Har precis spelat in en intervju med Gabriella från The ponkissons om min blogg. Programmet heter 45min och ska sändas på måndag kl 19.00 på lokalradion Radio Vättervåg FM 98,5. Programmet kommer även att läggas upp på Soundcloud i två veckor och förhoppningsvis kan jag länka till programmet här på bloggen.

 

Jag pratar om bloggen, vad jag skriver om, varför jag gör det och varför jag tycker att det är lika mycket coolness-factor att läsa på svenska som på engelska. Jag ger även lite boktips och författartips och klagar lite . Allt som allt en kvart med fantasy och mig!

Tack till Gabriella som lät mig få vara med och snacka om min nördighet! Kul som bara den var det!
Som sagt så ska jag försöka länka avsnittet här så fort jag kan ^^ 

 

 

 

Vi fick tag på hela Sagan om ringen-trilogin i den utökade versionen begagnat för ett tag sen och håller i skrivande stund på att ta oss igenom Sagan om de två tornen. Det är för illa att man inte har sett extended-versionen förrän nu! Filmerna är ju tio år gamla för fasiken! 
Hur som helst så är det många timmars film att plöja igenom men inte klagar man när man helt plötsligt får titta om några av världshistoriens bästa filmer med nya ögon. Hallelujah!

Än så länge tycker jag både att det är bra och mindre bra med de nya scenerna. I första filmen, och då särskilt i början, tyckte jag mest att det blev rörigt med de nya scenerna och jag förstod varför de klippte väck många av dem. Däremot i Sagan om de två tornen tycker jag att nästan alla scener bara tillför mer djup åt varje karaktär, man får höra mer om Aragorn, om Eowyn och Gimli men även Leoglas och det gillas skarpt! Jag gillar också att de faktiskt hade filmat träden från Fangorn vid Helms klyfta för det saknade jag faktiskt lite i originalversionen. Nu ser vi fram emot att få se hur det artar sig i Sagan om konungens återkomst. 

Någonting som jag däremot blev mycket förvånad och även ledsen över att de klippte bort var alla sånger som uppenbarligen spelades in till trilogin. Varför, varför, varför klippte ni bort det?! Sångerna är ju en så stor del av böckerna och om ni nu ändå brydde er om att tonsätta dem och spela in dem varför klippa bort dem? Grät lite inombords när jag insåg vilken skatt de hade klippt bort. För jag var nog inte den enda som blev förvånad när Pippin helt plötsligt började sjunga i tredje filmen, det hade ju inte varit en enda sång med innan dess (trots det gedigna materialet i böckerna) men tydligen fanns det ju inspelat material. Mycket tråkigt!
Jag menar, jag förstår verkligen att tiden var ett problem för de här filmerna men sånger tillför ju sååå mycket till en sån här film. Så mycket att det faktiskt är värt några extra minuter. Jag är i alla fall glad att de verkar ha ändrat uppfattning till Bilbo-filmerna, hoppas de fortsätter i samma anda. Folk verkar ju uppskatta det!

 

 

 

Nu cirkulerar det en såndär lista igen bland bloggarna jag läser. Kul och jag blev taggad av Bokbabblaren så nu kommer mina svar!

 

Vem inspirerade dig/uppmuntrade dig att börja blogga?
Ingen, snarare avsaknaden av en riktigt bra fantasyblogg och mitt behov av att skriva utan att lämna ut för mycket av mig själv. Perfekt med en bok/film/etc.-blogg!

 

Oftast är det tankar som poppar upp när jag ser en film eller läser en bok ser något snyggt på internet. När man bokbloggar (även om jag skriver om mer än böcker) så är ju ämnena redan där, man skriver om det man läser och det man ser alternativt det man lyssnar, tecknar eller tänker på. Det enda man behöver är lite cyniskhet, humor och en bra fantasi.

 

Att jag ibland extraknäcker som webbutvecklare och äger ett växthus.

Min bloggstil? Skiter i allt.
Hehe, nu var jag fyndig. Nej, men jag bloggar för min egen skull och skriver på mitt eget sätt om mina åsikter. Jag försöker att köra min egen grej och inte låta mig påverkas för mycket av hur andra gör eller vad det tycker att jag ska göra. 

Min vanliga stil? Hm. Prickig, högljudd och ensamvarg. Tre motsägelser.

 

Rida. Mitt största intresse all-time. Träna när jag har tid. Vandra. Ha långa diskussioner om allt och ingenting med vettigt folk (med vettigt folk menas oftast min pojkvän). Pyssla om mina växter. Slösurfa. Lyssna på SR-appen och så givetvis läsa.

Good God, fem stycken?!

 

uäh, där tog det stopp.

 

 

Efter att ha suttit och stirrat på filmhyllan ett tag i jakt på nåt vettigt vandrade tankarna iväg och jag började fundera på det här med hår. 

Och då menar jag manligt hår. På bröstet.
Eller egentligen menar jag avsaknaden av hår. 
För säg den fantasyfilm/serie där männen inte har slätare bröst än ett spädbarns kind. Jag kan inte komma på en enda. Och det irriterar mig nåt så fruktansvärt.

Inte för att jag gillar hår på bröstet utan för att det är så fruktansvärt orealistiskt att inte en enda man skulle ha ett endaste litet strå där. Och det är så löjligt att inte en enda film kan stå upp för det som är normalt och våga visa det som det ska vara. Vissa har hår, låt dem ha det, och vissa har det inte, låt dem vara utan. Hur svårt kan det vara?
Måste vi verkligen spä på fördomarna om män som deffade supermodeller med sexig skäggstubb och utan någon kroppsbehåring. Kom igen. Är det inte lite väl last season såhär 2013? 

För att nämna några välvaxade bringor:
Chris Hemsworth som Thor
Jason Momoa som Conan
Joe Manganiello som Alcide

Det ska tilläggas att jag hade varit lika förbannad om det hade varit det motsatta som var idealet. Jag menar, kolla in t.ex. Kiss på 70-80-talet. OMG. Prestationsångest på det hållet istället. Nej, som den sanne svensk man är säger jag: lagom är bäst. Men lagom existerar inte i underhållningsvärlden. Jag borde sluta bli så upprörd. 

 

Over and out i torsdagsnatten.

Ser att det tydligen är dags för en uppföljare av Thor. Alla superhjältefilmer måste ju ha minst två uppföljare, tydligen. 
Hur som helst så gillade jag ändå Thor på sitt vis. Trots våldtäkten på den nordiska mytologin och trots de utomordentligt fåniga rustningarna. Det kan ha och göra med att jag tycker Chris Hemsworth ser bra ut, men bara kanske ;) Gillade ju honom i Snow White and the huntsman också som du kan läsa om här. 

Hur som helst känns det som att de har chillat lite på rustningarna och det är kul att se att både Natalie Portman och Stellan Skarsgård är med igen. De saknades ju i Avengers, det var mycket annat som saknades i Avengers också men det tar vi en annan gång. Kanske går jag och ser Thor, kanske inte.

Här är trailern i alla fall. 

 

 

Denna veckan hoppar jag sent omsider på bokbloggsjerkan igen ^^. Nu handlar det om omslag och vilka man tycker snygga/fula samt vilka som man tycker passar eller inte passar till bokens innehåll. Jag har hållt mig till böcker jag har i min egen bokhylla.

Snygga omslag:

 

Stephen Kings Det mörka tornet är jäkligt snygga. Har inte läst dem än men har del ett och två i bokhyllan.
Cherie Priests Clockwork Century som jag precis läste första delen i (Boneshaker) är också rejält snygga. Önskar de fanns som inbundna dock.

Förutom dessa är ju Game of thrones-böckerna riktiga skönheter i bokhyllan samt även de svenska Harry Potter-omslagen.

 

Ja jisses, det finns en hel hög, tyvärr, men om jag ska hålla mig till min egen bokhylla:

 

H.P. Lovecrafts Skräckklassiker är ju i tyg men vad är grejen med den turkosa färgen? Urrk.

Philip Pullmans Den mörka materian är allmänt trista och gör inte boken rättvisa alls. Har dock inte hittat någon snyggare upplaga än men letar förbrilt.

 

C.S. Lewis Narnia både de nya engelska omslagen och mina gamla klassiska svenska (som jag inte pallade leta upp en bild på). De visar bokens innehåll på ett precis lagom sätt utan att de berättar för mycket.

Raymond Feist & Jenny Wurts Imperiets Dotter är också sådär härligt exotiska och färggranna som världen de utspelas i är.

 

Patrick Rothfuss The name of the wind är väl snyggt men beskriver inte boken så bra. En snubbe i kåpa och ett träd. Mycket intressant. Inte. 

Sent inatt tittade vi klart på femte säsongen av True Blood. True Blood är ju en serie som jag har följt nästan sen de började sända den 2008. Men eftersom de envisas med att sluta varje avsnitt (och säsong för den delen) med en cliffhanger har jag hela tiden väntat tills varje säsong har släppts på DVD. Just för att jag har ingen lust att sitta och vänta en hel vecka bara för att få se hur de ska lösa den veckans cliffhanger. 

 

Hur som helst var de då dags att ge sig i kast med femte säsongen. Och nu blir det spoilervarning här för er som inte sett femte ännu.

För jag är så jävla förbannad. Nej, inte jätteförbannad utan mest irriterad. Vad håller de på med? Politik, religion, inklämda sexscener utan poäng, tiotals nya karaktärer utan djup. Allt jag gillade med True Blood har på något vis blivit undanskuffat i den här säsongen. Och vad är handlingen? Och vad var grejen med Jesus mexikanske farbror som blev dödad eller Terrys ifritförbannelse? Varför tittar jag på det här egentligen? Den vanligaste meningen jag sa under hela föregående kväll var: "Jag orkar inte!" För det var ungefär så jag kände.

Och hur i helvete har Bill kunnat gå från "In this household we recycle" till "Lilith has chosen me!" och nu ska jag bli religiös fanatiker som älskar att döda à la Russel Edgington fastän det går emot allt jag står för. Bah!
Är inte detta så typiskt tv-serier som rullar för länge. Att i brist på annat måste de ta och göra om karaktärerna. So fucking lame.

Och nu fick jag precis reda på att de ska göra en sjunde säsong också. Tack. Jag tror jag tittar om de gamla säsongerna och blir nostalgisk istället. 

 

Insåg när jag googlade på Conan The barbarian i jakt på rustningar härom dagen att det tydligen har kommit en ny Conanfilm med Jason Momoa i huvudrollen. Nu är jag inte riktigt säker på vad jag tycker om detta eftersom jag är ett stort fan av de gamla filmerna med Arnold Schwarzenegger. Inte för att de är några mästerverk rent filmiskt utan mer för att man kan ju inte ogilla en bodybuilding österrikare med långt hår och ett alldeles för stort svärd.

 

Jason Momoa passar nog bättre i rollen som Conan, det är ju praktiskt taget samma roll som han hade i Game of thrones haha så vad kan gå fel? Dessutom är han ju mer lik Conan i serietidningarna än Arnold. No shit Sherlock...
Jag får hur som helst nästan ta och se filmen. Hoppas bara att de inte tar det på för stort allvar för då kommer jag att gäspa mig igenom hela skiten. 

Jag och pojkvännen sitter och lyssnar på kommentatorspåret till Game of thrones och har osökt kommit in på en mycket lång och inlevelsefull diskussion om rustningar. Nog för att jag inte har världens bästa akademiska koll på ämnet men visst har jag sett tillräckligt många för att se skillnad på bra och dåliga.
Rustningen i en fantasyfilm/tv-serie är ju ändå en relativt viktig del, många karaktärer spenderar ju ganska mycket tid i den och för min del kan jag döma en film i stort sett bara på det.

Så vad gör en rustning inte bara snygg utan också trovärdig? Först och främst tycker jag att den borde ha någon form av emblem, förutsatt att det inte är en personlig rustning givetvis, för att tillhör man någon här, familj, band osv. är det ju bra om man känner igen sin egen sida. Förutom det, bör den framförallt vara praktisk. Det värsta jag vet är när man ser rustningar som ser snygga och häftiga ut men som har en massa onödiga läderremmar, plates och annat som inte fyller någon funktion. När man ser att ”det där har de bara satt dit för att det ska se coolt ut”. Nej, inget onödigt tack! En rustning består av så många olika delar och med vapen på det behövs det sällan någon kuriosa.
Det tråkigaste jag vet är också när man ser en hel film och de bara använder en sorts rustning, oftast typ ringbrynja och någon form av full plate mail (jag kan absolut inga svenska ord om vapen och rustningar så ni får stå ut med min svengelska). Så jäkla boring! Det finns ju en hel del andra sorters rustningar som man kan välja på förutom ringbrynja och plate mail. Padded leather, nitbeklätt läder, halv plate mail och typ en hel hög annat. Kom igen nu liksom, använd fantasin och gör er research!
Och till sist, det som gör en rustning trovärdig mer än allt annat, vad kan det vara? Jo, att den ser använd ut! Gud, hur många scener har man inte sett där det ser ut som om riddarna klivit direkt ut ur någon fabrik när de egentligen ska ha varit med om världens slag. Ursäkta mig, men det är inte okej att rustningen inte har en enda skråma när personen i den ska föreställa någon som varit med om hundratals slag. En rustning ska ha repor, den ska ha bucklor och den ska ha fläckar. Tunikor och allt i tyg ska vara smutsigt, inte rent! Det är förvånansvärt hur många det är som missar detta och jag blir lika frustrerad varje gång!

Några exempel på bra respektive dåliga rustningar:

Thor – innehar en självklar förstaplats gällande dåliga rustningar. Herregud! Glömde ni bort att det fanns andra material än plast?!

The Lord of the Rings – både bra och dåliga rustningar. Plus på huvudkaraktärerna och på designen men minus på slitenheten om man säger så. Det är väl ungefär bara Aragorns rustning som ser sliten ut medan t.ex. alvernas ibland ser lite väl ”balklänning” ut.

Game of thrones – höhö, en klar etta. Inget att klaga på. Jag önskar att alla gjorde sina rustningar som dessa!

Legend of the seeker – snygga men alldeles för nya. Dessutom lite brist på verklig rustning och inte bara läderskjortor.

Merlin – också lite för nya men passar ändå serien på något vis. Jag gillar Arthurs rustning för den är snygg, funktionell och passar det högtravande temat i serien.

Arn – i klass med Game of thrones. Funktionellt, skitigt och historiskt korrekt.

Just nu kommer jag inte på mer exempel men det var några stycken ändå! Andra filmer där man kan syna rustningar i är ju King Arthur, Narnia, Kingdom of Heaven, Snowwhite and the huntsman, Gladiator, Conan Barbaren (HAHA, hur kunde jag glömma Arnold?!) etc. etc. De flesta är ganska så halvkassa. Gillar dock Kirsten Stewarts. Den är förvånansvärt bra faktiskt!
Har ni som läser några fler exempel?

 

 

Jisses vilken vecka jag har haft! Skulle man inte ta det lugnt på sommaren? Nej, inte för min del som har anmält mig till en massa sommarkurser. Har suttit pall hela veckan med en uppgift och blev inte klar förrän i förgår. Seeeegt!

Därför har jag inte hunnit, läsa, blogga, skriva eller göra nåt annat roligt på hela veckan. Det enda jag har unnat mig är att träna en timme om dagen. Y.A.Y...

 

Hur som helst så hoppar jag på bokbloggsjerkan för denna veckan också för jag gillade frågan.

Jag läser oftast inte noveller faktiskt. Varför? Jo, för att jag är en såndär person som inte avskräcks av en tegelsten à la 1000 sidor plus utan snarare hoppar jämfota av glädje över att få spendera sååå många sidor i mitt favorituniversum. Noveller är ju ungefär raka motsatsen till det. Så nej, det händer inte så ofta att jag läser noveller.

Men när jag väl läser noveller blir det ofta skräcknoveller, det var någon annan som skrev det också så tydligen är det en trend. Jag tror knappt att jag har läst någon annan novell än just skräck. Kanske någon gammal hästnovell när jag var tolv men det räknas inte.

Så vad läser jag när jag läser noveller då?
Min absoluta favortförfattare i det här fallet (och nästan i alla andra fall också) är H.P. Lovecraft. 
Ni som inte har läst något av honom, gör det! Han är mästare på det onämnbara, det groteska och överjordiska. Expert på att få en att känna sig liten i rymden och förträfflig på att kasta en in i häftiga historier på bara en sida.

Jag har bara läst honom på svenska, tror knappt att jag grejar hans 1800-tals engelska men det är svårt att få tag på honom på svenska. Pojkvännen hittade en samlingsvolym i mintgrönt tyg (?!) när jag fyllde år som har en hedersplats i min bokhylla. På engelska finns det knappt heller en samlingsvolym med allt han har skrivit men de flesta viktiga verk finns i Necronomicon (som finns i den där fina svarta läderinbundna varianten) men ja, att få tag på allt med honom är rejält svårt. 

 

Några favorittexter av Lovecraft:

 

Färg bortom tid och rum är min absoluta favorit än så länge. Heter Color out of time and space på engelska. 
Uppgifter rörande Arthur Jermyn och hans anfäder är en grotesk parodi på Darwin ungefär.
Cthulhu är hans mest kända och även om den inte är min absoluta favorit bör man läsa den. Heter Call of Cthulhu på engelska.

När jag inte läser H.P. Lovecraft läser jag gärna Poe även om jag ibland tycker att han är lite för deppig för min smak. Där Lovecraft pratar "verkliga" ting pratar Poe mer om sinnets fasor.
En favorit av honom är The Tell-Tale Heart.

Japp, där var mina två favoritnovellister. Snart ska jag dock ta tag i Conanberättelserna av Robert Howard men eftersom jag inte har läst något av honom innan kan jag inte uttala mig än. 

 

Om någon har något tips på någon annan bra fantsynovellist tar jag tacksamt emot det ;)

 

Denna veckan hoppar jag på bokbloggsjerkan igen och nu är det bad guys som det gäller. Nämligen vilken bad guy/girl man tycker bäst om och varför.

 

Det verkar som om de flesta andra fått lite problem när de skulle komma på någon men jag har en klar kandidat. Nämligen Sandor Clegane från A song of ice and fire av George RR. Martin (Game of thrones). Han är kanske mer känd under namnet The Hound som från början kommer från hans familjs vapen som består av tre hundar mot en gul bakgrund. Dock kanske hans personlighet kan stämma rätt bra överens med hur en hund ser på världen. Jag vet ju att Martin älskar sånna där metaforer hehe...

 

Varför väljer jag honom då? Jo, för att jag är så förbannat trött på alla bad boys som är skrivna på ett sätt att det är meningen att man ska tycka om dem. Man ska gilla det där mystiska, otrevliga, farliga och jag är så trött på det. Det är alltid så uppenbart, så trist när man sätter in en mörkhårig mystisk snygging som "är bad boy men som egentligen är god". Gah, hatar det!

Vissa som har sett tv-serien skulle kanske skulle kunna säga att Sandor Clegane är lite likadan men det tycker inte jag. För mig är han nästan tvärtom vilket framkommer bättre i böckerna. Han är verkligen arg, han är bitter, han gillar att slå ihjäl folk, han dricker sig stupfull närhelst han kan, han tänker mest på sig själv och på sin plikt (och på att döda sin bror) och han är inte direkt någon vacker person. Svårt att vara det med halva ansiktet brännskadat. I boken är det ännu värre; han ska t.ex. ha någon form av ticks med munnen (tror det är när han antingen ljuger eller blir orolig) och käkbenet ska även synas. Yummie...
Så nej, ingen snygg främling där inte. 
Men grejen med Sandor Clegane är att han har sin egen uppfattning om vad som är rätt eller fel. Och ibland, inte ofta men ibland, dyker det fram någon ångerfull sida av honom som gör att han faktiskt kan verka riktigt ödmjuk. Jag tror att han har en rejäl strid inom sig som ges bränsle av att ingenting i världen någonsin har varit gott mot honom men egentligen är han nog en rätt schysst person. Han gör det han ska när han måste men gör ingenting bara för att vara elak (även om många tror det). Hans sätt att vara mot Sansa och senare även mot Arya vittnar om det. Precis som en hund är han snäll mot de som är snälla tillbaka, han lyder sin "husse" utan att ifrågasätta men bits om någon kommer för nära. 

 

Sedan gillar han att prata i metaforer som:

 

"A hound will die for you but never lie to you."
"Paint stripes on a toad doesn't make it a tiger."

 

När vi ändå pratar metaforer så gillar han att ge folk smeknamn. Som att han kallar Sansa för Little Bird och Arya för Wolf Bitch. Mycket roligt att läsa tycker jag!

 

Ett citat som jag tycker passar väldigt bra in på honom som karaktär:

"I'm honest. It's the world that's awful."

 

Japp, nu börjar jag nörda in för mycket här känner jag. 

Avslutar med en bild på Rory McCann som spelar honom i tv-serien.

 

Spoilers för den som inte har sett den men vill se den kan förekomma ^^

 

Jo, i slutet av filmen ser vi hur den överlevande Ingenjören (Engineers som de kallar dem)  efter att ha krashat sitt skepp springer bort till Shaw's (Noomi Rapace) kapsel och får en otrevlig facehugger på sig och senare ser vi hur den i sann Alienanda dödar honom genom en chestburster, i avsaknad på svenska ord. 
Uhu, så länge allt väl men det jag inte förstår är att i Alien när folket från Nostromus hoppar ner på planeten hittar de samma (antar jag) skepp som den här ingenjören har krashat och de hittar även en av dessa ingenjörer sittande i sin stol i skeppet och med sin rustning på och med ett exploderat bröst. Det jag inte förstår är hur det har kunnat bli så när den enda överlevande ingenjören dog inne i Shaws kapsel. DAFUQ?! För att det ska funka med Alienfilmen borde han suttit i sin stol, som det nu ser ut är det ingen i stolen och därmed är ungefär världshistoriens största plothole upptäckt. 
Jaja, säger du. Men det var ju ett annat skepp bara. Men icke, säger jag då för deras skepp var nedgrävda under marken och detta hittade Nostromusmänniskorna bara för att det hade kraschat på ytan. Så nej, det kan inte vara ett annat skepp.

 

Nu är det såhär att jag har gjort lite efterforskningar på nätet om det här och då visar det sig att de benämner planeten som Prometheus åker till och den som de hamnar på Alien med olika namn. Hm, det innebär att det inte skulle vara samma planet ens. DAFUQ igen. Det innebär ju att det isåfall har gjorts en prequel till Alien som inte fyller någon funktion alls. DAFUQ?!  Varför göra en prequel som stämmer överens med Alien till 90% men ändra de sista 10 procenten? Skumt asså. 
Tydligen har Ridley Scott också sagt att ingenjören i stolen är mycket äldre än de vi ser i Prometheus antyder då att det fortfarande handlar om två olika planeter men asså ursäkta, om så var fallet kunde ni gärna hintat liiiite mer om det. Som sagt varför ändra de sista tio procenten? 
Men om det skulle vara två olika planeter skulle jag ändå vilja opponera mig lite och inflika: SOS-meddelandet då? Ni som sett Alien vet att anledningen till att de landade var att de upptäckte en radiosignal som repeterades från i närheten av, ja just det, det kraschade skeppet. Och var hör vi i slutet av Prometheus? Jo, vi hör hur Shaw i sann Alienanda skickar ut Prometheus sista meddelande med budskapet "Kom inte hit." Min slutsats när jag såg filmen var ändå att det måste ju varit signalen Nostromus snappade upp för Shaw sände den precis från det kraschade skeppet. Nej, komma och säga att det skulle vara en helt annan planet funkar liksom inte då. Eller har Shaw åkt runt till alla planeter där ingenjörerna hängt och skickat ut varningsmeddelanden från alla? DAFUQ?! Ni hade väl kunnat säga det i filmen isåfall, tack. Som det är nu sitter jag bara här och undrar om det är något fatalt som jag har missat eller om Ridley Scott var så dum så han glömde att det skulle sitta en snubbe i stolen. Jag tror egentligen inte det, det känns som en alltför stor miss. Men att skyla över det genom att säga att det är två olika planeter köper jag inte i och med meddelandet. 

 

Om någon har någon bättre förklaring som jag inte har kommit på får ni gärna upplysa mig ^^

 

Ja, jag tycker faktiskt att det är det. För mig är fantasy inte bara en genre där drakar, svärd och magi måste ingå. Fantasy är för mig alla de berättelser om världar som inte är som vår egen verklighet. Och även fast jag gärna hade haft det så har jag inte korsetter på mig, vår kung slåss inte med danskarna och vapenhuset i kyrkorna används ju sällan nuförtiden till att hänga av sig vapnen i. Därför tycker jag att det är lika intressant att läsa (och titta för den delen) om tiden som förflutit. Jag kastar mig gärna in i Poes mörka värld, läser om lönnmördare under amerikanska inbördeskriget, tar tag i en klassiker à la Jane Austen eller ser hur Arn kämpar med Tempelriddarna under 1100-talet. 
Dessa världarna är så annorlunda ens egen att jag ser dem precis som vilken fantasy som helst, man får lära känna nya seder, andra regler, nya vapen och färgsprakande kulturer som inte finns idag. Verklighetsflykten är precis lika stor som om jag skulle läsa Tolkien eller Goodkind. 
Dessutom blir man ju allmänbildad på köpet, finfint!

 

Historiska böcker du hittar i min bokhylla är bland annat Jan Guillous Arn-böcker, H.P. Lovecrafts skräcknoveller, Historikern av Elizabeth Kostova, Assassins Creed Forsaken av Oliver Bowden, Conn Igguldens Djinghis Kahn-serie samt en hel hög med andra böcker. 
I filmhyllan finns bland annat Kingdom of heaven, King Arthur, Stolthet och fördom (både serien och filmen), En geishas memoarer, 10 000 B.C. och givetvis alla Pirates of the Caribbeanfilmerna!

Några historiska berättelser jag vill sätta tänderna i blir: Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Simon Ahrnstedts trilogi, Drottningkronan av Ingrid Kampås, samt alla Jules Vernes böcker!

 

Så nej, att bara binda upp sig på en genre och utesluta allt annat är inget jag sysslar med, så länge det inte handlar om något som kunde varit min egen vardag är jag nöjd även om det inte finns några drakar med.
Det roligaste är ju givetvis att läsa om Sverige och då särskilt medeltiden och vikingatiden men tyvärr är det lite tomt på den fronten. Någon som vet några bra svenska historiska romaner?

 

Hoppar på bokbloggsjerkan för denna veckan för jag tyckte frågan var intressant.