag gillar ju serien skarpt men när jag tänker på händelserna i boken kan det nog bli en hel del väldigt awkward scener om de inte gör det rätt. Jag bävar faktiskt lite inför detta men jag vet inte. Förhoppningvis blir det bara obehagligt och inte awkward. Vi får se. Jag gillar nya postern i alla fall!
 

En såndär lista...

Publicerad 2015-03-12 09:03:00 i Allmänt, Böcker, Filmer, Reflektioner, Tv-serier,

Senaste böckerna jag läste: läsåret 2015 har startat uruselt. Tror jag har läst 2 böcker sedan årsskiftet ungefär. Dreadnought som var skitbra och steampunk när den är som bäst och Delad identitet som är svensk fantasy i framkant.

Böcker jag läser just nu: Vid min säng ligger Eragon som jag såhär femton år för sent tänkte ta och avsluta (har bara läst tom. andra boken) tillsammans med Kodnamn Verity som jag köpte på bokrean. På toan (jag har ingen täckning på toan alltså gäller gammal hederlig toalettlektyr) ligger andra delen av Maria V. Snyders Healer series Scent of magic. Den är rätt tråkig men jag kämpar på. Som kontrast till de andra två har jag även börjat på Susan Hills Kvinnan i svart (också ett reafynd) men den verkar vara halvkasst översatt tyvärr.

Böcker jag ser fram emot: Winds of winter. 'Nuff said.

Senaste filmerna jag såg: Maze runner, The theory of everything (som var jättebra, grät som ett barn. Se den!) och The Wolverine (som mest var ett enda stort gäsp).

Filmer jag ser fram emot: Kan inte komma på en enda film jag ser fram emot just nu. Mockingjay part 2 såklart men jag har överlag tappat intresset för film litegrann. Konceptet tv-serie är så mycket mer lockande för mig just nu. Men jag kan ju inte säga att jag inte är nyfiken på Terminator Genesys heller.  

Senaste teveserierna jag såg: Här händer det lite mer! Teen Wolf säsong 3, dat säsongsavslutning liksom! Även Smallville till frukosten varje dag och Once upon a times senaste säsong. Gänget från Frost dök upp! Svenska Jordskott (som har tråkat ned sig något efter ett ganska inspirerande pilotavsnitt) och även ett avsnitt av Fortitude (glaciärforskare på Grönland måste man ju ha koll på!)

Teveserier jag längtar efter: Outlander kan börja bums så jag kan få se Sam Heughen i kilt och bar överkropp igen. Givetvis också Game of thrones men jag har lite onda aningar om denna säsongen. Vi får se om jag blir motbevisad. 

Musik jag lyssnar på just nu: Rammstein går varmt oavsett om jag är ute och springer, lagar mat, pluggar eller bloggar. Lagom hårt, lagom lätt att sjunga med i, lagom provocerande kul. Till Lindemanns röst funkar till allt helt enkelt.

Musik jag ser fram emot: Nightwish släpper nytt nu i mars vilket genererar glädjeskutt hos mig. Ni som känner mig vet ju att jag har haft dem som stående favoritband sen jag gick i sexan ungefär och nu när de har slagit sig i lag med fantastiska Floor Jansen är förväntningarna skyhöga!

 

Om Dylan O'Brien, facket tonårsdystopi och produktioner som lyckas sticka ut

Publicerad 2015-03-08 18:07:16 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Paranormal, Reflektioner, Tv-serier,

