Lite sent omsider tänkte jag skriva några ord om senaste Game of thrones-avsnittet.
Oathkeeper var rättså omvälvande även för mig som nu har läst alla böckerna (woho, blev klar i lördags!). På något vis lyckades avslutningen på avsnittet göra så att jag har glömt bort vad resten handlar om. Men vilken avslutning sedan! Vi är ju i stort sett ifatt Brans POV och jag har länge funderat på hur de ska göra med hans historia. Att bara låta honom få lite speltid känns som ett alternativ. Nej, istället blev t.o.m. jag glatt överraskad när de skrev in honom ihop med desertörerna vid Crasters, jag anade oråd redan när jag såg Ghost hos dem och jaa så blev det alltså... Nu är ju den stora frågan om de kommer att styra handlingen så att Jon får träffa dem. (Hoppas, hoppas, hoppas!) I böckerna vet inte ens Jon om att de lever för de tvingar Sam att inte berätta vilket är skiiiittråkigt! Så nu hoppas jag på happy reunion (om det nu finns något sånt i GoT). 
Hur som helst så hela den här vinklingen är helt ny för mig också.
Vad jag tycker om att de går ifrån böckerna? Tja, helt okej faktiskt. Jag tycker inte om när de ändrar scener eller tar bort scener men när de lägger till scener. Hey I'm a fan! Jag tycker att skaparna av GoT är såpass skickliga att tillagda scener inte direkt slår en i ansiktet (därmed inte sagt att man inte märker det).

 

Ja, sen har vi ju slutet på avsnittet. Helt plötsligt dyker The White Walkers upp igen. Skitkul och allt sånt (heja vandöda hästar, och jaa, det heter vandöda, lär er!). Jag blev väldigt upphetsad när jag förstod att vi skulle få följa denne rätt in i Lands of always winter och jag blev ännu mer upphetsad när jag såg det här konstiga isslottet (?) (Jotunheim! skrek pojkvännen bredvid mig) som de var på väg till. Däremot gillade jag inte att de inte bara klippte där och lät oss undra vad som hände utan var tvungna att hyra in Lokes kompisar från Thor. Mje. Inget vidare. Men jag är för konceptet. Verkligen. Det är dags för "Winter is coming" snart tycker jag.

 

En annan sak som jag gillade med avsnittet var minen på Brienne när hon säger adjö till Jaime (och givetvis inte vet om hon kommer att se honom igen) och fenomenala Gwendoline Christie lyckas förmedla såååå mycket inom loppet av bara några sekunder trots att hon knappt rör sig eller säger något. En av seriens bästa scener, helt klart. Mitt hjärta brast!