Järnkonungen av Julie Kagawa - recension

Publicerad 2014-04-04 09:23:00 i Allmänt, Böcker, Paranormal, Recensioner,

Läser böcker på löpande band nu för att vara jag (och för att hålla på med mitt exjobb) och därför har jag alla redan läst ut första delen i Iron Fey som jag köpte på bokrean.

Jag har också fått reda på att jag fått jobb uppe i norr över sommaren så nu försöker jag läsa så många olästa böcker i min bokhylla som möjligt innan jag drar norröver igen.

Första delen i Iron Fey heter på svenska Järnkonungen och är skriven av Julie Kagawa som jag hört mycket gott om på alla bokbloggar jag läser. Det var spännande att se om jag skulle hålla med eller inte.

Järnkonungen är skriven i jagform och vår protagonist är Meghan Chase, tonåring och bosatt i Louisiana. Hon känner sig lite osynlig och har bara en vän i form av grannkillen Robbie. Livet känns lite trist men det ändrar sig snabbt när hennes fyraårige lillebror blir bortrövad och ersatt av en bortbyting. När sedan Robbie visar sig vara någon helt annan än hon trott och tar med henne till det magiska landet Aldrig där troll, alver, jättar och andra mytiska varelser är vardagsmat för att leta efter hennes bror inser Meghan att hon verkligen inte är den hon trott sig vara. I landet Aldrig tävlar Vinterhovet och Sommarhovet om makten och det tar inte lång tid innan Meghan är indragen i deras kamp trots att hon egentligen bara letar efter sin bror. Mitt i alltihopa stöter hon också på Järnhovet som agerar i skuggorna. Där är det mekaniken som råder och alla varelser känns som någon konstig magisk steampunk-blandning.
Ja, rätt intressant premiss alltså.
Av karaktärerna har vi ju givetvis Robbie (som i landet Aldrig kallas Puck), vi har även Grimalkin en gigantisk katt som i mitt huvud bara ser ut som katten i Alice i underlandet samt den motsträviga Ash från Vinterhovet. Meghans dödsfiende, färdkamrat och senare kärleksintresse (givetvis...)

 Jag har väldigt blandade känslor efter att ha läst Järnkonungen. Jag gillar landet Aldrig. Det känns levande, färgsprakande och väldigt välbeskrivet. Hierarkierna känns trovärdiga och jag hade gärna läst mer om drottning Mab och kung Oberon (japp, det är Shakespeare och folktro för hela slanten). Handlingen hade säkert lyfts om Meghan fått spendera mer tid med de olika hoven och man fått lära känna makthavarna lite bättre. Förhoppningsvis kommer det i följande böcker!

Det som gör att jag inte gillar Järnkonungen bättre är de tre huvudkaraktärerna, och då främst Meghan. Hon är så jäkla inkonsekvent så jag blir galen! I ena sekunden är hon tuff, modig, intelligent och snabbtänkt för att sedan bli ett gråtande våp så fort Ash är i närheten. Och tyvärr känns det inte som om det beror på ett val från författaren utan snarare att för att hon behöver bygga upp någon spänning mellan Ash och Meghan och det går inte om hon inte behöver räddas av honom hela tiden. Suck. Hade hon inte behövts räddats av honom hela tiden känns det inte som om de hade fått någon kontakt alls. I call Bad writing!
Ash i sig är det inget fel på men även här känns det lite platt. Man får liksom ingen direkt känsla för hur han är som person, helt plötsligt är han bara kär i Meghan utan någon anledning. Skumt.
Den enda som har en utpräglad personlighet i gänget är Puck och han försvinner ju ur leken rätt fort. Så triangeldramat får minus från mig. Onödigt, dåligt skrivet och helt ointressant. Den jag gillar bäst är helt klart Grimalkin. Han visar att Kagawa faktiskt kan skapa en intressant personlighet om hon vill och det är väl därför jag gillar honom. Jag önskar bara att hon hade gjort det med de andra också!

Så Järnkoungen får medelhögt betyg av mig. Inte dålig men inte bra heller. Däremot kommer jag att läsa nästa del ändå för jag har fortfarande hopp om att det kan bli bättre. 

 
 
Kommentarer (0)

Fredens pris av Anna Blixt - recension

Publicerad 2014-03-29 16:14:50 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,

Elin på Undrentide förlag var ju snäll och skickade hem första delen i Anna Blixts serie Mörkrets väktare för ett tag sen. Idag har jag äntligen en helg för mig själv utan plugg (är mellan två kurser, yay!) och därför var det dags att knäcka de sista 150 sidorna i boken med en kopp te i handen.
 
Fredens pris utspelar sig på kungadömet Vangrind som består av en rätt stor (?) ö. Vi får följa den unga flickan Minora som berättar sin historia om hur det var att leva som en Mörkrets dotter i ett rike styrt av Ljusets barn. Med sina svarta ögon, svarta hår och förmåga att höra berget och växternas hjärtslag blir hon jagad från sitt hem och tvingas döda för sin överlevnad. Tillsammans med andra av Mörkret börjar hon drömma om att slå tillbaka för att slippa se sina vänner dö och leva som en flykting i bergen och när en man stiger fram och leder Mörkrets folk mot strid hamnar Minora mitt i händelsernas centrum, vare sig hon vill eller inte.
 
Fredens pris lämnar efter sig en bitterljuv känsla i mitt huvud när jag stänger boken. Historien kändes lite kliché i början och jag var inte precis övertygad om att jag gillade Minora. Jag menar, utsatta folkslag med undanträngda krafter finns det ju gott om och jag tyckte till en början att världen kändes lite platt och ensidig. Men allteftersom jag vände blad blev historien bättre och bättre för att i slutet kännas så fulländad som den kunde bli. Jag kan nog till och med säga att Blixt lyckats skapa något av det bästa inom svensk fantasy. Ja, det tycker jag nog, faktiskt. 
Berättelsen känns som sagt lite kliché och ensidig de första hundra sidorna men när Blixt börjar introducera andra riken, mer magi och moraliska dilemman börjar historien känns både fyllig och välplanerad. Vi får följa händelserna genom Minora, som minns tillbaka och det är hennes version av händelserna som vi ser. Språket är drömskt och med en ton som påminner om en sång eller en dikt. Blixt har lyckats väl med att få läsaren att förstå att det är minnen, inte faktiska händelser som vi läser och jag får en känsla av att Minoras minnen inte alltid är korrekta även om de verkar korrekta i hennes eget huvud. Det här är hennes historia och den består av hennes tankar, det har Blixt lyckats förmedla mycket bra. 
Även om berättelsen är händelserik och fylld av magi,slag och färgstarka platser känner jag att jag alltid får se det som händer genom Minora. Hon bryr sig inte så mycket om personerna runt om henne vilket gör att jag har svårt att bilda mig en uppfattning om karaktärerna. Även Minora känns utom räckhåll och om det är för att Minora inte är en person som inte bryr sig så mycket om relationer till andra människor eller om Blixt helt enkelt inte lyckats med att beskriva dessa människor så väl vet jag inte. Men det är inget som stör mitt läsande trots att det var lite svårt att vänja sig vid det i början. 
Vidare hade jag gärna sett att vissa händelser hade fått ta lite mer tid. Händelser som sätter djupa spår i Minora kan avhandlas på bara någon sida vilket gör att jag får ännu svårare att sätta sig in i henne som person. Ibland känner jag med henne så mycket det går och ibland känner jag inget alls. Men allt det svåra med att komma karaktärerna in på djupet försvinner så fort man accepterar att det är inte bokens mål, bokens mål är att förmedla Minoras minnen och när man insett det blir boken så mycket lättare att läsa.
 