Med risk för att bli långtråkig och låta som om jag vore 15 igen blir det här ett något förvirrat inlägg om lite olika saker som farit genom mitt huvud och förbi på min skärm den senaste tiden.
Jag har ju som bekant tagit upp Teen Wolf igen. Och med sitt töntiga namn, supersnabba och helt uppåt-väggarna handling kan man säga vad man vill om en serien men en sak är säker. Den är otroligt nog engagerande. Igår natt såg jag klart tredje säsongen och jag tror fantamej att jag inte varit så känslomässigt inne i en serie sen jag såg Ned Starks huvud rulla i första säsongen av Game of thrones för ganska många år sedan nu. Inte för att Teen Wolf är i närheten av Game of thrones. Men på nåt sätt har karaktärerna krupit in under skinnet på mig och under slutscenerna av finalen (som f.ö. innehöll varulvar, onis, japanska tjejer med katanas och en besatt huvudkaraktär som mest påminde mig om Constantine, japp det är Teen Wolf i högform) satt jag nervöst framåtlutad i sängen och vågade knappt blinka med risk för att missa något. Japp, helt sant. MTV's tonårsserie om varulvar har fått mig ur balans. Mycket oväntat. 
Givetvis är det mycket på grund av Stiles (som jag skrev om i förra inlägget) men även moralen, påhittigheten i handlingen och de andra karaktärerna har växt. 
Hur som helst funderade jag redan förra veckan på om Dylan O'Brien spelar Stiles så bra för att det är sådan han är eller om han är en så pass duktig skådespelare att han kan spela lika bra i någon annan produktion. Efter att ha konsulterat IMDB kom jag förtjust underfund med att han tydligen har huvudrollen i Maze runner vilken fick bli förra veckans film. 
Så här i efterhand kan jag ju lätt konstatera att han verkligen vet vad han gör. Det var riktigt påfrestande att se på när han spelade psykopatisk galning aka. besatt av en japansk yako (se bild nedan). Men nog om det nu.
Jag har inte brytt mig det minsta om Maze runner tidigare för jag har bara satt den i samma fack som Divergent. Ja, jag har faktiskt sett Divergent men jag tyckte den var så hilarious att jag inte ens orkade skriva nåt om den. Nej, jag fattar inte grejen med en missanpassad tonåring som har identitetsproblem och bara vill hänga med de tuffa kidsen trots att hon inte passar in. Jag pendlade mellan att gäspa och frustrerat skrika åt vad-hon-nu-heter-rådjursöga när jag såg den. Och när ni andra ser Four ser jag bara turken i Downton Abbey.Jag menar titta på bilden! Hon ser ju ut inte ens ut som om hon tar det på allvar själv. Och han ser ut att vara 40 år.
Hur som helst. Maze runner. Efter O'Briens insats i Teen Wolf var jag ju som sagt nyfiken på om han skulle hålla måttet i en annan produktion. Thomas, huvudkaraktären i Maze runner är ju inte direkt lik Stiles om man säger så. Men O'Brien slog mig på fingrarna och bevisade att han inte bara kan spela sarkastisk, tafatt tonåring. Det fanns inte mycket av Stiles i Thomas utan istället fick jag se en ganska plågad och bekymrad kille. Dessutom var filmen spännande, jag gillade hela konceptet med labyrinten, att man inte fick reda på mer än pojkarna i gläntan och att den vände runt historien ett par gånger så att jag inte var helt förberedd på slutet. Imponerande med tanke på hur lätt jag annars brukar kunna gissa mig till saker. När en film faktiskt lyckas hålla mig förvirrad ända in till slutminutrarna kan jag inte annat än att bocka och buga. För Maze runner var både genomtänkt och spännande. Jag kommer fortfarande ihåg att jag sådär en halvtimme in i filmen förvånat utbrast till pojkvännen: Men jag fattar inte! Jag bryr mig ju faktiskt om det här!"
Så av alla urban fantasy/dystopihistorier med tonåringar som huvudkaraktärer kvalar Maze runner faktiskt in rätt högt, inte långt efter Hunger Games faktiskt. Och jag fortsätter att låta mig imponeras av Dylan O'Brien. Men jag tänker inte läsa böckerna. Det får vara. 
Jag har också noterat att blogg.se numera satt tvångströja på oss bloggare och tvingat oss in i mobilanpassningsfacket med resultetat att min design är helt fuckad. Tack som fan för det.

