För första gången hoppar jag på Lyrans Tematrio. Denna veckan handlar det om tre böcker man inte orkat läsa klart. Det finns ju tyvärr en del.

När jag läser använder jag den s.k. 200-sidorsregeln som innebär att jag alltid läser 200 sidor i en bok oavsett om jag gillar den eller inte. Om jag inte skulle börjat gilla den vid sidan 200 lägger jag ned den och tar någon annan bättre bok istället. Det är en väldigt bra regel för, ärligt talat, har man inte gillat en bok efter 200 sidor kommer man troligtvis inte att gilla den alls.

 

Så, mina tre oavslutade böcker:

 

1. Elantris av Brandon Sanderson: jag vet inte varför jag inte gillar Sanderson, det här gick bara inte trots att den hade alla förutsättningar till att bli bra. Jag hann helt enkelt inte bli tillräckligt engagerad av karaktärerna och världen innan jag la ned boken.

The Ponkissons anordnar en tävling där man kan vinna The prince of soul and the lighthouse av Fredrik Brounéus som jag tänkte vara med i, främst för att jag gärna läser svenska författare (även om denna boken är skriven på engelska) och för att jag tycker boken verkar väldigt nytänkande och givetvis spännande. Lite Neil Gaiman-stil kanske? 
Hoppas jag vinner boken!

 

Så var det dags för tredje boken i Carrigers Parasollprotektorat som Styxx var snälla att skicka till mig. I Hemlös beger sig Alexia och några bekanta personer i form av Madame Lefoux och Alexias alltmer potente butler Floote ut på en resa i Europa för att lösa barnbesväret som Alexia råkat ut för. Som vanligt är det någon som vill döda henne och till råga på allt försvinner hennes enda livlina och bästa vän Lord Akeldama.
Hemlös är lite annorlunda från de två föregående böckerna. Det är mer action, en hel del handgemäng och man får även följa Professor Randolph Lyall lite mer, han har ju varit POV i de tidigare böckerna också men då har det mest varit för att fylla ut huvudhandlingen med Alexia och Lord Maccon. I den här boken är det två parallella handlingar, som givetvis är sammankopplade, den med Alexia utomlands och den med Prof. Lyall i London och hur mycket jag än gillar Alexia och hennes rappa sätt och förmåga att ta all dramatik med en handviftning så är det just i den här boken nästan roligare att följa Prof. Lyall och alla händelser i London. I Hemlös känns det som om handlingen skruvats upp ett snäpp och man känner att ett klimax är på väg i följande böcker. Det kanske inte händer jättemycket egentligen men nog är det som händer både spännande och roligt att läsa. 
Carriger levererar i vanlig ordning ett snabbt och komiskt språk som gör att jag fnissar till var och varannan minut när jag läser och boken är fullproppad med steampunk-rekvisita och vetenskapsreferenser, något som den naturvetare jag är gillar skarpt. 
Precis som föregående böcker introduceras även i Hemlös en hög med nya personer, en exentrisk tysk professor och en cynisk tempelriddare för att nämna några. Jag hoppas att Carriger fortsätter i samma stil för då kommer Parasollprotektoratet ha en stående hedersplats i bokhyllan. 

 

Sedermera är det också väldigt roligt att läsa om Ivy Hisselpennys reaktion på att italienarna dricker kaffe. Kaffe! Ve och fasa! Och så skickar hon med sin väninna en påse med te. Jag önskar jag också fick en påse med gott te med mig varje gång jag reser!

 

Allt som allt, Hemlös fortsätter i samma stil som tidigare böcker och håller fanan högt även om boken ändå är lite annorlunda mot de förra. Carriger löser också eventuella upprepningar genom att byta ut London mot kontinenten och räddar på så vis upp serien som annars hade kunnat bli lite likartad. Jag ser fram emot resterande delar!

Oj, nu var det ett tag sen det blev något inlägg men så blir det ibland. Anledningen är att jag har både haft tentaplugg och sedan flyttat land och rike run,t eller närmare bestämt ändå upp till Luleå där jag nu ska plugga i några månader. Långväga hemifrån om man säger så!