Jag kan inte annat än buga och bocka åt Anna Blixt som lyckats med konststycket att skapa en fantasy där jag känner mig hemmavan i klicheérna men som ändå är helt annorlunda allt annat jag läst. Hon har helt enkelt tagit det bästa ur traditionell fantasy och lagt sin berättelse ovanpå detta. 
Dessutom är det skönt med en fantasy där kvinnorna varken är amazoner eller där männen är mansgrisar, här är alla människor, precis som det ska vara!
 
Jag hoppas, och tror, att nästa, fristående, del i serien är lika bra!
 
Kommentarer (0)

Tankar om Gravity

Publicerad 2014-03-27 21:00:06 i Allmänt, Filmer, Recensioner, Science Fiction,

Jag såg oscarsnominerade rymdrullen Gravity i helgen och tänkte att jag får väl skriva nåt litet om den. Jag orkar inte skriva något avancerat, har lite annat att skriva såsom Projektplan till mitt kandidatarbete men några meningar får det väl blir ändå ;)
 
Gravity alltså, en liten hype om filmen har ändå nått mig. Den skulle ju vara så realistisk, så närgången, så enslig... Och dessutom är det ju min favorit-Harry-Potter-regissör som gjort den ehe...
Var den så enslig, närgången och realistisk som hypen fått den att framstå som?
Mja.
Det var inte direkt en mysig film. Det var rentav väldigt obehagligt att se när Ryan (Sandra Bullock) slogs loss från rymdskeppet och snurrade iväg rätt ut i världsalltet. Det var också väldigt illustrativt att i vissa scener få följa Ryan i first person-perspektiv. Mycket obehagligt, särskilt när det snurrade. 
Allt som gjordes för att befästa oroskänslan var riktigt bra, jag kan tänka mig att filmen på en bioduk hade gett mig en rejäl klump i magen och träningsvärk i tårna efter all nervositet. 
Däremot förstår jag inte riktigt det här med tystnaden. De började filmen med ett riktigt statement; nej, vi vet att ljudvågor inte kan färdas i vakuum, alltså inget ljud i rymden. Så varför hör vi en massa ljud då?! Aaaah, sluta försök vara realistiska om ni sen inte håller det liksom! Jag råkade dessutom missa att slå på högtalarna (ehehe... så går det när man har för mkt teknik som ska fungera med varandra) så jag trodde att hela första fem minuterna var dödsstysta (för det var vad folk som sett filmen hade antytt). Döm om min förvåning när jag slog på ljudet och insåg att det var en massa walkie-talkieskrap överallt. Fördärva känslan, hej...
Dessutom var de också inkonsekventa med gravitationen (eller icke-gravitationen). När Ryan försökte rädda Matt (George Clooney) hängandes i skyttelns fallskärm var hon tvungen att släppa för hans rörelsemomentum drog loss henne. Ehum ursäkta mig här lite men hans rörelsemomentum borde väl för fasiken försvunnit när linan mellan dem spändes första gången. Som det var nu drogs han typ "nedåt" helt utan anledning. Duh.
Sånt där stör mig skitmycket när jag tittar på en film som sägs vara "vetenskapligt korrekt". Jag kan alltså inte tycka att en film är bra om den utger sig för att vara korrekt men inte är det. Tyvärr faller Gravity lite in i den kategorin. 

Men det är fortfarande en sjukt obehaglig och samtidigt underhållande film! 
Vill också påpeka att den var precis lagom lång. 1,5h var precis lagom för att göra den tillräckligt spännande men inte dryg med en massa flashbacks and shit som det nästan alltid annars är om en films huvudstory inte är tillräckligt mastig. Men Gravity redde upp längden på ett ypperligt sätt! Bugar och bockar!
 
Kommentarer (0)

Kleptomania av Kristina Hård - recension

Publicerad 2014-03-21 08:21:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

 
Fick hem Kristina Hårds senaste bok Kleptomania, som faktiskt släpps idag, för ett tag sen från Styxx. Tack så mycket! 
 
Först blev jag lite förvånad när jag öppnade kuvertet och tittade på omslaget. Har det blivit fel? Det här måste ju garanterat vara en deckare och inte fan läser jag deckare. Jag tänker främst på de flagnande bokstäverna, författarens efternamn som täcker hela boken och tar bort blicken från titeln, lite glåmig, ganska intetsägande bakgrund osv. Men Styxx ger ju inte ut deckare och när jag tittade närmare såg jag ett minimalt luftskepp (!) uppe i högra hörnet och insåg att det nog hade varit blivit rätt ändå.
Men som sagt, dåligt val av omslag, jag hade inte ens sett åt boken om jag inte vetat vad det var eftersom jag bara antagit att det var en vanlig svensk deckare. Men det kanske också är bra? Alla deckarläsare kanske tar upp boken i tron att den är en deckare? Hm...
 
Hur som helst började läsa Kleptomania med huvudet fullt av frågor. Vad skulle jag vänta mig av det här egentligen?
Efter att ha läst ut boken på ett par dagar kan jag konstatera att det jag fick liknade inget annat jag läst.
Kleptomania är satt i en nära framtid, eller kanske bara i en alternativ verklighet där flyget och tåget ersatts av luftskepp och där särskilt en man står för hela Sveriges (och världens) infrastruktur, nämligen Linus Kaiser. Den här driftige storföretagaren gick på bara några år från kornflakesmannen till en av Sveriges och världens största företagare i med sitt luftskeppsimperium och givetvis är en hel drös med folk intresserade av hur han lyckades. En av dem som inte är intresserad är dock Ingra Varg, en kvinna som jobbar på skatteverket och som får i uppgift att kolla igenom Kaisers finanser nu många år senare när han har gått och blivit dödssjuk i en mycket underlig cancerform. Kaiser däremot börjar till Ingras obekvämlighet berätta sin historia för henne, inte för att han gillar henne utan för att han vill berätta för någon, helst någon som kan sätta hans ärkenemesis finansministern på pottan med sin historia. 
 
Inte mycket fantasy där, tänker ni kanske. Världen är mycket lik vår och allting verkar lugnt och som upplagt för en tråkig självbiografi. Men Hård lyckas förvåna genom att ta oss tillbaka till tiden före Kaisers uppgång, till tiden för den stora tågkraschen där han var den enda överlevande. 
Genast ändrar boken ton och det tar inte lång tid innan jag börjar vända sidor i rasande fart med en allt högre obehagskänsla i kroppen. Vi får in ett annat perspektiv i form av en ung kille vid namn Halvar som blir allt mer nervös desto längre de befinner sig ute i urskogen och mörkret. Några kapitel senare har obehagskänslan slagit rot ordentligt och till och med gått över till skräck (litterär skräck, givetvis) för min del. Plötsligt går vi från Linus Kaisers verklighet till Halvars verklighet och Hård introducerar troll, oknytt (kallade skräp), skogsråer i rasande fart. Det är rått, välbeskrivet och med en bitter smak i munnen följer jag Kaiser och Halvar och de andra genom den svenska skogen när mörkret och dimman sänker sig. Långt bort från allt vanligt och rationellt. För det här är inga trevliga varelser, de följer sina egna infall och instinkter och om en människa stryker med under tiden spelar ingen roll för dem.
 