Den enda anledningen till att man orkar titta på Teen Wolf

Publicerad 2015-03-01 13:58:47 i Allmänt, Paranormal, Reflektioner, Tips, Tv-serier,

Nåväl, nästan enda anledningen i alla fall.
För även om Teen Wolf är urtöntigt och så gjort och man är trött på missförstådda tonåringar så kan jag inte låta bli att gilla serien. Inte minst för humorn och för att de inte backar för sex och gore trots att den är för tonåringar. Men det finns en aspekt som gör att serien höjer sig över de andra serierna i samma fack.
Nämligen den här killen:
Stiles Stilinski. Sidekick och bästa vän med huvudkaraktären Scott i serien. Inte varulv och olyckligt förälskad i skolans snyggaste (och smartaste) tjej. Det är också han som står för 90% av sarkasmen i serien, och 100% av höjda ögonbryn. Dessutom är det alltid han som får förklara, bortförklara och rädda Scott (och hans varulvsvänner) ur alla knipor. Utan att nån gång få ett tack för det. Ibland blir han arg och lackar ur på bristen av tacksamhet för han låter sig inte trampas på om han inte tycker det är värt det. Som t.ex. när det handlar om Lydia (hans förälskelse).
Jag vet inte om det är karaktären i sig eller om Dylan O'Brien är en riktigt bra skådis men när alla andra springer runt och tuffar sig med klor och glödande ögon kan jag bara flytta blicken till Stiles och se att han tycker precis likadant som man själv, nämligen att de andra är urlöjliga och han fattar inte vad han gör där. Jag vill se en serie med bara Stiles. Helst igår.
 

Tankar om Jordskott

Publicerad 2015-02-16 22:41:21 i Allmänt, Paranormal, Recensioner, Tv-serier,

Efter att ha blivit lite oväntat tipsad av PP3 om den nya svenska tv-serien Jordskott bänkade sig jag och pojkvännen framför svt (!) ikväll med en försiktig nyfikenhet i våra sinnen.
Jordskott är en tv-serie som bäst kan beskrivas som vilken kriminalserie som helst fast med en vital skillnad. Den har övernaturliga inslag i form av nordisk folktro. Det vill man ju inte missa för allt i världen!
 
Jag var lite tveksam den första kvarten. T.ex. irriterar jag mig på huvudpersonen Eva (varför måste alla kvinnliga huvudkaraktärer vara arga bitterfittor med psykologiska problem?) och det var mer Beck (usch, fy och ve!) än skogsrån. Men jag höll hoppet uppe för jag antar att filmskaparna är livrädda för att det ska bli för mycket fantasy och för lite Beck och att det då ska stämplas som nördigt och för barn, tråkigt nog. Men jag som inte har något problem med det tyckte det var lite lame. Men sen tog det faktiskt fart, det blev både kusligt och övernaturligt utan att för den delen tappa det "svenska" och såhär i efterhand tror jag ändå att det var bra att de tog det lite lugnt i början och befästa den realistiska biten, den svenska landsbygdsverkligheten. Det gjorde i sin tur att när det sedan väl hände något så var det desto kusligare och kändes mer trovärdigt. 
Jag är positiv till det här, det kan bli riktigt bra om de fortsätter i samma stil och inte är för rädda för att tappa den "vanliga" tittaren. Och om Eva aldrig mera har på sig den där gräsliga jackan.
Sen att man redan har listat ut vad som ligger bakom allt och vart serien troligtvis kommer att bära hän gör inte så mycket, det är upp till filmskaparna att överraska mig nu ;)
 
Fast jag vill ändå påpeka vilken rip-off det är på Kristina Hårds bok Kleptomania som jag läste för något år sedan (recension här). Nästan så man tycker att Hård borde fått någon form av ersättning och erkännande för det så illa, faktiskt. 
 

Tankar om Once Upon a Time säsong nåt-högt-nummer

Publicerad 2015-02-15 00:06:58 i Allmänt, High fantasy, Recensioner, Tv-serier,

Jisses vad tiden går, ibland känns det som om livet rusar fram i 190 utan att jag har någon som helst kontroll över det. En inte särskilt rolig känsla, måste jag säga. Jag har hunnit med en flytt på 70 mil, kommer kanske att få flytta yterliggare 70 mil (med pojkvännen kvar på punkt B) och försöker däremellan få mitt liv att fungera någorlunda normalt med träning, läsning och annat. 
 
