Jaha, då kan jag lägga ännu en YA-bok till högen jag läst här uppe i Luleå. Lite ovanligt för att vara jag men vafasen, man måste ju vidga sina vyer ibland. 
Fallen är skriven av amerikanska Lauren Kate och är första delen i en kvartett där fortsättningarna heter Torment, Passion och Rapture. Och ja, omslagen på de andra delarna är lika snygga. Omnom liksom!

 

Fallen kretsar kring sjuttonåriga Lucinda (Luce) som efter att ha varit med om en brand där en person dog blir placerad på internatskolan Sword & Cross mitt i Georgias träskmarker. Sword & Cross kan liknas vid någon form av ungdomsanstalt (om än inte riktigt så allvarlig) för ungdomar med psykiska problem eller som är farliga för allmänheten. Luce är dock inte alls psykiskt sjuk och inte alls farlig. Hon har bara ett problem och det är skuggorna. De där svarta, oformliga som dyker upp närhelst det är fara å färde och som blivit fler och fler desto äldre hon blivit. Men väl placerad på Sword & Cross får hon ytterligare en sak att grubbla över och det är Daniel Grigori. Killen som ena dagen är arg och avvisande för att nästa dag vara både omtänksam och kärleksfull och som Luce känner är skrämmande välbekant utan att hon någonsin har sett honom förr. 
Ja, det är väl ungefär där handlingen trampar av i Fallen och jag vill ju inte avslöja för mycket men jag kan säga att det handlar om änglar och då främst fallna änglar så vet ni det också.

 

Fallen skulle ju som sagt handla om änglar och det var därför jag lånade boken men de första 350 sidorna handlar mest om Luce och hennes tonårsproblem. T.ex. vad man ska göra för att passa in, vilken kille som hon ska satsa på, hur tråkig skolan är osv osv. Boring, tyckte jag som funderade på att lägga ned boken efter 200 sidor (ni vet min 200-sidorsregel). Förutom några små fantasyrelaterade händelser som mest var förnimmelser snarare än händelser var boken som vilken tonårsbok som helst. Jag kunder lika gärna läst Meg Cabot eller Sara Kadefors och det var ju inte riktigt det jag var ute efter. Men jag hade en känsla av att boken kunde ta sig (prologen vittnade om det) och jag fortsatte läsa. Någonstans vid sidan 350 började det äntligen ta fart och därifrån är det rasande spännande ända in i kaklet. Det är vingar, skuggor, glömda minnen, mord, bränder och urgamla profetior i ett virrvarr och Kate lyckas hålla läsaren precis så insatt i historien om Luce och Daniel att man fortsätter att läsa men utan att hon avslöjar för mycket. När boken är slut vet jag en hel del men absolut inte allt och det gör att jag gärna fortsätter att läsa tvåan.

Men man kan ju inte komma ifrån att det var en väldigt lång och seg introduktion innan historien tog fart och det dödar boken lite, jag hoppas att jag slipper det i nästa del. Men det ska också sägas att hade jag varit sjutton eller yngre hade jag säker älskat första delen av boken också men nu känner jag mig bara gammal haha!
Sedan kan man ju inte heller komma bort ifrån att det liknar Twilight, inget fel i det dock, och historien kretsar ju självklart mycket kring Luce och Daniels förhållande men jag hoppas, och tror, att Kate kan få historien att kretsa lika mycket kring alla myter och profetior även utanför det centrala kärleksparet. Men är det kärlek man är ute efter har man ju helt klart hamnat rätt.
För mig som aldrig läst en bok om änglar förr känns Fallen nytänkande och fräsch efter alla vampyrer och det verkar som om Kate är en författare som har potential till att bli riktigt bra. Vi får se i del två!