När jag läst klart Kleptomania var jag imponerad. Inte för att det var den bästa boken jag läst men för att Hård lyckats med konststycket att få mig att känna mig olustig. Hennes språk och miljöbeskrivningar känns så, inte vanliga, men rättframma att kontrasten till det uråldriga, onaturliga blir så skarp att jag har svårt att värja mig från det. Jag trivs med hennes takt, här är det inga långa omskrivningar utan handlingen förs framåt i ett väl avvägt tempo. Kanske hade boken kunnat må bra av att vara lite längre. Särskilt med tanke på cliffhangern i slutet, det är ju första delen i en serie och för min del känner jag att istället för att dela upp serien kunde den gått fortsatt med del två direkt i samma bok. Men vissa gillar ju inte för tjocka böcker så det är ju en smaksak antar jag.
 
Hur som helst måste jag säga att jag blev positivt överraskad av Kristina Hårds Kleptomania (namnet förklaras i boken!). Det är en fantasy som nog även kan passa människor som i vanliga fall inte gillar fantasy men den tilltalar även inbitna fantasyälskare som jag själv. En riktig bladvändare helt enkelt! Kanske är skräckthriller dock en bättre beskrivning av boken? Jag bryr mig inte, jag gillade det jag läste, det tråkiga omslaget och cliffhangern till trots! 
 
Bättre än såhär blir det inte när man fotar mitt i natten med datorns webbkamera!
Kommentarer (1)

Tankar om Once upon a time

Publicerad 2014-03-15 15:03:39 i Allmänt, Recensioner, Tv-serier,

Efter att ha ägnat hela vintern åt att titta på Doctor Who har jag nu snöat in på en annan tv-serie, nämligen Once upon a time. Jag är mitt i andra säsongen nu och hoppas att jag blir klar i lagom tid för att bara behöva vänta litegrann innan jag kan se sista halvan av säsong tre som tydligen börjar sändas i dagarna. Bra timing hehe...
Once upon a time har ett unikt koncept, vi får följa Emma Swan (spelad av Jennifer Morrison) som blir ivägdragen av sin bortadopterade son Henry till en liten småstad i Maine kallad Storybrooke där han påstår att alla människor är karaktärer ur de klassiska sagorna som blivit förbannade av den Onda Drottningen så de inte minns sitt gamla liv. Enligt Henry är Emma den som ska bryta förbannelsen och ungefär där bär det av. 
Vi får följa hur Emma försöker få grepp om människorna i Storybrooke samtidigt som vi får flashbacks till landet långt långt borta där de allesammans är sig själva och man får följa hur händelserna tedde sig innan förbannelsen. 
Vi får följa alla kända sagofigurer; Snövit, Maleficent, Prince Charming, Rödluvan, Rumplestiltskin, Belle, Mulan, Kapten Krok, Benjamin you name it, they're there. Men förutom att följa dessa i deras hemland får man också följa samma karaktärer i deras vanliga (eller ja, inte vanliga för dem) liv i Storybrooke. 
Förvirrande? Klichéartat? Faktiskt inte alls. 
Jag fick nästan kalla fötter när jag förstod att det var samma författare som till Lost och vi vet ju hur det blev med flashbacks i den serien, ve och fasa. Skillnaden mellan Lost och Once upon a time är dock att återblickarna i den senare faktiskt är något att ha. I Once upon a time ger återblickarna djup åt karaktärerna, bygger historia och är dessutom väldigt underhållande eftersom man får svärdfighter, ogres, vackra klänningar och en massa andra godsaker för en fantasyälskare som jag. 
Man kan tro att Once upon a time borde vara urtråkig med tanke på att, ja, man kan ju redan historien om Snövit, Askungen, Mulan och alla de andra. Men icke. I återblickarna får vi givetvis de vanliga historierna uppspelade för oss men det är alltid någon krumelur på historien så man inte känner igen det. Till exempel var planen att Prince Charming skulle gifta sig med någon annan och innan han väckte Snövit med sin kyss hann hon rädda livet på honom ett antal gånger för att nämna några förvecklingar de gamla klassiska sagorna fått. Något jag har lärt mig när jag snart sett två säsonger är: inget är som du tror. För så enkelt är det aldrig. Det är kliché, javisst men även så inte kliché att jag inte kan låta bli att förundras över snillrikheten i hela serien.
Dessutom skulle jag vilja nämna att det i stort sett bara är bra skådespelare med. Inga man direkt hört talas om innan (förutom Robert Carlyle) men nog gör de ett bra jobb. Ingen av de större karaktärerna är dålig och det finns inte direkt någon man stör sig på. Däremot skulle jag vilja lovorda de två mångfasetterade skurkarna; Rumplestiltskin och Regina (Den onda drottningen). Vilket makalöst radarpar alltså! Jag tyckte ju att Robert Carlyle i stort sett var det enda som var bra i Eragonfilmen och i Once upon a time tar han det ett steg längre och är helt strålande! De avsnitten han är med ordentligt i höjs ju serien några pinnhål om man säger så. Även Lana Parilla som spelar Regina är fenomenal på sitt lågmälda, förbittrade sätt och även här visar serien att de verkligen stampar på klichéerna ordentligt.
Förutom att serien är värd att se bara på grund av Rumplestiltskin kan man se på den enbart för att de flesta huvudkaraktärer är kvinnliga. Ohnej, en tjejserie! tänker alla killar nu men stopp och belägg! Jag orkar titta på allt mansdominerat skit och kan respektera att det kan vara bra trots att de kvinnliga karaktärerna bara är fnittriga horor, då kan ni killar faktiskt titta på en serie där de flesta karaktärerna är kvinnliga utan att de manliga för den sakens skulle blir platta och tråkiga. Det är faktiskt få serier som klarar detta men Once upon a time gör det. 
Vad är dåligt med Once upon a time då?
Ja, effekterna. Jisses alltså. Windows 95 ringde och ville ha tillbaka sin grafik ungefär. Hu! 
Jag bryr mig inte så mycket om varelser och sånt innebär dåliga effekter men när väggen bakom två karaktärer alldeles uppenbart är greenscreen reagerar även jag. MEN det visar också att de lagt pengarna på andra saker, t.ex. bara skript och skådespelare vilket gör att jag har överseende med det. Hellre dåliga effekter och bra plot än tvärtom säger jag bara.
Vidare skulle jag vilja säga att det går lite väl långsamt ibland. Andra halvan av första säsongen kändes enbart som transportsträcka och jag skulle aldrig klara av att vänta på ett avsnitt i veckan. Det händer alldeles för lite för att orka med det. Förmodligen beror det på återblickarna vilket gör att det inte blir så mycket tid kvar av de 43 minutrarna för att det ska hinna hända så mycket. Tyvärr. 
Och precis som vanligt känns det som en serie som kan pågå hur länge som helst. 
 
Men jag fortsätter att titta så länge det ligger på den här nivån!
 
Kommentarer (2)

Sanningens svärd - nu är jag klar!

Publicerad 2014-02-09 12:12:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,

Fattar ni?! Bokserien som jag har hållt på med sen gymnasiet har kommit till vägs ände. I december läste jag ut sista sidan i 25:e (!) delen och med det var det dags att lämna Richard, Zedd, Kahlan och magin i Midland för gott. Och ska jag vara ärlig är jag inte särskilt ledsen. 
Det som började så bra, och då menar jag genialiskt, superengagerande och nytänkade bra, blev runt bok 16,17 tråkigt, upprepande och fyllt med oengagerande sidospår. Tyvärr.
 
Missförstå mig rätt. Sanningens svärd är en makalös serie. Goodkind har skapat en värd fylld av magi, profetior, filosofi, historia och action med en huvudkaraktär som jag även efter seriens slut håller som en av mina favoritkaraktärer all time (läs mer om varför jag tycker så här). Men tyvärr, tyvärr håller det inte hela vägen. De oväntade vändningarna, välskrivna actionscenerna och intressanta karaktärerna byts sakteligen ut mot långdragna miljöbeskrivningar, sidovis med filosofiskt tänk och ingen som helst karaktärsutveckling.
Fram till cirka bok femton tyckte jag att Sanningens svärd var en riktigt bra serie att läsa. Jag förvånades över alla intressanta platser som Goodkind beskrivit. Midland känns genomtänkt och likt många andra fantasyförfattare har han ägnat mycket tid åt att konstruera en trovärdig värld. En fördel gentemot många andra serier är också att Richard själv är från en annan plats och man får följa hans upptäckt av Midland, magin och dess regler vilket gör det lättare att komma in i världen för läsare. Stort plus där!
Goodkinds storhet ligger helt klart i hans magisystem och hans sätt att väva in profetior i allt han skriver. Det är profetior, regler för profetior, förgreningar av profetior, självuppfyllande profetior, you name it. Allt handlar i slutändan om profetior även om Richard är mycket skeptiskt inställd till det hela. 
När jag läser förvånas jag över Goodkinds förmåga att få sin magi och sina profetior att låta fullständigt logiska och samtidigt rejält invecklade. Detta är seriens starka sida. I början varvas dessa profetior, magin och filosofin fint med handlingen som för boken framåt men någonstans i mitten känns det som om Goodkind börjar tappa fokus. Istället för handling skrivs sidovis med beskrivningar av byggnader och platser man redan har besökt flera gånger förut och till slut blir det så frustrerande att jag bara vill skrika: "Men vi var ju där i förra boken! Jag vet vilken färg det är på stenen ffs!" Vidare börjar filosofin ta en större och större plats i serien och även här blir det rejält långdraget med utförliga beskrivningar av huvudpersonernas religiösa åskådning och livsfilosofi. Vilket var både nytänkande och intressanta första gången man hörde det. Inte när man för tredje gången i samma kapitel får läsa om det! 
Förutom detta inleddes andra halvan av serien med en ca tre bok lång sideplot med en huvudperson man aldrig träffat på tidigare. Jag hoppades (men tvivlade) på att detta tre böcker långa snedsteg skulle resultera i någon formidabel plottwist i slutet men icke. Det var bara utfyllnad. Suck.
Mycket utfyllnad blir det också med alla dubbla beskrivningar och långdraget filosofiskt snack. Med lite redigering hade serien lätt kunnat kortas ner 5-10 böcker (!) utan att själva kärnan skulle försvunnit. För när det väl händer något som för handlingen eller karaktärerna framåt är det fortfarande riktigt, riktigt bra. Då känner man igen första halvan av serien och tror för ett tag att författaren har ryckt upp sig, men tyvärr är så inte fallet. Goodkind sätter lite krokben för sig själv när han nästlar ner sig i allt onödigt och det känns som om han tappat bort sig själv och varför han började skriva serien lite. Hade allt fluff tagits bort och serien kortats ned hade serien varit bland det bästa som skrivits inom epic fantasy men som det är nu är jag mest ledsen över att han inte rodde i hamn något som var så bra i början. Så jäkla synd!
Men i vilket fall är Sanningens svärd en serie av episka proportioner, välarbetad och händelserik och värd att läsa om man bara har överseende med allt fluff i slutet.
 
Och en sak till. Jag läste böckerna på svenska. Gör inte det. 
För översättningen i serien kan vara den absolut sämsta jag någonsin varit med om. Den är så sjukt jäkla kass att jag ibland bara vill kasta böckerna i väggen.
T.ex. byter de namn på karaktärer halvvägs igenom. "Jägare" blir helt plötsligt "Chase" till exempel. Bara en sån sak. De överanvänder också vissa ord i vissa specifika böcker. t.ex. "råskinn" och "rappade väggar" vilket har gjort att jag hör sirener i huvudet så fort dessa ord dyker upp. Tack för den!
 
Over and out.
Ska man börja på Wheel of time nu? ;)
En stor men ofullständig hög Sanningens svärd-böcker
 
Kommentarer (2)

Ödesgudinnans val av Caroline Hurtig - recension

Publicerad 2014-01-25 08:53:00 i Allmänt, Böcker, High fantasy, Recensioner,

Då har jag äntligen haft tid att läsa klart den här boken som Caroline var så snäll och skickade till mig redan innan jul. Tack Caroline!

Ödesgudinnans val är första boken i den planerade serien Själarnas öden och är den andra boken jag läst av en egenutgivare. Verkligen spännande att få läsa böcker som man annars inte hade fått läsa alls eftersom förlagen är så restriktiva. Mer egenutgivare, tack!

Ödesgudinnans val är en bok vars handling är placerad i dimension jämte vår. I denna andra dimension finns hela den nordiska folktron samlad i stort sett. Vi har vättar, tomtar, demoner, alver, andar och Hurtigs egna skapelse svartänglarna och hybriderna. Och så har vi ödesgudinnorna. Givetvis!
De är fem till antalet och styr tillsammans över alla själars öden både i vår dimension och deras egen. De guidar, styr och vakar över alla själar som finns och ser till att de följer den väg som lagts ut eller guidar dem in på en bättre. Vi får särskilt följa en av dessa gudinnor, gudinnan Aria och det är hennes liv och de val hon gör som bokens handling grundar sig på. Förutom henne har en svartängel vid namn Kol också en stor roll och hans krångliga öde styr i mycket mån också bokens handling. Förutom dessa två får vi följa de övriga gudinnorna, alla med olika krafter och personligheter, en hel del olika svartänglar knutna till Kol, några människor i vår dimension och även ett gäng demoner. 

Ödesgudinnans val är i mångt om mycket en berättelse som handlar om förändring, vad händer när saker varit på ett visst vis sedan tidernas begynnelse och helt plötsligt ändras. Hur reagerar folk som helt plötsligt blir utkastade i något nytt, vilka val gör de och vad har det för konsekvens för alla andras öden och även för själva tiden?
Hurtig har skapat en värld som på vissa håll känns väldigt välbekant om man är någorlunda bekant med nordisk folktro och traditionell fantasy i största allmänhet men hon har även lyckats skapa något helt unikt vilket gör att hennes bok känns både väldigt fräsch och samtidigt väldigt hemmastadd. 
Boken är inte särskilt lång vilket gör att händelser, strider, val och år kan förflyta på bara några sidor och är man inte försiktig kan man lätt missa en viktig händelse just på grund av detta. Men detta gör också att boken aldrig tappar fart. Om den riskerar att göra det hoppar Hurtig gärna fram ett par år till nästa avgörande händelse. Ingen långtråkig bok alltså!

Även om handlingen i boken inte är jätteinvecklad tror jag att historien i följande böcker kan bli både överraskande och härligt invecklad med alla öden som ska knytas ihop och själar som är sammanbundna. I denna boken känns det som om Hurtig bara har skrapat på ytan av det hon tänkt sig längre fram och handlingen känns än så länge som en upptakt till något större, det ges ledtrådar lite överallt om vad som komma skall osv. Det bådar gott men jag är inte övertygad om storyn kommer att hålla än men om Hurtig håller tungan rätt i mun kan det blir riktigt bra.