Mellan varven har jag hunnit med senaste säsongen av Once Upon a Time. Som bekant var jag inte särskilt imponerad av förra säsongen; herregud, hur många vändor kan vi köra det här tappa minnet, att göra dåliga val, inte lita på personerna man alltid litat på förr etc. etc.? 
Så givetvis var jag rätt skeptisk när jag satte mig ned och tittade på de senaste avsnitten. Vad skulle de nu hitta på? Allting känns så gjort. Jag menar, låt Regina vara god nu då!
Men hör och häpna, det hämtade sig faktiskt rejält! Först och främst introducerades karaktärerna från Frost inkl. Kristoph, Elsa, Anna, Hans och Sven. Detta var jag i och för sig lite skeptiskt till, det kändes lite väl too soon men de hade lyckats så fruktansvärt bra med castingen både utseendemässigt och från skådespelarinsats sett att de efter några avsnitt fick mitt hjärta att smälta (jag bjuder på ordvitsen). Jag menar Hans, så sjuuukt lik! Dessutom kändes det som om de gamla karaktärerna utvecklades för första gången på länge; Regina utvecklas hela tiden precis som Hook (jag kan numera inte förstå att jag störde mig på honom så mycket som jag faktiskt gjorde i början), vi slapp en massa krystade scener med Henry (herregud, kan alla sluta tassa på tå kring denna unge, typ bums?!) och ploten var också helt ok om än lite lame i slutet. Däremot bjöd de sista avsnitten på några rejäla vändningar för några av de andra karaktärerna (som jag i och för sig inte är helt nöjd med) även om överraskningsmomentet var skoj. 
 
Spoiler alert!
 
Snälla låt Rumplestiltskin vara! Robert Carlayle är den som gjort att jag hela tiden hållt hoppet uppe genom den här serien, ni får INTE skriva bort honom som någon som aldrig kan ändra sig, det är ju för fasiken tjugonde gången han gör Belle besviken nu och jag orkar inte. Låt honom vara mitt Odjur precis som han ska vara, tack!
 
Slut spoiler!
 
Så ja, Once Upon a Time hämtade sig, oväntat nog. Nu får jag väl ändå titta vidare, om inte annat för den lättsamma underhållningen.För visst, man kan ju inte komma ifrån de urusla effekterna eller de extravaganta kostymerna (även om det är lite av charmen) men serien håller ändå en jämn standard. De har satsat på bra skådespelare istället för flashiga sets vilket jag alltid gillar och även om historien allt mer dras bort från de gamla huvudkaraktärerna gör det inte så mycket. Det är fortfarande en av få serier med fler kvinnliga huvudrollsinnehavare än manliga och även med något så nytänkande som par som kommunicerar och kvinnor som kan tala. Det gör det helt klart överkomligt med dåliga effekter.
 

Doctor Who och början på slutet

Publicerad 2015-01-13 09:06:00 i Allmänt, Science Fiction, Tv-serier,

 I vanlig ordning var det dags för julavsnitt av Doctor Who på juldagen och efter en minst sagt blek säsongsavslutning hade jag och pojkvännen inte höga förhoppningar. Jag hade någon avlägsen dröm om att det kanske skulle vara en rejäl tvist att Clara var doktorn eftersom de har spelat på det i hela säsong åtta (det hade varit det enda som hade gett lite upprättelse för Capaldis superbittra doktor) men så var ju tyvärr inte fallet. 