Måste verkligen fixa lånekort häruppe med! Aaaah!

 

Förra veckans bokbloggsjerka handlade om man hade tänkt sig att läsa någon halloweeninspirerad läsning såhär i allhelgonatider. Jag hann inte göra jerkan denna gången men jag hade ändå tänkt läsa lite skräck/rysarlitteratur såhär i halloweentider. Boken jag har börjat på är The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman. Har tänkt läsa den ända sen i somras men det har inte blivit av men nu åkte den med i väskan upp till Luleå och även om jag bara har kommit några kapitel in i den gillar jag rysarkänslan och mystiken som boken omges av. Detta kan nog bli bra! 

Jag har ju inte läst något av Gaiman innan och har ingen aning om det är bra att börja med denna men nu får det bli så! Har ju tänkt läsa Stardust ungefär sen jag såg filmen första gången men så blev det icke, blev ocean at the end of the lane istället.

Porten är den första boken jag läst av en egenutgiven författare. Den är skriven av Astrid Ahlberg vars blogg du kan hitta här och är första delen i en serie kallad Ön. 
Det var som sagt den första boken jag läst av en egenutgivare och jag visste därmed inte riktigt vad jag skulle vänta mig samtidigt som jag också var väldigt nyfiken på hur det skulle vara.

Jag måste säga att jag är imponerad av Ahlberg, omslag, utformning, språk, karaktärer allt är proffsigt och genomtänkt, här har inget lämnats åt slumpen. Även om jag hittar några små stavfel och någon namnmiss är det inte mer än jag hittar i en förlagsutgiven bok. Det säger kanske mer om förlagen än om Ahlberg dock ;)

 

Men först till handlingen. Boken är uppdelad i olika delar där man bl.a. får följa huvudpersonen Miranda, en tjej i tjugoårsåldern som jobbar som djurskötare hemma hos sina föräldrars gård någonstans i Småland av beskrivningarna av naturen att döma. Miranda är väldigt lik mig, hon är en djurvän, gillar att vandra runt i skogen, vill bo i ett torp och har inte ett jättestort behov av att vara med andra människor. Det var nästan skrattretande hur mycket jag kände igen mig i henne i början av boken. 
Hur som helst, Porten handlar om just det. En port, en port Miranda hittar i skogen, som leder till en plats som kallas för Ön, där folk lever ett väldigt annorlunda liv mot vad Miranda är van vid och där deras värderingar och åsikter krockar med hennes. 
Porten är en fantasy, men en väldigt lågmäld fantasy. Det fokuseras mer på karaktärernas utveckling, värderingar och personlighet än på magi, svärd och det faktum att vi har att göra med en annan värld à la Narnia. Det är en sorts fantasy jag inte har läst så mycket av tidigare och det gör att den känns fräsch och rätt nytänkande. Det är härligt att läsa om platser man kan känna igen sig i; här är det grusvägar, röda stugor, tallskog och djur. Jag kan verkligen rekommendera Porten till alla som tycker om djur för det finns två saker som det är gott om i den; djur och beskrivningar av mat. Jag är inte riktigt övertygad om att jag gillar alla dessa ingående matbeskrivningar och inte alla beskrivningar av omgivningen heller. Det blir lätt lite tröttsamt och jag hoppar gärna några rader när det bara ska berättas vad som är i grytan eller hur graderoben stod placerad men detta vägs upp av kärleken till djuren som Ahlberg väver in så fint i hela boken. Mer sånt!

Som jag sa kan jag identifiera mig med Miranda väldigt bra, dock främst i början av boken. Desto mer tid hon spenderar på andra sidan Porten desto mer irriterad på henne blir jag. Ibland är hon riktigt egocentrisk och väldigt förblindad av sina egna fördomar. Det gör mig rejält frustrerad! Dock tror jag att det är precis det som Ahlberg vill få fram för som jag sa handlar Porten mer om kolliderande världar och åsikter än om dramatiska händelser. 
Parentes: det är ungefär här jag inser att det blir väldigt svårt att skriva om den här boken utan att spoila handlingen för mycket men jag ska försöka! 

Trots sina hundratals sidor flyter tempot i boken på rättså bra, jag läste de trehundra första sidorna väldigt fort eftersom jag gillade det jag läste så mycket men någonstans efter mitten av boken tappar den lite fart. Det är väldigt mycket: till porten-prata med människor-hem från porten-göra nånting hemma-tillbaka till porten osv. En lite nedkortning av just det partiet tror jag hade gjort boken gott. De sista hundra sidorna tog det dock fart igen och slutet var både oväntat och väldigt väntat. 

Allt som allt är jag imponerad av Porten, den står sig bra mot alla förlagsutgivna böcker och glider in högt på min lista över bra böcker jag läst den senaste tiden. Jag gillar det vardagliga lantsverige eftersom det är där jag själv är uppvuxen och jag tycker det behövs mer litteratur som behandlar just landsbygden som något positivt. Jag gillar alla djuren och respekten Ahlberg verkar ha för dem och för naturen runt oss. Jag gillar även hur hon utvecklar sina karaktärer och det märks att hon har tänkt igenom deras personlighet ordentligt för att kunna skriva om hur de reagerar i olika situationer. Jag gillar också hur hon har skapat sin egen grej med Porten, detta är fantasy fast ändå inte, kan inte jämföras riktigt med någon anna bok jag läst och jag kan väl summera det med att säga att Porten känns väldigt välbekant men ändå väldigt annorlunda. En bra kombo enligt mig!
Det jag inte gillar med Porten är att den ibland känns lite lång, som jag skrev tidigare är den lite långtråkig lite efter mitten och den hade mått bra av att inte vara riktigt så ingående gällande mat- och miljöbeskrivningar. Jag personligen hade kanske lagt lite mer krut på slutet och redigerat bort lite i mitten. Däremot blev jag väldigt glad när man helt oförhappandes fick följa en annan huvudpersons perspektiv (försöker att inte spoila). Det var oväntat och väldigt trevligt och just det partiet var bland det bästa i hela boken!

 

Som sagt, jag gillar Porten, den förtjänar sin plats i bokhyllan bredvid alla andra högfärdiga fantasys och jag hoppas att Astrid Ahlberg kan bana väg för många andra egentugivare!

 

Andra delen av svenska Nene Ormes serie om det sära Malmö har legat och gnagt i bakhuvudet på mig ett tag nu och till sist var det dags att ta tag i den. Den första delen Udda verklighet hittar du här!

Udda (ja, huvudpersonen heter så) har inte haft några verklighetsdrömmar sedan hennes vän Daniel kom tillbaka i början av sommaren och nu är det Malmöfestival och henns drömmar kommer tillbaka. Med drömmarna kommer hotet och förvecklingarna med de sära med den stilige Hemming i spetsen men även en hel del andra intressanta förmågor introduceras i denna boken. Lodjur, eld, hundar, lots är bara några stycken. 

 

Det känns som om Ormes har fått bättre självförtroende i andra boken. Hennes språk flyter bättre och hon tar ut svängarna mer i ordval och metaforer. Det gillas!
Överlag gillar jag Särskild bättre än Udda verklighet, kanske främst för att alla introduceringar och förklaranden redan är avklarade i den första boken. Nu vet man att det finns ett annat Malmö, Udda vet det också och hon vet varför hon drömmer. Skönt! I Särskild trappas tempot upp och handlingen skrider framåt utan hinder. Jag kan identifiera mig mer med Udda som en tjej som försöker bestämma sig för hur hon vill leva sitt liv, i förra boken kändes hon mer trist men allteftersom hon får bättre koll på de Sära och sig själv blir hon mer och mer intressant. 

De andra karaktärerna får också mer plats, man lär känna Hemming och Oraklet mycket bättre, börjar förstå hur världen fungerar. 
Jag tycker att Ormes fängslar en mer och mer, Udda verklighet var bra men kändes ändå något tafatt, Särskild känns mer mogen, mer självsäker vilket gör att jag fastnar bättre för denna delen. Om Ormes fortsätter i denna stilen fortsätter jag läsa!

Det tråkiga med boken är att det faktiskt inte händer så mycket. Det är festival och en mängd karaktärer introduceras men så mycket mer vet jag inte om det händer. Jag hade gärna sett en längre bok med mer händelser. Särskild känns som en upptakt till något men det kan också vara så att man är skadad av alla högtravande fantasyböcker där hela världen ska vändas uppochner för att någon handling ska kunna utrönas. Ormes starka sida är ändå kombinationen vanlig bok, vanligt liv med något annat, en udda verklighet helt enkelt.

 

Nytt i bokhyllan igen, nu får det vara nog för ett tag, måste komma ifatt. Hatar att ha massa olästa böcker hemma, blir så stressad. Och det är det sista jag vill att mitt läsande ska vara.

 

Hur som helst så var Astrid Ahlberg snäll och skickade ett exemplar av hennes nyutkomna bok Porten. Den är hennes första bok och hon har gett ut den själv. Läs gärna mer om den på hennes blogg som du hittar här! 
Ska bli väldigt spännande att läsa den! Tack Astrid!

 

Vidare har jag fått hem två recensionsexemplar från Styxx. Andra delen i svenska Nene Ormes serie om De Sära. Särskild heter den och även tredje delen i Gail Carrigers Parasollprotektoratet; Hemlös. Allt som allt tre böcker jag verkligen ser fram emot att läsa! Tack Styxx!

I helgen är det dags för en bokbloggsjerka igen. Det var länge sen nu!

 

Frågan denna veckan är: 

Kul och mycket svår fråga. Jag kan identifiera mig med många karaktärer men samtidigt inte identifiera mig helt och hållet med någon. För det mesta kan man ändå hitta några drag i varje karaktär som man faktiskt känner igen sig i. 
Men om jag ska fundera på några som jag känner igen mig i lite mer än andra får det nog bli utan inbördes ordning:

 

Arya Stark för att hon är precis som jag var i hennes ålder. Pojkflicka som inte hade någon lust att följa normen utan gjorde det hon ville utan att bry sig om vad någon annan tyckte. Men hon har lite mycket eld i sig för att vara jag till hundra procent.

Katniss Everdeen för att hon biter ihop, tar skiten som en man (?) och går sin egen väg. Även om jag tycker att hon är lite tjockskallig ibland. Lite för arg och bitter för att vara mig helt och hållet. Tror jag.

Miranda Vikner från boken jag läser nu. För hennes medkänsla för djur och sätt att förhålla sig till naturen. Men nog är hon lite väl egoistisk och förblindad av sina egna fördomar ibland. 

 

Brienne of Tarth för att hon vet hur det känns att inte passa in och känna det som om man bara här för att andra ska få skämta om en, (haha nu lät det helt superdeppigt, riktigt så illa är det inte) och dessutom gör hon sitt bästa i alla situationer. Men jag är inte riktigt familjär med hennes absoluta hederskänsla. Jag tycker att hon är för ärofull för att vara jag fullt ut. 

Hm, där var några stycken. Inser att det nog inte är helt svårt att se ett mönster haha! Hoppas alla andra ser mig så nu också och inte bara jag själv... 

 

Något omtumlad la jag ned Nattens cirkus av Erin Morgenstern för några timmar sedan. Jag var ensam hemma och ägnade den följande timmen åt att vandra runt lite planlöst här hemma och fundera över boken. För Nattens Cirkus behöver reflekteras över. Det är ingen bok man lägger ned och genast går vidare från. Den behöver lite tid på sig att släppa taget och många andetag behövs för att släppa känslan den lämnar efter sig. 
Nattens cirkus är en mycket underlig bok. Väldigt lågmäld men ändå majestätisk. Omtumlande men när man försöker beskriva vad som är omtumlande kan man inte sätta fingret på vad.

 

Men nu ska jag ta det från början. 
Nattens cirkus var en bok jag aldrig hade hört talas om förrän en vän sa att jag verkligen borde läsa den. Lånade den på svenska från biblioteket och började läsa. 
Nattens cirkus handlar om en cirkus i slutet av 1800-talet. Den handlar om att träda in i en annan verklighet, om en cirkus som förflyttar ens medvetande till något som liknar en drömvärld, allt i svart och vitt. Men den handlar också om människorna i och runt cirkusen, hur den påverkar sin omgivning. Men framförallt handlar den om två personer; Celia och Marco. Två personer med förmåga att manipulera sin omgivning, två personer som tävlar i en livslång kraftmätning med cirkusen som kuliss. 

 

Nattens cirkus är en mycket ovanlig bok. Den är modern men skriven som en klassiker och efter att ha läst den kan jag mycket väl tänka mig att den kan bli en klassiker.

Nattens cirkus är ingen fantasy men den innehåller ändå en stor mängd magi och magiska saker men utan att det känns Harry Potter över det. Den lämnar en känsla av overklighet efter sig samtidigt som den förmedlar den här lite hemliga känslan som en cirkus kan utstråla. Att allt är möjligt, allt glittrar, allt är strålkastare, skuggor, exotiskt och ingen vet egentligen vad som händer i bakgrunden. Den utspelar sig även över en väldigt lång tidsrymd, inte alltid i kronologisk ordning och man får följa cirkusen genom ett antal personers ögon. Det tycker jag om! Den enda jag inte gillar fullt ut är Marco, han känns på nåt underligt sätt lite kall och (mindre spoilervarning här) vad hände med Isobel, missade jag detta eller?

Hur som helst är Nattens cirkus är en bok som är svår att förklara men som verkligen lämnar ett stort intryck. Läs den om ni vill ha något helt annorlunda i läsväg och inte är rädd för att omfamna det overkliga.
För övrigt är Morgensterns språk riktigt, riktigt vackert!

 

Just nu läser jag en mycket underlig bok, nämligen Nattens Circkus av Erin Morgenstern. Den är nyskriven men känns som en klassiker. En recension kommer när jag är klar!

 

Unnade mig själv några böcker härom dagen. Nu börjar det bli fullt i bokhyllan igen...

 

Last light of the sun av Guy Gavriel Kay - Vikingainspirerad fantasy av en väldigt hyllad författare.

 

Stormdancer av Jay Kristoff - Fantasy om ett fiktivt Japan i steampunkanda.

 

The Dragons Path av Daniel Abraham - Som jag pratat om innan och tänkte läsa klart ordentligt.

 

Snubblade över dessa tre små böcker härom dagen. Tre faktaböcker om religioner, ursprung och krigsföring m.m. för tre olika raser: orcher, alver och dvärgar. Helt onödigt och supernördigt men visst blir man sugen! Något att önska sig i jullklapp kanske?

Fick hem sf-bokhandelns katalog för ett tag sen och givetvis fanns det en del intressanta saker.

 

The last bastion av Nathan Hawke - är sista delen i en trilogi kallad Gallow som ska vara en vikingainspirerad fantasy. Vikingar kan ju inte bli fel, eller?

 

Orcs: Bad blood av Stan Nicholls - jag spinner vidare på hårda grabbar med den här trilogin om en sida av fantasyn man sällan får följa; nämligen den från orchernas synpunkt. Nytänkande, brutalt och helt annorlunda är adjektiv jag hoppas boken kan beskrivas med.

Shaman: A novel of the Ice Age av Kim Stanley Robinson - är en ny fristående novel av killen som skrev 2312 och som jag har stående i min bokhylla. OIäst än så länge men om jag tyckte 2312 lät bra verkar denna historien om en shaman under senaste istiden vara ännu bättre. Allting geologirelaterat är ju glatt välkommet hos mig!

 

1636: The Devil's Opera av Eric Flint och David Carrico - är alternativhistoria om svenska Axel Oxenstierna och Gustav II Adolf. Jag har länge funderat på den här serien och när de nu skriver om svensk historia verkar det vara dags att slå slag i saken.

 

Någon som har läst något av det här?

Egentligen hade jag tänkt läsa Sanningens svärd alternativt 2312 men eftersom böcker är stora och ryggsäckar blir tunga när man ska till fjällen fick jag prioritera bort dessa klumpar och läsa en mindre bok. 
Valet föll på The Doomsday Vault av Steven Harper som är första boken i serien Clockwork Empire. Än så länge har serien kommit ut med fyra delar där The doomsday vault är den första: The impossible cube, The dragon men och The havoc machine. De tre första är ganska beroende av varandra medan den fjärde verkar vara relativt fristående såvitt jag förstår (vågar inte läsa för mycket för att inte spoila för mig själv ...)

 

I The Doomsday Vault får vi följa en brittiska vid namn Alice Michaels som försöker ta sig fram i ett viktorianskt London plågat av människor som drabbats av "The clockwork plague". Det som händer med människa som drabbas av The clockwork plague är tre saker: de dör av infektionen, de blir zombier eller så blir de s.k. Clockworkers som i princip är galna genier/uppfinnare. I boken nämns bl.a. Mozart som en Clockworker och dessa ska ha uppfunnit mekaniken bakom de ångdrivna luftskeppen etc. I den här världen finns också en uppsjö av så kallade automotons vilket är mekaniska människor/djur/manicker. Många härliga ingredienser med andra ord!

Alice Michaels familj har dött av The Clockwork Plague och hon försöker desperat uppväga sitt skamfilade rykte och hitta en man som kan försörja henne samtidigt som hon har en fallenhet för mekaniska saker, hon är lite av en ingenjör skulle jag vilja påstå. Inte alls så bra för en ogift kvinna i 1800-talets London.

Den andra huvudperson är Gavin Ennock en 18-årig kille från Boston som jobbar på luftskeppet U.S.S Juniper. Han har en talang för att sjunga och spela fiol vilket en stor del av boken handlar om. Boken handlar i princip om alla äventyr huvudkaraktärerna råkar ut för utan att spoila för mycket.

 

Så, vad tyckte jag. Det här är ju en liten doldis som inte fått så mycket uppmärksamhet vilket innebar att jag inte alls visste vad jag skulle förvänta mig när jag öppnade boken.

Vad jag fick var action. Jäkligt mycket action. Om jag har sagt att det har varit full fart i andra böcker så är detta full fart 2.0. Det går till och med så fort att jag ibland missar vissa vändningar i handlingen för att de bara insinueras lite snabbt genom en min eller nick och sen brakar helvetet lös igen innan man har hunnit reflektera. Ibland känns det liksom lite väl ologiskt och stressat. Även om jag gillar när det inte är för mycket plotexplaining utan att man faktiskt får tänka själv och komma fram till slutsatser kände jag häri att jag ibland inte hängde med. Vad hände egentligen? Vad menade de med den meningen osv.
Jag hade velat ha mer karaktärsutveckling och lite mindre action. Kanske lite mer insikt i hur huvudpersonerna tänker och känner. Detta hade nog gjort att vissa insinuationer hade gått fram bättre. För även om man läser boken genom både Alices och Gavins ögon är det svårt att komma dem in på livet. Jag tycker att Gavin ändrar sig väldigt snabbt från den unge person han var i början till den han är i slutet och jag tycker att Alices val och icke val ibland är lite väl kryptiska. Mer förklaring på vad som gör att hon handlar som hon gör hade varit trevligt. Jag hade gärna sett att boken behöll all action men att den kanske var 50-100 sidor längre så man fick lära känna karaktärerna bättre. Kanske blir detta bättre i kommande böcker där man får följa dem mer, jag vet inte. 
Det boken har lyckats med är verkligen att måla upp en hundraprocentig steampunk-värld. Alla clockworkers, luftskeppspirater och automatoner är härligt beskrivna och väldigt extravaganta. Jag kan verkligen se framför mig hur Alices automatona katt "Clicks" ögon lyser av flouroscerande ljus!

 

The Doomsday Vault är en helt okej bok, lättläst men inte alltid lättfattad, full av påhittiga uppfinningar och med många vändningar och händelser som gör den allt annat än långtråkig. Vill man ha en introduktion till steampunken och samtidigt få lättsam underhållning passar den bra. Om jag orkar ska jag nog läsa de andra delarna med. Vi får se!