Något som däremot drar ner betyget på boken är dess språk. Jag själv är väldigt petig med både grammatik och ren stavning och tyvärr tycker jag att jag hittar alldeles för mycket fel som hade kunnat rättats till vid en korrekturläsning. En del är säkert slarvfel men en del är rena grammatikfel och Hurtig är även väldigt förtjust i att lägga in ordet ”så” överallt, något som stör flödet i läsningen rätt rejält. Jag kan inte heller låta bli att reagera när det används flera utropstecken på raken och ibland är det konstiga radbyten osv. Det är dock inget som jag inte tror en ordentlig genomläsning hade kunnat åtgärda och är man inte lika petig som jag märker man det säkert inte så mycket!

Allt som är är Ödesgudinnans val en lättläst bok som blandar folktro med nytänkande idéer och som säkert kan utvecklas till något riktigt bra längre fram, förutsatt att den korrekturläses lite mera!

 
Kommentarer (2)

The Hobbit Desolation of Smaug - recension

Publicerad 2014-01-22 20:44:53 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Recensioner,

 I söndags var det även dags för mig att se The Hobbit. Anledningen till att jag inte sett den förrän nu berodde främst på att jag inte hade lust att köpa 3D-glasögon bara för en bio i Luleå då jag i vanliga fall går på en så mycket bättre självständig bio som både är billigare och delar ut glasögon. Nu är jag alltså hemma i söder igen och de senaste veckornas kaos med tenta, hemtenta, flytt och meck med kandidatarbetet är över för tillfället vilket gjorde att jag och pojkvännen tog första bästa chans att gå och se filmen.
Så här kommer lite (hehe mycket, applåder till alla som läst allt!) tankar kring den och massiv spoilervarning utfärdas (kan även dyka upp nåt från boken).
 
Jag recenserade även första filmen som du kan läsa här!
 
Jo, The Hobbit alltså. Förväntningarna var både höga och väldigt låga. Jag är som bekant inget vidare förtjust i 3D och det här nya HFR verkade för mig bara vara ett försäljningsargument för att ta lite mer betalt. Dessutom tycker jag att 3D mest gör att man ser alla defekter och effekter (hehe, här rimmas det friskt) ännu mer. Dwalin med de båda yxorna på ryggen till exempel. Herregud, gummi eller? Och Radagast slädfärd, jisses. Dör varje gång jag ser det. Dessutom tyckte jag det var svårt att få någon relation till alla dvärgarna i förra filmen, jag menar de är ju för fan typ fjorton stycken!

Först och främst måste jag säga att andra filmen var långväga bättre än första. Det var bättre effekter, bättre karaktärsbyggande och bättre fart helt enkelt. Mer spännande handling också.
Så varför tycker jag så? Jo, i denna filmen fokuserades mycket på att man skulle få en relation till dvärgarna. Nu känner jag igen de flesta av dem och har till och med koll på namnen på de flesta. De gjorde ett bra jobb med att få in lite små sidohistorier till de flesta av dem. Vi fick ju bl.a. lära känna Gloin lite bättre. Kul! Det var också ett smart drag att dela upp hela gänget i slutet, något som inte händer i boken, vilket också gjorde det lättare att få grepp om allesammans. Trots att filmen heter The Hobbit var Bilbo faktiskt inte med så speciellt mycket. Jackson har valt att skifta fokus från honom till dvärgarna vilket var ett smart drag. Helt plötsligt bryr jag mig om alla, inte bara Thorin och Bilbo (och Balin men vi vet ju alla var han slutar eller hur ;) ). Förutom dvärgarna gillade jag även att de skrivit in Legolas (som inte heller är med i boken). Det är ju inte helt otroligt att han skulle kunnat dyka upp, han är ju ändå därifrån. Jag hade dock lite farhågor över att man hade skrivit in honom då jag kände att det kanske skulle bli väldigt platt men jag tyckte Bloom lyckades bra med att gestalta en yngre Legolas utan den insikten han har i Sagan om ringen-filmerna. Tummen upp! Och tummen upp för alla som fortfarande läser! Vi fick även möta Beorn (min favorit) spelad av Mikael Persbrandt (av alla människor) men det märktes ju inte. Synd att han inte fick vara med mer! 
Vidare, Evangeline Lilly! Ända sedan jag såg henne i Lost har jag tänkt ”hon skulle ju passa bra som alv!” och nu äntligen var det dags! Woho! Jag kan ärligt erkänna att jag inte alls var beredd på den helt oväntade kärlekshistorian mellan henne och Kili men även här blev jag positivt överraskad. Kärlekshistorier som sidospår är oftast väldigt ointressanta och platta men jag gillade det! Synd bara att Kili dör i boken, men det kanske han inte gör nu? Teorier? Han är ju på fel plats just nu. 
 
Effekterna då?
Bättre, de blev ju av med sina vapen rätt fort och resten såg bra mycket bättre ut. Helt plötsligt såg det ju tungt ut inte som om de bar på en ballongyxa! Och Smaug, jag bockar och bugar! Hade även här en del farhågor eftersom örnarna såg överjävliga ut i förra filmen men här hade de lagt krut på att det skulle se bra ut och man kände igen stilen från de gamla filmerna. Skönt!
Jag tycker fortfarande att 3D är helt överflödigt dock, snälla ni betala inte för den skiten!
 Angående själva handlingen så är snart allt ändrat från boken Bilbo vilket jag inte ser som ett problem. Det känns mer som om de bara gjort en prolog till Sagan om ringen (vilket jag sa redan förra året) och namngett den Bilbo än att de faktiskt gjort en film baserad på boken. Jag har hört att en del är taget från Silmarillion, det här med nekromantikern t.ex. men mycket är nog rent påhitt. Vilket är bra för ärligt talat orkar jag inte med när fjorton dvärgar ska ta sig över en flod en i taget eller vilken färg de har på luvorna som det är utförligt beskrivet i boken. Det gör också att vi som har koll på boken inte riktigt vet vad som ska hända. Mumma!
Vad är dåligt med The Hobbit då? 
Först vill jag bara skrika: vad hände med sångerna?! Jag som var så överlycklig över att de äntligen tagit till vara på den skatt i form av dikter, sånger och ramsor som finns i böckerna och nu skiter de i det igen. Vill gråta! Och dessutom var filmmusiken rätt lam den med. Lyssnade igenom det hemma sen och det är ju milväga ifrån den första filmens kvalitet. Howard Shore, fick du lönesänkning eller? Besviket fan här!

Förutom musiken tycker jag fortfarande att det ser för ”krispigt” ut i HD. Det blir liksom så skarpt att det inte ser verkligt ut och jag saknar de gamla filmernas ingåddhet (bra ord!). Låt det inte bli så skarpt att jag ser att sömmarna är maskinsydda, det förtar känslan. För The Hobbit har inte riktigt den där känslan av verklighet de gamla filmerna har och det är synd. Det gör att jag aldrig kommer att uppskatta dessa filmerna riktigt så mycket som de gamla, tyvärr. Dessutom tyckte jag att den kändes lite lång (och när jag säger det, då är det långt!), trodde nästan de skulle hinna fram till Bards stora roll men nej, det blev en cliffhanger istället.

 

Så nu väntar jag på nästan års film och gottar mig åt att jag snart kan få se en ny säsong av GoT i väntan på tredje The Hobbit. Tur att det finns några ljuspunkter längs vägen! 

 

Kommentarer (2)

Fallen av Lauren Kate - recension

Publicerad 2014-01-03 09:29:00 i Allmänt, Böcker, Paranormal, Recensioner, Urban fantasy,

Jaha, då kan jag lägga ännu en YA-bok till högen jag läst här uppe i Luleå. Lite ovanligt för att vara jag men vafasen, man måste ju vidga sina vyer ibland. 
Fallen är skriven av amerikanska Lauren Kate och är första delen i en kvartett där fortsättningarna heter Torment, Passion och Rapture. Och ja, omslagen på de andra delarna är lika snygga. Omnom liksom!
 
Fallen kretsar kring sjuttonåriga Lucinda (Luce) som efter att ha varit med om en brand där en person dog blir placerad på internatskolan Sword & Cross mitt i Georgias träskmarker. Sword & Cross kan liknas vid någon form av ungdomsanstalt (om än inte riktigt så allvarlig) för ungdomar med psykiska problem eller som är farliga för allmänheten. Luce är dock inte alls psykiskt sjuk och inte alls farlig. Hon har bara ett problem och det är skuggorna. De där svarta, oformliga som dyker upp närhelst det är fara å färde och som blivit fler och fler desto äldre hon blivit. Men väl placerad på Sword & Cross får hon ytterligare en sak att grubbla över och det är Daniel Grigori. Killen som ena dagen är arg och avvisande för att nästa dag vara både omtänksam och kärleksfull och som Luce känner är skrämmande välbekant utan att hon någonsin har sett honom förr. 
Ja, det är väl ungefär där handlingen trampar av i Fallen och jag vill ju inte avslöja för mycket men jag kan säga att det handlar om änglar och då främst fallna änglar så vet ni det också.
 
Fallen skulle ju som sagt handla om änglar och det var därför jag lånade boken men de första 350 sidorna handlar mest om Luce och hennes tonårsproblem. T.ex. vad man ska göra för att passa in, vilken kille som hon ska satsa på, hur tråkig skolan är osv osv. Boring, tyckte jag som funderade på att lägga ned boken efter 200 sidor (ni vet min 200-sidorsregel). Förutom några små fantasyrelaterade händelser som mest var förnimmelser snarare än händelser var boken som vilken tonårsbok som helst. Jag kunder lika gärna läst Meg Cabot eller Sara Kadefors och det var ju inte riktigt det jag var ute efter. Men jag hade en känsla av att boken kunde ta sig (prologen vittnade om det) och jag fortsatte läsa. Någonstans vid sidan 350 började det äntligen ta fart och därifrån är det rasande spännande ända in i kaklet. Det är vingar, skuggor, glömda minnen, mord, bränder och urgamla profetior i ett virrvarr och Kate lyckas hålla läsaren precis så insatt i historien om Luce och Daniel att man fortsätter att läsa men utan att hon avslöjar för mycket. När boken är slut vet jag en hel del men absolut inte allt och det gör att jag gärna fortsätter att läsa tvåan.

Men man kan ju inte komma ifrån att det var en väldigt lång och seg introduktion innan historien tog fart och det dödar boken lite, jag hoppas att jag slipper det i nästa del. Men det ska också sägas att hade jag varit sjutton eller yngre hade jag säker älskat första delen av boken också men nu känner jag mig bara gammal haha!
Sedan kan man ju inte heller komma bort ifrån att det liknar Twilight, inget fel i det dock, och historien kretsar ju självklart mycket kring Luce och Daniels förhållande men jag hoppas, och tror, att Kate kan få historien att kretsa lika mycket kring alla myter och profetior även utanför det centrala kärleksparet. Men är det kärlek man är ute efter har man ju helt klart hamnat rätt.
För mig som aldrig läst en bok om änglar förr känns Fallen nytänkande och fräsch efter alla vampyrer och det verkar som om Kate är en författare som har potential till att bli riktigt bra. Vi får se i del två!
 
 
Kommentarer (0)

Catching fire - recension

Publicerad 2013-12-17 09:55:00 i Allmänt, Dystopi, Filmer, Recensioner,

 I förrförra veckan var även jag och såg Catching Fire. 
 
Spoilervarningar från filmen!
Jag hade väl egentligen inga direkta förhoppningar för i mitt huvud var andra boken den sämsta och ungefär bara en upprepning av första och en upptakt till tredje. 
Döm om min förvåning när jag insåg att filmen var bättre än första filmen och att jag, till skillnad från i boken, gillade biten innan spelen bäst. Hm, vad hände där?
Jag tror det berodde på att de hade lagt ned fruktansvärt mycket jobb på att tiden innan The Quarter Quell skulle så bra som möjligt och verkligen engagera. Inte bli som ett enda långt intro till spelen. Och som de lyckades! Jag var nära att gråta så många gånger! Det var så många ögonblick under The Victory Tour men även när Effie sa till dem att de förtjänade bättre och att hon var ledsen bröt jag ihop totalt. Gudars liksom! 
Jag som är ett stort fan av Peeta älskade också hur han utvecklas som karaktär i denna filmen även om jag tycker att Jennifer Lawrence är en mycket bättre skådespelare än Josh Hutcherson. Det kan vara så att det är hon som bär upp Peetas karaktär lite också. 
Som sagt, de hade lyckats väldigt bra med att få till hela propagandakänslan runt The Victory Tour, jag känner nästan andra-världskrigetvibbar runt hela grejen med unga, starka och vackra personer, stora affischer och tal. Mycket starkt!
Det de inte har lyckats så bra med är själva spelen. Min pojkvän som satt och väntade på spelen och då missade lite av det bra i början blev fruktansvärt besviken och jag kan inte annat än att hålla med. Spelen kändes väldigt stressade och man hann inte få ett band till några av karaktärerna som var med. De försökte med både Finnick, Mags, Johanna, Beetee & Wiress men tyvärr hänger jag knappt med på deras namn, det var ju nåt år sen jag läste böckerna. Alltihopa gick så snabbt och det som i böckerna var mycket invecklat med klockan och de många områdena samt alla de färgstarka karaktärerna fick stå till sidan för allt som hände innan spelen. Det kändes som att spelen mest var med för att de skulle kunna ta sig ut därifrån. Tyvärr. 
Men jag kan ändå förstå till viss del varför de gjort så. Spelet fyller ju ingen direkt funktion (till skillnad från första boken där spelet spelade all roll) utan det är ju det som händer innan och i slutet som är viktigt för fortsättningen och då tycker jag ändå att det är bra att de fokuserat på det. Men visst blir filmen lite tråkigare på så vis också.
Så vad mer ska jag säga? Catching fire är bättre än föregångaren, Jennifer Lawrence är awesome, huvudstadsfolket såg mycket mindre löjliga ut i den här filmen & jag blev så otroligt upprörd när spelen precis skulle börja och det sista Katniss ser är hur Cinna blir nedslagen. 
Jag hoppas att sista delen(arna, suck) blir episka!
 
 
Kommentarer (1)

The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman - recension

Publicerad 2013-12-13 19:35:00 i Allmänt, Böcker, Recensioner, Urban fantasy,

Hade helt glömt bort att jag inte postat recensionen av The ocean at the end of the lane. Förvirrade jag! Men här kommer det till slut!
Det blev alltså lite kuslig läsning såhär i Halloweentider. Närmare bestämt The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman som har stått i bokhyllan i några månader utan att bli läst. Konstigt för jag har varit väldigt pepp på boken ända sedan den kom ut.
Nu var det i alla fall dags.
 