Jag blev dock positivt överraskad av handlingen. Hela Inception-flirten var mycket spännande och att man i slutet fortfarande inte riktigt vet vad som är verkligt eller inte (vad tror ni om klementinerna egentligen?) ger en liten förhoppning om nästa säsong. Men å andra sidan vet man inte med Doctor Who. Doctor Who är ju som bäst när de mixtrar med olika tidslinjer, drar in paradoxer och annat komplicerat trevligt och det var precis så det var i detta avsnittet. Mycket trevligt! Jag kan helt klart säga att det var det bästa avsnittet i säsong åtta.
Men på nåt sätt känns det ändå inte riktigt som Doctor Who, det är inte så brilliant, inte så varmt och inte mycket Doctor Who som jag skulle vilja. När jag tittade om tidigare säsonger innan jul och såg avsnitt som Silence in the library, A good man goes to war och Pandorica opens så är det ju så jävla episkt att man är helt chockad i en lång stund efteråt och tyvärr har jag inte känt så en enda gång den senaste säsongen och ej heller julavsnittet når upp till den vanliga standarden. Jag saknar fortfarande det där som gör Doctor Who så bra. Det är väldigt lite Doktorn och mycket annat så när avsnittet var klart var ju ändå ganska missnöjd. Jag hade förväntat mig någon tvist till, kanske något med Clara och trots en bra premiss blev det egentligen inte så mycket av det. På något sätt kändes det som om man bara satt och väntade på något, vilket är känslan som varit i hela säsongen tyvärr.
Så även om det var bästa avsnittet med Capaldi hitintills är jag fortfarande skeptiskt.
Skönt att de tog upp Alien-referensen f.ö. Om de hade låtsats som ingenting hade det ju mest varit pinsamt.
 

True to the end

Publicerad 2014-11-13 21:36:27 i Allmänt, Paranormal, Recensioner, Tv-serier,

 Förra helgen var det dags. Äntligen skulle jag få se hur True Blood (som jag har följt ända sedan det började 2008) faktiskt skulle sluta. Det var dags för sista avsnittet.

Spoilers för sista säsongen!
Jag har älskat True Blood ända sedan jag såg det för första gången, jag råkade tom. börja mitt i säsongen men gillade det lika mycket ändå, men jag ska vara ärlig. Den senaste, nej faktiskt de tre senaste säsongerna, har inte varit bra. 
Vad var grejen med Billith? Och Warlow? Och varför låtsas alla som att inget av det hände i sista säsongen? Det hämtade sig lite andra halvan av näst senaste men ändå. How fucking lame, liksom.
Jaja, vi släpper det. Sista säsongen alltså.
Min reaktion på första halvan var ungefär: VAFANÄRESOMHÄNDER!?
Jag fattar inte, sen när var vi tvugna att döda alla? Så jäkla ovärdigt för Tara liksom! Jag väntade ju för fan på att hon och Jason skulle få till det till slut. Hmpf. 
Och Alcide, hade jag inte varit så förbannad på honom för att han blev douche i förra säsongen hade jag blivit superledsen på att de bara "oops, vi dödade visst honom". Och att Sookie bara skulle bli ihop med honom sådär offscreen efter att ha friendzonat honom i typ fyra säsonger kändes bara helt krystat från början. Sen när är det bra att ha stora händelser off screen förresten? Jag är redan trött på det i Doctor Who, True Blood behöver inte börja också. 
För att inte tala om Terry! Herregud, varför? Jag älskar ju Terry! </3
Trist nog kändes säsongen också väldigt långtråkig. Och alla som sett True Blood vet ju att är det något den serien inte är så är det långtråkig. Hjärtattack varje avsnitt är ju mer norm, om man säger så.
Men sista säsongen hade knappt styrfart. Jag tycker i och för sig att det är bra att de tog det lugnt för att man ska kunna ställa in sig på att det snart är slut och hinna säga hejdå till alla favoriter men det kändes så fruktansvärt tydligt att det bara var några avsnitt kvar. Nästan så att det bara kändes som om de satt och väntade på slutet och glömde bort att säsongen faktiskt skulle handla om något också. 
 
I vilket fall. Sista avsnittet.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag tycker det var ett tillfredsställande slut eller om det bara var ett enda stort antiklimax. Tyvärr lutar det nog åt de senare, för även om det var trevligt att alla var samlade sådär mysigt i slutet kändes det bara väldigt mycket nödlösning över det. Jag menar, nästan alla karaktärer var nya. Jasons flickvän, för att inte tala om Sookies ansiktslösa partner, Arlenes nya vampyr, James. Ja nästan alla är ju nya bara för de senaste avsnitten. Så den där, nu-är-vi-alla-tillsammans-igen-känslan infann sig liksom inte riktigt.
Det värsta är också att det på något vis kändes som att de gjorde alla föregående säsonger ogjorda. Jag menar, Sookie fick varken Eric eller Bill, Arlene och Terrys historia är borta, Sam har helt plötsligt skitit i sin bar och flyttat med någon brud vi alla bryr oss sådär lagom mycket om, inte en skymt av någon varulv nånstans, Alcide, Luna, alla borta. Det var ju en jävla tur att Lafayette var i högform åtminstone. Och att Jessica och Hoyt till slut fick varann igen. Det var nog det enda som var riktigt bra i sista säsongen faktiskt, deras bröllop. Mycket fint!
 
Så att nej, jag är nog inte så speciellt nöjd egentligen. Jag kan inte säga att det var alltigenom dåligt men de har fuckat så mycket de senaste säsongerna att de i sin tur ledde till att slutet inte blev så bra som det kunde blivit. 
 
Skönt att ha sett klart det i alla fall även om det känns lite tomt, det var ju ändå en av mina favoritserier! Men nu kan jag se om den från början när alla fortfarande är i sitt esse och framförallt, när alla man bryr sig om fortfarande lever i någon form åtminstone.
 
Over and out!
 

Tankar om Outlander

Publicerad 2014-10-19 21:50:00 i Allmänt, Recensioner, Tv-serier,

För två dagar sedan hörde jag talas om serien Outlander på en blogg jag läser. Igår hade jag sett alla tillgängliga avsnitt och ställde mig den oundvikliga frågan: Varför har jag inte hört talas om det här innan?!
Jag menar det handlar ju om män i kilt (!!) som pratar skotska ffs! Kan det bli sexigare? Troligtvis inte och efter ett avsnitt var jag helt fast.
Förutom att Chris Hemsworth har fått en stark rival i form av Sam Heughan (omnomnom!) är Outlander faktiskt en riktigt bra serie. Den har något så sällsynt som en kvinna i huvudrollen och då menar jag inte att det ska verka som om de har en kvinna i huvudrollen, här är det faktiskt en kvinna som har mest speltid och som är den enda narratorn i serien. Bara där ligger Outlander på plussidan hos mig. 
I vanlig ordning när en serie eller film främst handlar om en kvinna har ju serien fått kritik för att vara för romantisk och för tjejig. Ehum men tillåt mig att fnysa högt och tydligt på mitt mest feministiska vis och därefter klargöra att bara för att en serie inte faller inom normen för vad som räknas som normalt (eller för mig, manligt) betyder inte det då att det automatiskt blir tjejigt (och indirekt dåligt). Nej, verkligen inte och Outlander är levande bevis på det. Javisst läggs det en del fokus på Claire och Jamies förhållande, främst de två sista avsnitten men därtill ska det sägas att det är en väldigt skickligt berättad kärlekshistoria. Det var längesen jag tyckte om ett par så mycket som Claire och Jamie! Förutom deras relation handlar serien lika mycket om skottarnas uppror och interna stridigheter blandat med storslagna vyer och en unik inblick i hur det var att leva i Skottland på 1700-talet. Precis som i Starz andra serie jag också gillar, Black Sails, genomsyrar kvaliteten varje scen i Outlander. Det är inget som ser plastigt ut, man ser att de faktiskt är i Skottland och skådespelarna är fenomenala hela bunten. För att illustrera hur autentiskt allting känns kan jag med egen erfarenhet säga att jag har aldrig sett en axel se så äkta ur led ut som i första avsnittet av Outlander, fick hålla för ögonen så verkligt såg det ut!
Vidare har jag insett att Tobias Menzie faktiskt är en riktigt bra skådespelare och anledningen till att jag tycker han är en douché i Game of thrones faktiskt beror på att han är riktigt duktig och inte på att han bara spelar sig själv. Oväntat faktiskt.
Dessutom är Outlander riktigt snyggt klippt. Till exempel bröllopsavsnittet där de börjar med scenerna efter vigseln för att sedan ett steg i taget leda tittaren tillbaka till vad som ledde fram till där de är nu, varje scen ger sig själv på ett sätt som gör att jag istället för att bli förvirrad och uttråkad av flashbacksen (flashbacksen?) tycker de smälter in mycket fint i den nuvarande handlingen. Skickligt!
Dessutom var scenen med Tobias Menzie när han berättar om piskningen fruktansvärt bra. Man pendlade mellan avsky, medömkan och en hel hög med andra känslor i den scenen.
Som grädde på moset har de även ansträngt sig så mycket att de skrivit en hel del dialog på Gaelic. Autentitetsfaktorn slog i taket!
Friserhästar i Skottland på 1700-talet. Jajjemän. 
 
Men jag har ju glömt att berätta vad Outlander egentligen handlar om. Här gör vi allt baklänges!
Outlander handlar om Claire (spelad av Caitriona Balfe) som är sjusköterska för den engelska arméen under andra världskriget. När kriget är över åker hon och hennes man (Tobias Menzie) som hon knappt sett på fem år till Skottland för att lära känna varandra igen. Väl i Skottland besöker de Craigh Na Dun (min gaelic är finfin!) och när Claire själv går tillbaka till stenringen för att hon sett en ovanlig blomma hon gärna vill titta på igen rör hon vid en av stenarna och voilá. Helt plötsligt har hon hamnat på samma plats fast 200 år tidigare. Serien följer sedan hennes försök att ta sig tillbaka till sin egen tid samtidigt som hon bli mer och mer insyltad i skottarnas liv.
Så, mitt tips. Se serien! Jag själv får antingen vänta till april innan nästa säsong släpps eller börja läsa böckerna. Uäh. Aldrig har det känts så långt till april!

Doctor Who - några avsnitt senare

Publicerad 2014-10-16 09:18:00 i Allmänt, Recensioner, Science Fiction, Tv-serier,

Doktorn är tråkig. 
Nej, jag skojar inte. Avsnitt efter avsnitt har gått och till slut kan jag inte förneka det längre. Doktorn har blivit tråkig. Från början tänkte jag bara att det var en övergående fas, att Capaldi bara hade lite svårt att hitta in i rollen men nu har jag insett att det faktiskt är så Doktorn är nuförtiden. Bitter, cynisk och utan medkänsla. Jag menar Eccleston var bitter men han kunde ändå skina upp och bli barnsligt lycklig över småsaker medan Capaldi bara är kall och okänslig. Tillsammans med Clara som i sin tur inte har världens personlighet blir det rätt tråkigt. Jag menar, har vi inte känt att det är dags för en ny följeslagare i typ fem avsnitt nu? Clara är trött på det Doktorn är trött på det och jag är jävligt trött på det. Vi behöver en excentrisk följeslagare nu, ja tack. 
Däremot gillade jag de två senaste avsnitten, Kill the moon och Mummy on the Orient Express. Dog så hårt när Capaldi sådär i förbifarten mumlar: Are you my mummy?
Kill the moon var ett såntdär klassiskt Who-avsnitt som man känner igen från t.ex. Satans pit osv. När stora beslut ska tas av små människor och det i sig är skitbra men återigen blev jag besviken på Capaldi som bara stack. Det är ju inte så Doktorn gör. Istället för att lämna folk i sticket får han ju folk att tro på sig själva, tro på att de kan ta det rätta beslutet. Vad hände egentligen?
Och vad är egentligen den röda tråden i den här säsongen? Nånting med de döda som dyker upp i några sekunder i ett avsnitt då och då. Hmpf... Tackar vet jag River Song och The Silence eller Bad Wolf. Nee, just nu känns det väldigt löst.
Nu förväntar jag mig en jävligt bra säsongsfinal om jag inte ska tjura till nästa doktorsbyte.
Tackbrahej.
 

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela