Som vanligt är jag sist på pucken och har inte läst Kodnamn Verity förrän nu trots att jag har tänkt läsa den i flera år. Men sån är jag, det tar ett tag innan jag känner att en hype är tillräckligt bra för att jag faktiskt ska lägga ned tid på den. Yup.

 

Hur som helst så har jag nu läst Kodnamn Verity och ja, den var ju bra. Wein har ett mycket unikt språk och hela berättelsen är skriven som att det är huvudpersonernas egna anteckningar och biografi man läser. Under första halvan av boken får vi läsa Veritys historia. Hon är spion/radiotelegrafist som jobbar bakom fiendens linjer i det naziockuperade Frankrike under 1943. Av en oturlig händelse åker hon fast och blir satt i ett av nazisternas ökända fängelser för krigsfångar där hon under tortyr går med på att berätta allt hon vet. Hon får papper och bläck och börjar skriva. Det är hennes ord vi får läsa. 
Under andra halvan av boken får vi följa Maddie Brodatt, Veritys bäste vän och den brittiske piloten som flög henne till Frankrike. Tillsammans berättar de en enstående historia om sin vänskap, det brittiska flygvapnet och hur det är att arbeta inom motståndsrörelsen och för de allierade i Frankrike mitt under brinnande krig. 
Som sagt, Weins språk är verkligen originellt. Veritys anteckningar är kaxiga, fyllda med bitska kommentarer och detaljer om både flyg, hennes fångvaktare och sina egna skotska förfäder. Hon är arg, mycket arg på allting. Sina bödlar, kriget och även på sig själv att hon gått med på den här uppgörelsen och det visar sig tydligt i anteckningarna. Men där är också en annan historia som gömmer sig mellan raderna. En historia där hon drömskt beskriver vänskapen och historien om Maddie, frihetskänslan i att flyga och vad för hopp och drömmar den andre flickan har. 
Weins språk är undvikande, man får alltid en känsla av att man inte får hela historien, den är fylld av tekniska detaljer och är emellanåt riktigt obehaglig. Men Wein har också en förmåga att inte beskriva något rakt ut som jag tycker är väldigt skickligt. Ni har säkert hört talas om begreppet "Unreliable narrator" och Verity är just en sådan, pay attention, säger jag bara! 
Jo, det här med att förmedla fruktansvärda händelser utan att beskriva det, är något Wein lyckats förfina till perfektion. Hon sätter aldrig ord på tortyren som Verity och de andra fångarna utsätts för men genom subtila detaljer och små ledtrådar förstår man ändå. Det är brännmärken, fotogen, syra och även avrättningar. Något som gör att jag blir rätt förvånad över att boken är riktad till ungdomar då den är bra mycket mer obehaglig än många böcker som riktar sig till en betydligt äldre publik. Nu ser jag inget problem i att ungdomar läser sånt där för gällande krig och andra hemskheter är det viktigt att man verkligen förstår hur det var, inte att det lindas in i något fint gullegullfluff. (Dagens ord: Gullegullfluff).
Jag kan dock tänka mig att förlagen kanske inbillade sig att ungdomar skulle missa en del av de mer subtila detaljerna och därför ansåg att det var okej men jag vet inte. Kodnamn Verity är obehaglig på sitt kaxiga sätt. Inget snack om saken. 
Sedan ska man inte heller förringa faktumet att det är en bok skriven om en tid då nästan allt var centrerat kring männen i världen. Det var män som slogs i skyttegravarna, det var män som flög bombplanen och det var män som satt vid makten och tog beslut. Men Wein har skrivit en bok om två kvinnor i detta kaos av män. Två kvinnor som inte ber om ursäkt, som är mänskligt porträtterade och som kan sina jobb. Jag blir varm inombords!
Hur som helst, det är en bladvändare det här, skickligt skriven och med flera lager varav de sista inte uppenbaras förrän de sista sidorna. Det är en bok att läsa om för det finns ett mervärde i den. Alla de saker man missade eftersom man inte hade hela historien klart för sig. Och det är inte många författare som lyckas få mig att vilja läsa om en bok för att jag missade en del första gången. 
Så läs den, ni blir inte besvikna!