The ocean at the end of the lane handlar om en man som tar en trip down memory lane när han är tillbaka där han växte upp, vilket är någonstans på landsbygden i Storbritannien. Av någon anledning hamnar han vid dammen hos familjen Hempstock vilka var hans grannar när han var liten och när han sitter där börjar halvglömda minnen komma upp till ytan och hans minns händelser som är långt ifrån trevliga och rationella. Som att hans nanny var en varelse från en annan värld som kom till denna världen genom ett hål i hans fot eller att gamla mrs Hempstock minns Big Bang. Helt normalt.
Boken är väldigt lågmäld men ändå väldigt omvävlande. Man får följa allt som händer genom ett barns ögon vilket gör att små händelser kan verka väldigt stora och större händelser inte spelar så väldigt stor roll. För det är så det är när man är barn. I pojkens ögon är det inte konstigt att Hempstockfamiljen tar med honom till världar där himmeln alltid är orange eller att det alltid är fullmåne från fönstren på baksidan av gården oavsett vad för väder det är på andra sidan. Det är däremot väldigt omvälvande att få flytta ur sitt egna rum med det lilla handfatet. 
Trots sina väldigt skrämmande inslag känns The ocean at the end of the lane som om den främst handlar om hur en liten pojke ser världen och hur hans tankar går under tiden han växer. Den handlar också om hur det känns att vara ett litet barn i en skrämmande värld där det inte finns någon som kan hjälpa dig att springa ifrån monstren. Som Gaiman själv lär ha sagt: The ocean at the end of the lane är främst en bok om överlevnad, vilket jag tycker låter som en perfekt beskrivning av den. 
Gaiman har lyckats fånga den där konstiga känslan man kan få när man tänker tillbaka på barndomsminnen och inte själv är riktigt säker på hur det faktiskt var, hur tiden fungerade och om det faktiskt finns världar där himmeln alltid är orange. Man är inte riktigt säker för man vet att så kan det inte vara, men man är inte riktigt övertygad om att det inte var så heller. 

The ocean at the end of the lane är en bok man antingen kan läsa rätt upp och ner eller fundera i timtal över och trots sitt låga sidantal tar den ändå tag i en. Det är en liten, tunn bok men som är väl värd att läsa. Och jag kommer givetvis läsa mer av Gaiman i framtiden!
Hemsk bild men jag bjuder på den!
 
Kommentarer (2)

City of bones av Cassandra Clare - recension

Publicerad 2013-12-05 09:35:00 i Allmänt, Böcker, Paranormal, Recensioner, Urban fantasy,

Jag är väl ungefär sist på tåget med att läsa The mortal instruments men nu har jag i alla fall gjort det. Woop, woop. Och japp, jag såg filmen först vilket jag faktiskt ångrar.
För om jag ska vara ärlig blev jag inte jätteimponerad av City of bones. Jag är ett stort fan av världen Clare har byggt upp, den känns genomtänkt, trovärdig och det märks att Clare har lagt ned mycket energi på att bygga upp allt komplett med regler, namn och städer. Tyvärr får jag väl säga att världen är väl det som är bra i City of bones. Resten är faktiskt inte så bra. Jag har lite problem med karaktärerna, Clary tycker jag känns som en rätt mesig tjej som dessutom är lite småkorkad, att hon inte fattar Simons känslor köper jag inte till exempel, och Jace ska vi inte tala om. Herregud, så jäkla kliché! Jag fattar hela grejen med bad-boy-med-dålig-uppväxt-som-egentligen-är-en-känslig-själ men snälla rara, det är bara tröttsamt! Eftersom det är främst Clary och Jace som historien fokuserar på känns de andra karaktärerna ganska platta, inklusive Hodge just för att de inte är så genomarbetade som de båda. Detta gör att eftersom jag inte är överförtjust i Clary och Jace finns det egentligen ingen karaktär jag faktiskt tycker om att följa. Simon är den som ligger närmast men för att han inte är så välskriven och dessutom för att alla beter sig som skit mot honom, helt utan anledning för han är lätt den bästa personen i boken, gör detta att jag tycker boken är rätt tråkig. 
För allvarligt talat, jag fattar grejen med Jace men i ärlighetens namn, är det sådana killar man vill att tonåringar ska tycka är den ultimata pojkvännen? Hotfulla, otrevliga men med snyggt hår? Nej, jag känner mig som en orolig mamma men det retar mig. Simon är killen alla borde gilla, enligt mig. Punkt.

Handlingen då? Man kan ju inte säga att det inte händer saker i boken. Det är full fart från dag ett med flygande motorcyklar som går på demonångor, vampyrer, fester med trollkarlar och en massa gamla blodsfejder om raser, dimensioner och familjeband. Den biten är både intressant och spännande att läsa. Ingen kan anklaga City of bones för att vara tråkig, långt ifrån. Problemet är att eftersom jag sett filmen innan och eftersom jag inte gillar karaktärerna blir boken lite långtråkig för mig. Jag brukar i vanliga fall inte ha problem med att varken läsa om böcker eller att se filmer och sedan läsa boken, jag brukar närmast tycka det är intressant. Men med City of bones är det precis tvärtom och det är nog första gången jag känt att jag ångrar att jag såg filmen före jag läste boken. Därmed inte sagt att det är bokens fel, jag tror bara att filmen tömde allt vad boken hade i sig. I vanliga fall finns det mer att hämta när man läser en bok efter filmen men i City of bones fanns det inget kvar helt enkelt. Ovanligt och en helt ny upplevelse för mig. 
Därför vill jag poängtera att jag kanske hade tyckt att boken var bra mycket mer spännande om jag inte sett filmen och därmed inte vara så negativ. Därför ska jag också läsa nästa del i serien och förhoppningsvis kunna uttala mig lite bättre om själva serien och inte bara göra någon mishmash med filmen. Förhoppningsvis utvecklas karaktärerna lite mer i nästa bok och kanske tycker jag bättre om dem där, och jag hoppas att Simon får lite upprättelse.
 
Min slutsats. City of bones är lite överskattad och fylld av klyshiga karaktärer men världen är genomtänkt och spännande och så även handlingen. Om Clare manövererar det här rätt kan det bli riktigt bra men jag är inte övertygad än.
 
Kommentarer (3)

Underworld awakening - recension

Publicerad 2013-11-26 09:47:00 i Allmänt, Filmer, Paranormal, Recensioner, Urban fantasy,

Igår såg jag Underworld - Awakening som jag velat se ett tag eftersom jag ändå gillar de andra filmerna. Lättsam underhållning liksom. 
I Underworld Awakening är det återigen dags för Kate Beckinsale att klämma in sin 40-åriga (snarare 20-åriga?) kropp i latexdräkten vår kära Selene alltid springer runt i och ta vid där Underworld Evolution slutade. Människorna har fått reda på att vampyrer och lycans existerar och vad gör de. Jo massutrotning givetvis. Selene får tuffa till sig ännu mer än hon gjort i de föregående filmerna för att klara sig i en värld där alla (och då verkligen alla) vill döda henne och Michael.
Underworld Awakening är både bättre och sämre än de föregående filmerna. Lite mindre handling (tråkigt) och mer action (också tråkigt) men mindre splatter (bra) och bättre effekter samt en Beckinsale som verkligen får skina i rollen som Selene. För det här är, till skillnad från de andra filmerna, en film som handlar enbart om Selene och hennes närmaste, inte om vad alla runtomkring henne vill, tycker och gör vilket är både bra och dåligt. Dåligt för att handlingen blir lite halvdan, bra för att Selene är en karaktär värd att följa. 
Förutom Beckinsale dyker också Charles Dance upp och gör en repris på sin roll som Tywain Lannister (haha, alltid den rollen!) vilket han gör lysande som vanligt. Bravo, som man säger.
Det som inte är bra med Underworld Awakening är slutet. Wut? Jag satt och halvslöade lite mitt i en strid och så helt plötsligt när jag koncentrerade mig igen var det eftertexter som rullade. Varken jag eller pojkvännen fattade någonting. Helt plötsligt gick Underworld Awakening från hyfsat bra till Underworld To be continued. Nope, stressade slut är det värsta jag vet och tyvärr är det det man får i Underworld Awakening. Men förutom det håller fjärde Underworldfilmen fanan högt och är lika sevärd som de föregående. Förutsatt att man gillar den sortens filmer.
Vanligaste posen för Beckinsale i hela Underworld-serien. Jamenvisst.
 
Kommentarer (2)

The mortal instruments - recension

Publicerad 2013-11-23 21:18:00 i Allmänt, Filmer, Recensioner, Urban fantasy,

Den senaste tiden har det blivit en hel del filmtittande som följd av att studierna har lugnat ned sig för ett tag. Roligt! Därför kommer det bli några lite kortare inlägg med tankar om filmerna jag sett.
För några dagar sen såg jag The mortal instruments som kändes ungefär som en blandning av Resident Evil och Twilight fast något bättre. Jag har inte läst boken, har dock lånat hem den så nu ligger den och väntar på att jag ska avsluta Sanningens svärd.
Men filmen alltså. Stort plus för effekterna, och för en hel del någorlunda okända skådisar vilket gör att det känns mer äkta. Antar att Lena Headey är den som är mest känd, egentligen. 
Jag gillar Lily Collins, för att hon ser awesome ut utan att se för "hej-jag-är-en-amerikansk-tonårsskådis" ut och jag älskar Lena Headey, särskilt när hon får spela ass-kicking-morsa (som i Sarah Connor Chronicles, mumma!) och Jamie Campbell Bower är skitsnygg. Det har jag tyckt sedan jag såg honom i Sweeney Todd. Fantastiskt med tanke på att jag inte brukar tycka att folk under 40 är så särskilt snygga. 
Hur som helst, filmen. Ska jag vara ärlig så var den inte så värst engagerande, underhållande ja, men inte engagerande. Tyvärr. Jag tror det är själva storyns fel. Har vi inte redan hört historien om tonårstjejen som är speciell och upptäcker en dold värld med en farlig kille i? Typ tusen gånger. Gäsp. Det som Mortal Instruments har som de andra liknande filmerna inte har är återigen Lena Headeys karaktär och även Collins kompis Simon spelad av Robert Sheehan (och framtida kärlekstriangel antar jag om vi ska följa konceptet) som faktiskt är lite nytänkande. Snäll och söt hipster. Like it! 
Förutom en något svag plot så tror jag att The mortal instruments ändå representerar boken bra, vad ska man göra med handlingen liksom? Efter grundförutsättningarna tror jag att alla inblandade har gjort en så bra film som det går att göra med bakgrundsmaterialet, sen att jag är kinkig med klichéartade plots är en annan femma. The mortal instruments är en bra film som är både spännande och välgjord men min personliga åsikt är ändå att den här sortens historier känns lite utjatade. Däremot skulle det inte förvåna mig om jag gillar boken. Det ska bli spännande att se!
Vad är grejen med kläderna de måste ha på sig för övrigt? Ser för jävligt ut!
 
Kommentarer (1)

Thor: the dark world - recension

Publicerad 2013-11-12 12:59:00 i Allmänt, Filmer, High fantasy, Recensioner,

Så för första gången har jag sett en Marvel-film på bio. Vet inte om det är bra eller dåligt.
Hur som helst såg jag fram emot att åter få stifta bekantskap med Thor, Loke, Jane, Darcy och de andra, just för att jag gillade den första filmen så mycket. Även om jag bara kunde skaka på huvudet åt de plastiga rustningarna. 
Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Thor: the dark world. Det som jag gillade med den första filmen hade liksom hamnat i skymundan och det kändes som om de tog sig själva på för stort allvar, troligtvis på grund av den höjda budgeten.
För det var något som jag faktiskt tyckte var positivt. De hade helt klart lagt mer tid på att få rustningar, vapen osv. att faktiskt se verkliga ut med verklig tyngd. Något som verkligen behövdes för att man ska ta Thor på allvar. 
Ja, och sen var det ju det här problemet med allvar. Jag tyckte inte om den första filmen på grund av de häftiga specialeffekterna eller den utomordentligt genomtänkta storyn (höhö, ironi) utan anledningen till att jag gillade den, förutom att Chris Hemsworth är dösnygg, är att den är lättsam. Japp, det dras en del skämt när Mr Hemsworth drar av sig tröjan, jag höll på att dö när han slängde glaset i golvet och vrålade "Bring me another!" osv osv. De lättsamma replikerna gjorde handlingen roligare och karaktärerna intressanta och gjorde att Thor stod ut bland de andra Avengers-filmerna (vi ska inte ens nämna Captain America, my god vilket sömnpiller...). 
Tyvärr tappar Thor: the dark world lite av det här lättsamma. I den här filmen läggs det mer krut på. Ja, vad läggs det krut på egentligen? Lite invecklad handling (till ingen nytta)? Specialeffekter? Skurken? Nja, Thor: the dark world känns mest som en tråkigare och lite mer invecklad variant av första Thor-filmen. Det är väldigt synd för den hade alla förutsättningar till att bli bättre än föregångaren. Jag menar, ni har för fasen Christopher Eccleston som skurk! Herregud, få britter kan spela så excentriska som honom och istället för att utnyttja detta skrev ni honom som en intetsägande tråkmåns. Pfft.
Så vad är positivt med Thor (förutom det förbättrade rustningarna)? Jo, inte helt oväntat är det Tom Hiddleston (Loke) som stjäl showen. Han får vara både genialisk, excentrisk, galen och medlidsam och alla scener han är med i lyfter ordentligt. Den delen av filmen jag gillade bäst var helt klart när Thor, Loke och Jane hade scenen för sig själva. Jag hade gärna förlängt den delen med det dubbla för då tyckte jag att filmen var riktigt bra och överträffade ettan med råge. 
Förutom Tom Hiddleston tyckte jag också att Janes rollkaraktär var bättre i denna filmen, hon fick mer utrymme och fick mer åsikter vilket jag gillade skarpt. Heja!
Men Thor då? Tja, Hemsworth har väl egentligen inte så mycket att jobba med där, Thor är Thor och det gör han bra. Han levererade ju tunnelbanescenen riktigt bra, skrattade gott åt både den och när han klämde in sig i den gamla Volvon. Hade filmen innehållit mer sånt hade jag varit betydligt gladare.
Så, summan av kardemumman, Thor: the dark world var bättre än ettan rent karaktärsmässigt; den gav mer djup åt alla karaktärer (utom Eccleston då) och specialeffekter/rustningar etc. var mycket bättre i denna men i gengäld hade den tappat lite av sin lättsamma känsla och ville lite för mycket med handlingen tror jag. Med det sagt får jag väl ändå fortfarande säga att jag gillar Thor-filmerna bäst i Avengers-serien. Helt klart.
 
Vad tyckte ni om Thor: the dark world?
 
 
Kommentarer (2)

Om

Min profilbild

En lite egen tjej som älskar drakar, svärd, te och fantasivärldar driver denna bloggen. I en inte alltför avlägsen framtid, hoppas jag, arbetar jag som geolog, har ett eget bibliotek hemma och skriver bästsäljande böcker på fritiden när jag inte är ute i skogen med hästen. Hoppas ni gillar min blogg om allt inom fantasygenren!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela